”Man kan vara en bra förälder med en funktionsnedsättning, så länge man får hjälp"

Gun, som bor i en mindre ort i norra Sverige, har i dag hunnit bli 59 år. Hon vill berätta om sin uppväxt eftersom hon tycker att det skrivs så lite om hur det är att växa upp med en förälder som har en funktionsnedsättning. Av hänsyn till sina syskon vill hon vara anonym.

– Jag vill inte på något sätt säga att någon är dålig som förälder bara för att man har en funktionsnedsättning. Men i min mammas fall var det så att hon inte fick något som helst stöd från omgivningen, och då räckte inte hennes energi till oss barn.

Ingen diagnos
Guns mamma var född på 1920-talet och diagnosticerades aldrig, men Gun är övertygad om att hon hade Aspergers syndrom, som numera ingår i samlingsnamnet autism.

– Jag har själv en son som har autism och känner igen många drag, även om de har helt olika personligheter. Känsligheten för när någon kommer med krav är till exempel något som var väldigt stark hos min mamma, säger Gun.

Hon berättar att hennes mamma många gånger blev betraktad som en ”jobbig” människa av omgivningen, eftersom hon avvek från mängden. På flera arbetsplatser blev hon mobbad, och hon berättade även för Gun att hon hade blivit mobbad som liten.

– Hon pratade väldigt mycket och förstod inte när folk inte orkade lyssna längre. Hon berättade väldigt detaljerat om sina egna upplevelser och hade svårt att tolka andra människors känslor och avsikter.

”Känslomässigt klumpig”
Gun beskriver sin mamma som ”känslomässigt klumpig”. Som barn upplevde Gun ofta henne som elak. Gun fick sällan kramar och värme, men desto oftare kritik.

– Om jag skulle hjälpa till med något skulle det vara på hennes vis. Disken skulle till exempel stå i en viss ordning. Och kastrullerna skulle torkas av med disktrasa i botten, inte diskhandduk, vilket jag tror var en rest från hennes egen barndom när de hade vedspis.

– En gång torkade jag med diskhandduken ändå, och då slog hon till mig i ansiktet.

Mamman sa ofta till Gun att hon var ful och såg ut som en karl, trots att Gun i själva verket var liten och späd.

Samtidigt berättade hon ofta om hur vacker hon själv hade varit som ung.

– Det påverkade mig mycket och har säkert bidragit till att jag alltid haft väldigt dåligt självförtroende. Jag har känt att jag har varit fel, på olika sätt. Som vuxen har jag också haft svårt att acceptera min kvinnlighet.

Lätt att ljuga
Gun bodde själv med sin mamma i många år. Föräldrarna skildes när hon var nio, och de två betydligt äldre halvsyskonen redan var utflugna.
Under uppväxten var det lätt att ljuga för mamman, minns Gun.

– Hon gick alltid på det man sa, vilket ju är typiskt för personer med Asperger.

Flera gånger under Guns uppväxt var hennes mamma på vilohem under kortare perioder.

– Jag minns hur skönt jag tyckte det var när hon var där. Ja, även när hon jobbade kvällspass. Min storasyster kom hem till mig, jag var väl i 12-årsåldern, och det var så skönt och avslappnat när det bara var hon och jag.

Mamman hade inga spärrar när det gällde det dåliga humöret. Omgivningen fick ta smällarna.

– Hemma visste jag aldrig vilket humör hon skulle vara på. Jag gick ständigt runt med en osäkerhet inombords, säger Gun.

Som tonåring försökte Gun berätta för andra om hur jobbigt hon hade det, men det var svårt.

– Det kändes aldrig riktigt okej att tala illa om sin mamma. Hon framstod nästan som en karikatyr på en människa, och det verkade kanske som om jag överdrev.

Flyttade hemifrån som 17-åring
Även om Gun och hennes mamma stundtals hade roligt ihop, blev relationen så jobbig att Gun flyttade hemifrån när hon var 17 år. Hon begav sig ner till Skåne för att studera, och fick hjälp med flytten av sina äldre syskon.

– Jag träffade min mamma sporadiskt. Hon önskade nog att vi hade träffats oftare, men jag ville inte det. Vi hamnade alltid i konflikt med varandra.

I tonåren började Guns perspektiv på sin mamma förändras. Från att till en början ha upplevts som elak, framstod hon nu snarare som omogen. Som vuxen kunde Gun se vilket tufft liv hennes mamma haft.

– Hon blev lämnad åt sig själv med sina problem. Det fanns ingen som hjälpte henne. Hon gjorde så gott hon kunde.

Önskar att föräldrar får hjälp
I dag lever Guns mamma inte längre. Hennes hårda sätt och kritiska kommentarer höll i sig ända till slutet, även om hon levde upp efter att hon gått i pension och inte längre behövde vara ute i arbetslivet. Men Gun känner inget agg.

– Vad skulle du säga till din mamma om du fick möta henne igen?

– Att jag förstår hur jobbigt hon har haft det. Att jag förstår att hon inte kunde rå för det.

– Hur har din uppväxt påverkat ditt eget föräldraskap?

– Jag saknar ju en förebild, samtidigt som jag har lärt mig hur jag inte vill vara. Jag är nog en mycket snällare och mer omtänksam mamma. Kanske har jag blivit nästan för mycket åt det hållet.

– Upplever du att din uppväxt har påverkat dina relationer?

– Eftersom jag aldrig kunde vända mig till min mamma för att få något som helst stöd, blev jag tidigt väldigt självständig. Som vuxen har det inte funnits i sinnevärlden att be andra om hjälp. Både jag och mina syskon har nog blivit överdrivet självständiga, vilket inte alltid har varit en fördel.

–Vad tänker du om andra som växer upp under liknande omständigheter?

– Jag önskar att föräldrar som har den här typen av problem får stöd. Jag tror att man kan vara en bra förälder även om man har funktionsnedsättning, så länge man får hjälp.