Forskaren: "Neurofeedback förekommer i ett spann från flummig new age till seriös akademisk forskning"

John Hasslinger är psykolog och doktorand vid KIND (Center of Neurodevelopmental Disorders at Karolinska Institutet), som är del av forskningscentret för barn- och ungdomspsykiatri (BUP) i Stockholm. 2013 var han med när studien ”KITE Neurofeedback och arbetsminnesträning” drog igång. Syftet med projektet har varit att undersöka och jämföra effekten av arbetsminnesträning och två typer av neurofeedback. Studien har omfattat 200 barn och unga mellan nio och 17 år. Deltagarna, som alla har adhd eller add, delades in i fyra grupper. En grupp fick den neurofeedback som kallas Slow cortical potential (SCP) – en metod som har vuxit fram sedan 70-talet och som inledningsvis hade till syfte att hjälpa personer med epilepsi. SCP handlar om att individen ska lära sig att reglera sin hjärnaktivitet för att därigenom kunna styra sin uppmärksamhet bättre. Tidigare studier på SCP-metoden har pekat på en positiv effekt för unga med adhd, exempelvis visade en tysk studie från 2007 att barnen bland annat fick förbättrad uppmärksamhetsförmåga.

En annan grupp i studien fick istället Live z-score-träning, en mindre beprövad metod som handlar om att man mäter hur starka hjärnvågorna är hos en individ och jämför dessa med normerade värden i en databas. Individen får sedan återkoppling för att minska avvikelserna. Vid båda metoderna gick sessionerna vid KIND ut på att deltagarna satt framför en datorskärm med högtalare. På deras huvuden placerades sensorer vilka läste av hjärnans elektriska aktivitet (EEG). Via olika former av ljud och/eller bilder återkopplades hjärnaktiviteten i realtid.

– Principen med EEG-baserad neurofeedback är att få återkoppling på vad som händer i hjärnan. Varje gång individen lyckas med en uppgift i träningsprogrammet ges någon typ av förstärkande återkoppling, till exempel i form av en animation eller ljudeffekt. Målet är att hjärnan ska lära sig att öka dessa hjärnaktiviteter som sedan sitter i efter avslutat program, säger John Hasslinger.

En tredje grupp fick istället arbetsminnesträning, vilket idag erbjuds av specialpedagoger i många skolor. Deltagarna i denna grupp fick sitta framför en dator och arbeta med olika ljud- och bilduppgifter som ställer krav på arbetsminnet; nivån höjs ju bättre personen presterar. Den fjärde gruppen var kontrollgrupp och fick ingen träning alls.

"Vissa metoder saknar stöd"
För samtliga deltagare inleddes deras medverkan med en heldagsmätning hos forskarteamet på KIND. De fick bland annat göra arbetsminnes-, uppmärksamhets- och reaktionstester. Därefter kom alla grupper utom kontrollgruppen till KIND varje dag, måndag till fredag, i fem-sex veckors tid, tills alla hade gjort 25 entimmes-sessioner. Ett halvår senare gjordes en uppföljning. Rekryteringen skedde löpande och sedan den sista deltagaren avslutade sin medverkan i slutet på 2019 har John Hasslinger varit upptagen med att sammanställa alla data. Innan resultaten är granskade och publicerade vill han inte gå ut med dem.

Men i juni publicerade han och hans forskarkollegor en artikel som bygger på intervjuer med de medverkande i projektet som fick SCP-träning. Frågeställningen fokuserade på vad deltagarna gjorde under SCP-träningen – alltså hur de beskrev vad de gjorde för att påverka sin hjärnaktivitet – och resultatet visade att individerna använde sig av många olika strategier. Vidare analyserades 14 deltagares intervjuer på djupet för att kartlägga övergripande strategistilar. De identifierade tre typer: de som förhöll sig till SCP på ett huvudsakligen konkret sett, de som beskrev att de styrde figuren på skärmen genom att förändra sitt sinnestillstånd, och de som inte kunde beskriva vad de höll på med.

– Endast de som beskrev att de manipulerade sitt sinnestillstånd berättade också om tydliga exempel på vad som hade blivit bättre avseende adhd-symptomen. De här personerna var även lite äldre än genomsnittet, säger han.

Under arbetet med KITE-projekt har John Hasslinger noterat hur neurofeedback har kommit att erbjudas i allt högre skala av privata aktörer vilka lyfter fram termen som en väletablerad, icke-farmakologisk behandlingsmetod för personer med bland annat adhd. Själv är han skeptisk till den ofta okritiska hyllningskören.

