Alexander Skytte: Vem är det som lär ut detta i skolan?

Ur mitt perspektiv är livet ett livslång lidande. Och det blir inte bättre med tiden, per se. Men det finns saker som är värda att lida för, och ju äldre man blir desto lättare är det att upptäcka dessa. Ibland behöver man hjälp att se dessa, ibland behöver man hjälp att hitta nya. Så länge det som skapar mening i livet överväger lidandet, så länge man har någon att prata med, kommer lidandet att vara hanterbart. Det här är något som är så svårt att se som barn. Kanske särskilt som ett barn med npf som upplever att världen är svart eller vit, att allt som upplevs nu kommer upplevas i all evighet. Det som man inte har nu, kommer man aldrig heller att få ha eller uppleva. Kan vara detta som är en anledning till att en av tio med autism försökt att ta sitt liv.

Så vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Det måste vara okej att må dåligt, för det finns inte en människa som mår bra hela tiden. Jag tror inte det är möjligt att ha så mycket endorfin i kroppen, i alla fall inte för gemene man. Trots detta finns det dem bland oss som har den bilden av verkligheten och inte tillåter sig att vara ledsen eller nedstämd. De som kämpar, jobbar på mer och mer. Som distanserar sig från nuet, och inte vågar stanna upp för risken att känslorna ska komma i kapp. Det man inte ser när man har så bråttom iväg är att ju snabbare man springer desto hårdare slår man i väggen. Och vi fylls av bilder i våra nyhetsflöden som visar på hög livskvalité och glädje. Det är något som fäster sig hos dem som inte mår bra. Det blir som att sorg inte finns hos andra.

Men sorg är en naturlig del av oss, så den måste få finnas. Även fast den är jobbig. Ser vi sorgen som en behållare med kran tror jag det blir enklare att visualisera vilket stöd vi kan ge varandra. När kranen är på låt det rinna, finns där och fånga upp. När kranen är stängd men behållaren full, försök hjälpa till att öppna upp den. Men försök att undvika att själv stänga för en kran som står på, för då kan vi bygga upp ett övertryck. Det finns inte en människa som klarar av att springa ifrån sin sorg. Den är en del av oss, den måste få finnas. Det som skiljer oss åt är vår förmåga att själva hantera denna kran. Vi har stor påverkan på varandra, för vi kan hjälpa andra att vrida på kranen och lätta på trycket. Det farliga är när sorgen inte får släppas ut, om det inte finns någon som lyssnar eller om det upplevs som fel att känna sorg. Tillslut blir behållaren full, och då går den inte att hantera. Vem är det som lär ut detta i skolan?