Monotropism vid autism – att fokusera djupt istället för brett

Föreställ att din uppmärksamhet är en ficklampa som lyser starkt på ett område i taget. När du läser en bok, tittar på fåglar i skogen eller sysslar med ett byggprojekt riktas ljuset enbart mot just den specifika uppgiften – medan resten av världen hamnar i skugga.

Det är en förenklad beskrivning av monotropism, en unik teori som formulerades i början av 00-talet av de autistiska forskarna Dinah Murray, Mike Lesser och Wenn Lawson. Monotropism är en persons tendens att rikta sitt fokus mot ett fåtal saker i taget, gärna sådant som väcker dennes engagemang och intressen. Teorin anses vara en mer neutral beskrivning av autism i kontrast till de negativt laddade symptomen i diagnosmanualen: bristande förmåga till social interaktion, fixering vid rutiner och begränsade intressen.

Hanna Bertilsdotter Rosqvist är professor i socialt arbete vid Karlstads universitet, själv autistisk och väl insatt i teorin om monotropism – som ännu inte har fått större spridning i Sverige, även om det har börjat röra på sig. Ett viktigt kännetecken för monotropism är att den tar avstamp i autisters egna upplevelser, medan andra teorier – exempelvis den om lägre social motivation – har ett utifrånperspektiv präglat av icke-autistiska normer.

– Monotropism kommer ur det som brukar kallas för embodied theorizing, alltså att autister utgår från sina egna erfarenheter och lägger ett pussel för att försöka förstå och sätta ord på det egna fungerandet, säger hon och fortsätter:

– Detta är en grundläggande skillnad mellan monotropism och andra teorier om autism, som bara fokuserar på de beteenden som syns på ytan och som inte säger någonting om hur autisterna själva uppfattar verkligheten.

Detta innebär monotropisk uppmärksamhet
Ett monotropiskt fokus vill gå på djupet inom ett område i taget, därmed kan personen hamna i en så kallad uppmärksamhetstunnel, eller attention tunnel på engelska, där information kan processas intensivt, noggrant och ofta med stor tillfredsställelse.

Personens intresse, engagemang och drivkraft är en central del av teorin. Eftersom våra kognitiva resurser är begränsade, är det just saker och ting av intresse som tenderar att dra längsta strået när olika stimuli tävlar om en plats i uppmärksamhetstunneln: intresset ”suger tag” i uppmärksamheten och bidrar till ett djupt, uthålligt fokus. Information och intryck utanför ”tunnelseendet” tilldelas mindre betydelse – och därmed kan inte sällan sociala signaler som tonfall, blickar och kroppsspråk missas.

En monotropisk uppmärksamhet är till exempel fördelaktig när det gäller kognitivt krävande uppgifter, att grotta ner sig i detaljer eller djupdyka i en till en-samtal. En nackdel med ett ”djupt snarare än brett” fokus är att många sociala situationer bygger på polytropisk uppmärksamhet, som anses vara mer neurotypisk och som gör det enklare att rikta fokus mot flera saker samtidigt – men på ett mer ytligt sätt.

Monotropisk uppmärksamhet kan vara en förklaring till varför många autistiska personer ibland undviker ögonkontakt och inte hinner läsa av ansiktsuttryck under samtal. Teorin kan också ge ledtrådar kring varför autister ofta är svalt inställda till sociala sammanhang som bygger på snabba pingpong-dialoger av ytligare slag med många främmande människor – exempelvis mingel. Den skulle även kunna ge svar på varför autistiska personer tenderar att bli överväldigade och stressade av sensoriskt bullriga miljöer.

– Jag har själv ett smalare fokus och tycker att ögonkontakt kan vara distraherande. Om jag ska kunna bearbeta det som vi pratar om är det svårt att hålla igång flera parallella intryck samtidigt, säger Hanna Bertilsdotter Rosqvist.

Gör knockout på andra teorier?
Monotropism kan också kasta nytt ljus på flera andra teorier inom autismforskningen, däribland ”the social motivation theory of autism”, som gör gällande att autistiska personer har lägre intresse för socialt umgänge och därmed inte får lika stora möjligheter att tillägna sig viktiga sociala förmågor.

Med monotropism-glasögonen på blir det tydligt att den sociala motivationen inte nödvändigtvis är lägre – utan att den ser annorlunda ut. En person med ett monotropiskt fokus kan ha svårt för ”fria” gruppsamtal där ämnen skiftar snabbt och till synes godtyckligt, och där fokus kanske framför allt ligger på att bli en i gänget och känna samhörighet med de övriga. Samma person kan dock känna starkt socialt intresse i mindre sammanhang där man zoomar in på ämnen av intresse.

Detta är någonting som Hanna Bertilsdotter Rosqvist känner igen, både på det personliga planet och från sin pågående forskning om autistiskt välbefinnande där autistiska personer har lyft att det ofta är stärkande att umgås med andra autister.

– Om jag träffar en annan autistisk person och som dessutom delar mina intressen kan vi kliva ner i uppmärksamhetstunneln, bli helt uppslukade av ämnet och ha jättetrevligt, säger hon och fortsätter:

– Gruppsammanhang där det är hoppigt och studsigt fram och tillbaka, tänk en klassisk mingelsituation, är dels mycket mer energikrävande på grund av alla plötsliga fokusbyten, dels ganska ointressant eftersom man bara nuddar vid uppmärksamhetstunnelns ingång innan man ska gå vidare till nästa ämne.

