Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor

– Jag tror att vi alla stimmar, men Kalle gör det mer intensivt och mer synligt, säger Fredrik Hjelm från Uppsala.

Hans 14-årige son har autism och har alltid stimmat. För tio år sedan, när Kalle var fyra år och började på habilitering, tyckte psykologerna att stimmandet var något som borde ”jobbas bort”.

– I dag ser vi helt annorlunda på det. Jag tror att Kalle behöver ha sitt stimmande för att ha något att kunna landa i. Någon har beskrivit stimmande som mindfulness, och det är inte så tokigt. Han hittar ju sitt lugn och sin trygghet i det, säger Fredrik Hjelm.

Bearbetning av intryck och känslor
Stimmande, eller ”stimming”, som det kallas på engelska, är ett sätt att bearbeta sinnesupplevelser och ge uttryck för känslor, negativa som positiva. Det är vanligt hos personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inom autismspektrat och ett av de diagnostiska kriterierna för autism.

Enligt kriterierna handlar det om ”stereotypa och repetitiva motoriska rörelser som inbegriper att endera vifta eller vrida med händerna eller fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen.”

I den senaste amerikanska diagnosmanualen DSM-5 nämns ”sensorisk stimulering” och ”ett säreget intresse för sensoriska aspekter” för första gången.

Många olika beteenden
Enligt Mats Jansson, ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet, finns det inga klara gränser för vilken typ av beteende som utgör stimmande. Inom forskningen har man inte heller tittat så mycket på vad det beror på.

– Men man har alltid vetat att det är ett igenkänningstecken för autism, att det är ett sätt att hantera och balansera sinnesintrycken, säger Mats Jansson och förklarar att stimmande är ett uttryck för starka känslor.

– Det kan handla om ångest, oro och stress men också glädje och spänning, fortsätter han.

Stimmade med gräs och saliv
Fredrik Hjelms son Kalle började som liten att stimma med gräs. När han var ute plockade han högt gräs som han vevade runt med i luften.

– Han tyckte särskilt om att doppa det i vattenpölar och stå och skvätta. Han har alltid gillat sådant som är långt och böjligt, säger Fredrik Hjelm.

Det var två av Kalles assistenter som först upptäckte mönstret. De gjorde då en uppsättning med ”stimsnören” av vanliga tygstycken som de flätade ihop som ett rep med lösa trådar längst ner.

– Det var mer praktiskt att låta honom veva med det än med gräs där det följde med stora jordklumpar, säger Fredrik Hjelm.

Ett annat stimbeteende som Kalle hade som liten var att dregla med saliv.

– Om vi var i en affär kunde han slaska ner disken där man lägger pengar med spott. Det var jobbigt att få acceptans för i sociala sammanhang, säger Fredrik Hjelm.

”Var försiktig med att bråka om det”
Som förälder var det många gånger tufft. Som egenterapi skrev Fredrik Hjelm boken ”Vad händer med Kalle – en pappa berättar” (Studentlitteratur). När det gäller stimmandet berättar han gärna, och budskapet till andra föräldrar är enkelt:

– Så länge stimmandet inte är något farligt tror jag man ska vara försiktig med att bråka om det. Kalle hittar något ganska bra i det ändå. Visst kan det ibland gå överstyr om han blir alldeles för uppvarvad, då får vi bryta, men annars lägger vi oss inte i det. Vi har nog alla våra små tics och störningar som vi inte är medvetna om själva, säger han.

I dag har Kalle en bra balans på sitt stimmande, berättar Fredrik Hjelm. Familjen har inte försökt ”jobba bort” det, utan det har förändrats av sig självt. Kalle använder fortfarande sina stimsnören när han behöver stimma. Han lägger det prydligt på samma plats innanför ytterdörren varje gång han lämnar hemmet.

– Snöret är hans grej, säger Fredrik Hjelm.

Alla småbarn stimmar
Mats Jansson på Autism- och Aspergerförbundet tycker det är viktigt att poängtera att stimmande i grunden är ett beteende som många av oss har. Att till exempel snurra på en hårlock, vifta med en penna eller gunga med skrivbordsstolen är likartat.

– Men det kallar vi inte för stimmande. Det handlar om intensiteten i det hela, och uttrycket, om vi känner igen det från det stora flertalet människor eller inte.

Han berättar att nästan varenda en av oss har stimmat som spädbarn.

– Om man tittar på väldigt små barn har de flesta den här typen av viftande med armar och händer som ett sätt att reagera på intryck och känslor, säger Mats Jansson.

”Det handlar om att stimulera sinnena”
En del personer som stimmar har lätt att sluta för stunden, medan andra har svårare för det. En del personer stimmar bara med ljud, exempelvis hummande, medan andra behöver röra på kroppen eller känna på något.

– Jag känner en person som stimmar genom att känna på potatismjöl. Det handlar om att stimulera sinnena motoriskt, visuellt eller sensoriskt. Precis som när jag själv njuter av att titta på en brasa eller lyssna på musik, säger Mats Jansson.