Stort intresse för brädspelsförening för unga med npf

Sällskapspelsföreningen Rockeponken game community är belägen i centrala Uppsala. Sedan januari i år hyr föreningen ett eget hus, eller torp som grundaren Adam Straarup kallar det, alldeles i närheten av gågatan.

– Det kändes viktigt att det inte ska vara krångligt att hitta hit. Så att det inte blir ”gå upp för trappan, förbi den skylten och vidare hit och hit.” Då kan det kännas för stort steg att komma. Nu är det ett hus att gå till. Och det huset ligger mitt i stan, säger Adam Straruup till Special Nest.

Inne i torpet finns tre stora rum där medlemmarna kan umgås och spela brädspel. Adam Straarup berättar att föreningen har alla möjliga spel, allt från partyspel till spel om fågelskådning.

– Oavsett vad du har för specialintresse så kan du hitta ett spel som passar dig.

Föreningen riktar sig till unga personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf. Att fokus är på just npf beror på att Adam Straarup har märkt att det finns ett stort spelintresse i målgruppen men också att många med npf saknar sociala sammanhang.

– Jag vill att de som känner sig ensamma eller kanske upplever att de inte passar in på fritidsgårdar ska ha en plats att gå till.

Även om föreningen främst riktar sig till unga mellan 10 och 30 år poängterar han att äldre personer som är spelintresserade förstås också välkomna. Just att känna sig välkommen är något som är viktigt för honom och han säger att det är en väldigt välkomnande stämning i föreningen.

–Vi som är här förstår varandra. Om någon behöver en paus och kommer tillbaka senare är det ingen som tycker det är konstigt. När man spelar behöver man heller inte småprata utan fokusera på spelet. Ju mer trygg man blir kan man sedan sakta men säkert komma in i samtalen.

Så började det
Adam Straarup fick diagnoserna autism och adhd efter att han hade fyllt 17 år. Han berättar att även om han klarade skolan och fick tillräckligt bra betyg var skoltiden kämpig.

– Jag var inte coolaste killen i klassen, jag var en outsider. När folk tjafsade med mig så tjafsade jag tillbaka och det var inte alltid som det gick så bra. För mig blev diagnoserna lite av en personlighetsbeskrivning, så här är jag och så är det inget mer med det.

Spelintresset har han haft så länge han kan minnas, men idén att göra något mer av det kom en sommar när hans mamma försökte få sin då 12-åriga son att aktivera sig mer. Familjen hade ett gammalt sädesmagasin och Adam Straarup kom då på att han ville ordna ett brädspelsläger i magasinet. Hans mamma nappade på idén och snart var familjen igång med att röja magasinet.

– Den sommaren åkte vi säkert 40 vändor till tippen med gammal säd, målarfärg, tyger, tidningar och annat bråte, säger han och skrattar.

För att hitta spelintresserade ungdomar tog han kontakt med en spelbutik i stan och sommaren efter anordnade han sitt första brädspelsläger. I den gamla ladan samlades runt 20 ungdomar. Det fanns gott om utrymme och Adam Straarup berättar att det gjorde att deltagarna slapp gnugga axlarna mot varandra. Trånga lokaler var något som han själv hade haft svårt för på andra spelställen som han hade besökt.

– Alla som kom visste vad som gällde, vi var där för att spela. Lägret blev ett sätt att hitta likasinnade. Även om vi inte gick ut med att vi vände oss till personer med npf hade de som kom ofta det. Utan att vi behövde säga något var det som vi förstod varandra.

Efter lägret startade deltagarna en spelgrupp och fortsatte ses för att spela men sedan kom covid-pandemin och satte stopp för gruppen att ses fysiskt. Några år efter att Adam Straarup slutat gymnasiet kände han att han ville starta upp en ny spelförening, denna gång med tydlig inriktning mot unga med npf. Till en början använde föreningen källarlokalen där hans mamma har sin butik, men sedan årsskiftet hyr de alltså torpet på Klostergatan i Uppsala.

Sällskapet lika viktigt som spelet
Adam Straarup berättar att han har jobbat hårt för att nå ut via skolor, organisationer och företag och idag har föreningen runt 60 medlemmar. Istället för att ha fasta speltider har de drop-in tre dagar i veckan.

– Då kan medlemmarna komma vilken tid de vill under öppettiderna och hoppa in i de spel som spelas. Eller så hjälper jag dem att komma igång med ett nytt spel.

Han säger att sällskapet är lika viktigt som spelet. Adam Straarup vill att spelföreningen ska vara en plats där medlemmarna kan få ett sammanhang. En sådan plats som han själv velat gå till när han växte upp.

– Att få en diagnos och få hjälp med vårdinsatser är såklart till stor hjälp. Men om du går upp varje morgon och fortfarande känner dig lika isolerad, kan det kännas som om inget har hänt. Då är sammanhang som de här så viktiga. Även om man just nu inte klarar av att gå i skolan kan man kanske komma hit tre dagar i veckan. Det gör en stor skillnad i vardagen.

Många solskenshistorier
Adam Straarup har många berättelser om medlemmar som han sett växa och blomma ut sedan föreningen startades. Som den väldigt blyga 16-åringen som först kom med sin pappa men som nu törs komma själv och alltid med ett stort leende. Eller killen som till en början hade med sig ledsagare men nu kommer till föreningen på egen hand. Eller den där kvinnan hans mamma träffade på en marknad som började gråta när hon fick höra om föreningen. Kvinnan tänkte direkt på sin spelintresserade son som vid den här tidpunkten var helt isolerad. Samma eftermiddag åkte Adam Straarup ut för att träffa sonen och sedan dess missar han aldrig en spelträff.

– Alla växer genom vänskap och av trygghet. Att vara med och se medlemmar växa är det som betyder mest för mig. Det är magiskt.