En annan välkänd teori inom autismforskningen handlar om theory of mind, alltså vår förmåga att leva oss in i andra människors tankar och känslor. Antagandet har länge varit att autistiska personer har nedsatt förmåga till sådan ”mentalisering”, men också denna hypotes skulle kunna sättas i nytt ljus med hjälp av monotropism. En autistisk person behöver inte ha sämre inlevelseförmåga, utan det kan snarare vara fråga om att den med monotropisk uppmärksamhet inte får tid och utrymme i stunden att mentalisera.

Kan ha stor påverkan i jobbet
Klart är i varje fall att monotropisk uppmärksamhet inte bara får betydelse i sociala situationer. Även arbetslivet kan påverkas – särskilt om individen befinner sig på en arbetsplats som premierar multitasking, alltså att snabbt växla mellan olika uppgifter. 

– För många autister är det avgörande att ha en arbetsmiljö som tillåter monotropisk uppmärksamhet. Den med en monotropisk uppmärksamhetsstil och som får en uppgift som tar några timmar att slutföra brukar vilja köra på tills den är klar – och då blir det svårt att förväntas kliva ur ”kaninhålet” om kollegan knackar på för en fikastund, säger Hanna Bertilsdotter Rosqvist som själv beskriver att det uppstår en obehagskänsla av att ryckas upp ur sitt fokus:

– Det kan vara irritation, men framför allt sårbarhet. Man befinner sig mitt uppe i någonting, har en massa detaljerad information i huvudet och håller på att skriva ner det – och så blir man knackad på axeln. Även om det är menat som något trevligt, så tar det tid att komma igång igen, om det ens går just då.

För- och nackdelar beroende på situation
För att förstå monotropisk uppmärksamhet är det viktigt att förstå dess motsats: polytropisk uppmärksamhet, som alltså är mer förknippad med det neurotypiska funktionssättet.

En monotropisk uppmärksamhet kan liknas vid en dator vars operativsystem är optimerat för att köra ett eller ett fåtal program åt gången – med hög prestanda och effektivitet. När flera program startas samtidigt blir systemet långsammare, överbelastas till slut och tenderar att låsa sig och stänga ner. Polytropisk uppmärksamhet fungerar i stället som en dator som är byggd för att hantera många processer parallellt, men med mindre kraft i varje process.

Det rör sig om två kognitiva stilar – attention styles på engelska – som båda innebär för- och nackdelar beroende på sammanhanget och omständigheterna, betonar Hanna Bertilsdotter Rosqvist. Den ena är inte bättre än den andra, men problemet för många autistiska personer är att de flesta delar av dagens samhälle är stöpta efter den polytropiska uppmärksamhetsstilen: grupparbeten i skolan, social flexibilitet i arbetslivet – och ett evigt flöde av digitalt brus som leder till ständiga skiften och avbrott.

– Den som får befinna sig i en uppmärksamhetstunnel på jobbet kan arbeta supereffektivt, men detta kostar också mycket energi. Jag kan själv ibland bli indragen i vissa ämnen till den grad att jag blir utmattad, så fördelarna med den monotropiska uppmärksamheten är inte gratis. Därför är återhämtning helt centralt efter att man har varit i ett ”rabbit hole”, säger hon.

Men också den polytropiska uppmärksamheten innebär fördelar, framhåller hon. Den kretsar mindre kring intressen och ämnen och kännetecknas av ett brett men ytligt helikopterperspektiv, vilket är en styrka i en rad situationer.

– Neurotypiska personer tenderar att ha lättare att skifta fokus snabbt och trivs som fisken i vattnet på fester och mingel med mycket folk – och de behöver den stimulans som den sortens socialt samspel kan ge, samtidigt som de inte tycker att det är lika kul att vara i en uppmärksamhetstunnel och djupdyka i ämnen.

Välkänd internationellt – och på uppgång i Sverige
Efter att Dinah Murray, Mike Lesser och Wenn Lawson publicerade artikeln ”Attention, monotropism and the diagnostic criteria for autism” 2005 har teorin om monotropism blivit alltmer central inom delar av autismforskningen internationellt – inte minst då bland autistiska forskare. Den nämns ofta i samma veva som dubbla empati-problemet, som i korthet handlar om de ömsesidiga problem som kan uppstå i det sociala umgänget mellan autistiska och icke-autistiska personer.

I Sverige är monotropism-teorin än så länge desto mer okänd, även om den är en viktig utgångspunkt i de forskningsprojekt som Hanna Bertilsdotter Rosqvist bedriver.

– Det är inte så att alla köper monotropism-teorin, men internationellt har den blivit alltmer dominerande, åtminstone inom det växande forskningsspår som jag är en del av och som leds av autistiska forskare, säger hon.

Nu är dock ett neurodiversitetsperspektiv på autism under framväxt i Sverige. Där är huvudbudskapet att autism inte är en ”avvikelse” eller funktionsnedsättning utan en del av den kognitiva mångfalden och dessutom förknippad med positiva egenskaper, såsom djupt ihållande fokus, kunskapstörst och blick för detaljer och mönster. Detta skapar en grogrund för monotropism att få större spridning, och därmed kanske den också långsiktigt kan utmana diagnosmanualen om tolkningsföreträdet på autism.

– Jag tror att vi står inför ett vägskäl i synen på det autistiska fungerandet. Diagnosmanualens traditionella utifrån- och bristperspektiv funkar inte, räcker inte och hjälper inte, säger Hanna Bertilsdotter Rosqvist och fortsätter:

– Monotropisk uppmärksamhet påverkar allt: hur man processar information, hur man lär sig, hur man umgås, och så vidare. Därför är monotropism en bättre grundplåt för att förstå autism och hur livet skulle kunna bli bättre för autister.