– Termen neurofeedback inbegriper ett dussintal olika metoder som har helt olika vetenskapligt stöd och målgrupp. Vissa neurofeedback-metoder saknar helt forskningsstöd, andra är välgrundade i den vetenskapliga litteraturen. Detsamma gäller utförarna. På så sätt förekommer neurofeedback i ett brett spann från flummig new age till seriös akademisk forskning.

Om det vetenskapliga stödet är så varierande, varför erbjuds då neurofeedback på så många håll?

– Man får inte glömma bort att bara för att neurofeedback har poppat upp i Sverige på olika privata kliniker så är det inte en etablerad metod som används inom vården. De aktörer som lyfter fram neurofeedback som en mirakelmetod hänvisar ofta till en mängd forskningsstudier som dock inte har något att göra med de metoder som de själva erbjuder. Dessutom är studierna inte alltid av god kvalitet.

Potential finns
Han poängterar dock att samtidigt som det idag erbjuds metoder som saknar seriös evidens så finns det alltså andra som har lovande forskningsresultat, exempelvis SCP.

– Det visar att det finns potential för neurofeedback inom vården, men det krävs kompetens hos den som utövar den och det behövs mer forskning för att kunna ge mer individanpassad hjälp, säger han och tillägger:

– I vår studie har vi 50 personer i varje grupp. Det kan låta som många. Men bland dessa finns en variation i ålder och kön; vissa har adhd, andra add; en del äter medicin och andra inte. När man kontrollerar för dessa skillnader är risken att styrkan i resultaten försvinner.

I de studier av SCP som har visat positiva effekter för personer med adhd; vilka symptom är det som förbättras? 

– Framförallt är det förbättrad uppmärksamhet och bibehållen uppmärksamhet. Det har även deltagare i vår studie berättat om – men man får inte glömma att det är långt ifrån alla. Forskningen brukar utgå från effekter på gruppnivå. Jag tror att det krävs fler studier som mer undersöker vem som blir hjälpt och under vilka omständigheter. Men också hur vi får deltagaren att snabbare kunna ta till sig neurofeedback. Sådant vet vi inte riktigt i dagsläget.

Vad är ditt råd till föräldrar som känner sig lockade att testa neurofeedback som behandlingsmetod för sitt barn med adhd-diagnos?

– För etablerade metoder som SCP, beta/theta och SMR finns det många forskningsstudier som har undersökt barn med adhd. Även för Live z-score finns det viss forskning för denna målgrupp. Men när det gäller andra metoder, som Othmer-metoden, skulle jag vara mer återhållsam. Även om det finns utövare med många års erfarenhet så saknas det oberoende forskning som har utvärderat metoden och dess säkerhet. Ofta är dessa behandlingar också ganska dyra då det krävs många sessioner. Jag skulle inte rekommendera någon att ta ett lån med risken att sitta där med skulder utan någon märkbar förbättring. Men om man har råd kan det vara värt att prova.

Fortsatt forskning på inidividnivå
John Hasslinger anser att man bör se neurofeedback som en del av en behandling snarare än som en ”stand alone-metod” och betonar att det är viktigt att vara medveten om att det inte finns någon standardiserad kvalitetssäkring för de som erbjuder neurofeedback; vem som helst kan dela ut en certifiering. Därför bör man ta reda på om den som utför behandlingen har koll.

– Ställ frågor till utövaren; det viktiga är att de vet hur metoden fungerar och att de kan förklara den. ”Ingen vet, den fungerar bara”, är ett dåligt svar. Sedan behöver man fråga vad som kan gå fel och varför. Det är också viktigt att utövaren har god kännedom om tillståndet som behandlas, framförallt om det handlar om psykiatriska diagnoser.

Under sitt arbete med studien har han noterat att många föräldrar är drivna av idén att barnens hjärnor är som mest plastiska när de är unga och att det därför är bra att testa neurofeedback så tidigt som möjligt. Men hans erfarenhet är att ju yngre barnen är desto svårare är det för dem att ta till sig metoden. De äldre ungdomarna som medverkade i KITE-projektet visade en större självinsikt och motivation. Framöver, efter att arbetet med avhandlingen är avslutat, skulle han vilja göra en ny studie på området. Då vill han återigen använda sig av SCP-metoden och låta deltagarna utföra SCP tills de ”behärskar” metoden och kan reglera hjärnaktiviteten.

– Vissa kanske behöver 25 sessioner, andra 50 och ytterligare en del kanske aldrig lär sig. Jag tror att det skulle ge mer användbara resultat om man tittade närmare på hur neurofeedback fungerar för den enskilde individen snarare än på gruppnivå.