Han leder delegation för bättre stöd till barn med npf

De senaste åren har ökningen av antalet adhd- och autismdiagnoser debatterats flitigt. Special Nests läsare är också väl medvetna om den strida ström av rapporter och studier som visar att barn och unga med npf på många sätt har en svår livssituation, inte minst i form av betydande hinder i skolan och en högre förekomst av psykisk ohälsa av olika slag.

Sommaren 2026 presenterade dåvarande socialministern Jakob Forssmed (KD) en delegation. Den ska undersöka och analysera vad diagnosökningen beror på och hur den påverkar olika samhällsaktörer, som vården och skolan. Ett annat viktigt mål är att föreslå hur samhället kan bli bättre på att bidra till goda livsvillkor och delaktighet för unga med npf och deras anhöriga.

– När allt fler barn och unga får en neuropsykiatrisk diagnos behöver vi få en samlad bild av vad som driver utvecklingen. Detta är nödvändigt för att kunna vidta åtgärder som säkerställer att barn och unga i Sverige har förutsättningar att få ett gott liv. Idag finns det för många utmaningar sett till stöd och anpassning, sade socialminister Jakob Forssmed.

"Stor uppgift"
Delegationen leds av den särskilda utredaren Mathias Wahlsten, till vardags generaldirektör och myndighetschef för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF). Till sin hjälp har han en grupp tongivande experter (se lista nedan) samt representanter från bland annat intresseorganisationer. Slutsatserna ska redovisas i december 2027, vilket innebär att Mathias Wahlsten har fått 1,5 år på sig att sätta fingret på en av vår tids mest omdebatterade frågor. Han sticker heller inte under stol med att uppdraget är en utmaning.

– Det är en stor uppgift, och de olika delarna – att undersöka ökningen av npf-diagnoserna, konsekvenserna den får samt ge förslag på hur samhällets förmåga kan stärkas när det gäller att bidra till goda livsvillkor – är alla komplicerade, särskilt på den utsatta tiden, säger han till Special Nest i mitten av september.

Han fortsätter:

– Vi kommer självfallet att undersöka de olika delarna parallellt, men vi behöver först och främst förstå vad som driver på diagnosutvecklingen för att kunna föreslå bra stödåtgärder.

Tilltagande npf-debatt
Delegationen kommer bedriva sitt arbete mitt i ett stundtals hätskt debattklimat. Internationellt skapade autismforskaren Uta Frith under våren en debattstorm när hon i brittisk media påstod att autismspektrumet har blivit så brett att det har ”kollapsat”, efterfrågade nya subgrupper och även på ett svepande sätt ifrågasatta delar av dagens forskning om autism. Här hemma i Sverige riktades nyligen kritik mot SVT-programmet ”Alla mina bokstäver”, där journalisten Carina Bergfeldt berättar om sin egen adhd-diagnos och möter andra med adhd. Frågorna är många, åsikterna likaså, svaren färre, i en polariserad npf-debatt.

Men Mathias Wahlsten betonar återkommande under intervjun att målet med delegationen är att skapa konkret och konstruktiv förändring för barn med npf.

– Det är många aktörer som har sina egna perspektiv och åsikter i de här frågorna, och vi behöver ta hänsyn till och analysera olika synsätt, men mitt budskap är att det bakom den här debatten finns barn, unga och närstående som behöver få en mer fungerande vardag. Det är inte diagnoserna i sig som är i centrum, utan hur samhällets stöd kan bli bättre.

Hur ska ni konkret samla in åsikter från personer med npf?

– Olika kunskapskällor kommer att fylla olika funktion. Vi kommer dels att luta oss mot forskning och statistik, men det är också viktigt att inhämta perspektiv och ta del av berättelser från alla som möter olika system i sin vardag – exakt hur vi ska gå till väga är dock inte klart idag. Målsättningen är att inkludera och lyssna till så många olika perspektiv och röster som möjligt, utöver expertgruppen som vi har till vår hjälp.

Vad som ligger bakom ökningen av antalet adhd- och autismdiagnoser är inte klarlagt, men flera bidragande faktorer har lyfts fram de senaste åren: högre krav och tuffare omständigheter i skolan, ändrade diagnoskriterier samt ökad medvetenhet om diagnoser och benägenhet att söka hjälp. Mathias Wahlsten vill inte i nuläget uttala sig om vilka förklaringar som kan vara mest rimliga.

– Jag vill inte föregripa vårt arbete, men från mitt perspektiv kommer det att vara viktigt att verkligen analysera bevisen för de olika förklaringsmodellerna, det vill säga vad vi faktiskt kan veta säkert och vad vi bara tror eller tycker, säger han.

Så tänker han kring stödåtgärder
Delegationen ska alltså lämna förslag på åtgärder för att stärka samhällets förmåga att bidra till goda livsvillkor och delaktighet för barn och unga med npf och deras anhöriga. På frågan om vilka åtgärder som det kan tänkas handla om – och hur mycket de i sådana fall får kosta – svarar Mathias Wahlsten:

– Det står mig fritt att föreslå nästan vad som helst, men i uppdraget ingår att göra en konsekvensanalys av varje förslag och det inbegriper även hur de ska komma att finansieras. Man kan inte bara föreslå saker som inte är realiserbara. En annan begränsning är att vi inte får lägga fram författningsförslag, som att föreslå en ändring i skollagen.

Men ta till exempel en reglering av klasstorlekarna* i skolan, är det någonting som ni skulle kunna föreslå som en åtgärd?

– Vad jag vet finns inte en sådan reglering i skollagen, så det är nog ett exempel där vi skulle kunna tycka någonting, men vi har inte i nuläget några bestämda åsikter om åtgärderna utan behöver först få en nyanserad förståelse av vad som driver diagnosutvecklingen.

Nu drar arbetet igång på allvar
Närmast på agendan för Mathias Wahlsten är att samla expertgruppen och sätta en struktur för att inkludera och omhänderta många olika perspektiv, röster och erfarenheter. Även om slutbetänkandet ska redovisas i december 2027 är deras ambition att kommunicera delresultat under arbetets gång.

Med tanke på den pågående diagnosdebatten, hur rankar han svårighetsgraden för det här uppdraget jämfört med andra uppdrag?

– Jag tror att det här nog kommer att vara det svåraste projektet som jag har lett. Ambitionen är att på sikt kunna bidra till en bättre vardag för unga med npf och deras närstående, men jag underskattar verkligen inte uppdragets komplexitet.