”Lär barnet: Du är inte dina prestationer”

Psykologens tips för att hjälpa barn med NPF till ett starkt självförtroende.

1. ”Var kvar i det som gick dåligt”
När barnet upplever ett bakslag ska man inte hjälpa barnet att undvika bakslaget genom att distrahera barnet eller genom att säga något ”peppande” i stil med: ”Men du är ju bra på en massa andra saker!”
Backa i stället tillbaka till det som gick dåligt och var kvar där. Om det inte är möjligt i stunden, så gå tillbaka till det vid ett senare tillfälle. Försök att hjälpa barnet att lösa det som var svårt, så att barnet kan komma vidare.
Var inte så snabb på att försöka lindra, i din önskan att barnet ska må bra. Det gör barnet sämre rustat att klara av motgångar och det fråntar honom eller henne möjligheten att utvecklas.

2. ”Fråga barnet: Hur tänkte du där?”
När barnet har presterat något, lyft då inte fram egenskaper som exempelvis ”vad du är smart”, ”vad du är konstnärlig” eller ”så stark du är”. Då kopplar barnet ihop resultatet/prestationen med sin egen person. Om de senare tar sig an en svårare uppgift, är sannolikheten stor att de omedvetet drar slutledningen: ”Om jag misslyckas nu, så är jag inte smart/konstnärlig/stark”.
Studier visar att respons som innehåller fokus på egenskaper är den absolut sämsta när det gäller att stärka självförtroendet. Det gör barn mindre benägna att utmana sig själva, och de tar bakslag hårdare.
Fokusera inte heller på resultatet. Visa i stället ett intresse som är frikopplat från barnets person. Ge feedback som handlar om det barnet har gjort. Du kan till exempel fråga: ”Hur tänkte du där?” eller ”Varför valde du att göra just så?”

3. ”Klassificera inte barnet”
Studier visar att ju mer föräldrar och lärare uppfattar att ett problematiskt beteende hos barnet beror på barnets egenskaper eller diagnos, till exempel ”det här barnet är aggressivt”, desto mer förstärks problemet. Det handlar alltså om att vuxna mer eller mindre uttalat ser ett visst beteende som en del av barnets personlighet, som det inte går att ändra på.
Detta gör att man som vuxen slutar se vad som är fel i omgivningen, och därmed inte kan se vilket stöd och vilken hjälp barnet behöver i den aktuella situationen.
Diagnosen kan naturligtvis vara en stor hjälp också, för att förstå varför barnet har svårt med vissa saker, men den kan också ge oss vuxna skygglappar.
Genom att fastna i att hänföra beteenden till diagnosen, berövar man barnet i praktiken möjligheter till utveckling. Barnet självt riskerar också att identifiera sig med klassificeringen och de negativa egenskaperna.

4. Se de små framstegen!
Ett lågt betyg i exempelvis matte kan lätt innebära att barnet värderar sin förmåga utifrån det. ”Jag fick ett dåligt betyg, därför är jag urusel på matematik.”
Som vuxen i barnets närhet är det viktigt att hjälpa barnet att se den utveckling han eller hon har gjort på vägen mot betyget. Alla de små framstegen är en del av en process och behöver lyftas fram, särskilt för barn med NPF.

Källa: Martin Forster, leg. psykolog

Martin Forsters bok "Jag törs inte men gör det ändå: Om barns välmående och självkänsla" finns utgiven på Natur och Kultur