“Allting vi förväntar oss av barnen ska vara positivt formulerat”

– Vi kan inte skapa den perfekta eleven, men vi kan sträva efter att skapa den perfekta miljön med förhållningssätt och strategier hos de vuxna som hjälper eleven att lyckas. Fokus är på de vuxnas förhållningssätt, säger Christina Kadesjö, som är socionom och utbildad i modellen SWPBS (School-Wide Positive Behavior Support) och har arbetat med den på olika skolor i tio år.

Modellen bygger på att skapa ett gemensamt förhållningssätt på skolan och syftet är minska de enskilda specialpedagogiska insatserna. Genom att göra funktionsanalyser kan man förstå i vilka situationer och sammanhang problemet eller framgången uppstår och upprätthålls respektive motverkas. Utifrån analyserna utvecklas insatser på både generell nivå och för grupper av elever eller enskilda elever med riskbeteende.

Den vuxne visar och barnet tar efter
Enligt SWPBS ska man, när man analyserat problem- respektive framgångssituationer och har en gemensam bas, konkretisera vilka förväntningar man har på barnen eller eleverna.

– Det konkreta är viktigt. Och att allting vi förväntar oss av barnen ska vara positivt formulerat. Ofta fokuserar man på det negativa och här behöver man verkligen tänka om. Det kan ta rätt lång tid att vända tankesättet. Det är viktigt att vi förstår att det långsiktigt blir bättre resultat av att ta sig tiden att lära barnet göra rätt i ett sammanhang än att fokusera på nej och stopp eller konsekvenser då barnet inte gör det läraren förväntar sig. Den vuxne visar och barnet tar efter. Så har man en dialog om varför ett nytt beteende är viktigt, säger Christina Kadesjö

Enligt modellen ska kultur och normsystem för social samhandling på en skola vara tydlig, uppmuntrande och gynna inlärningsmiljön. Om det är alltför många olika reaktioner från vuxna med hur regler och förväntningar följs är det en riskfaktor. Det kan motverkas genom att personalen samlas kring gemensamma strategier och förhållningssätt vid korrigeringar och hantering av problembeteende.

– Negativt beteende hos elever behöver betraktas som ett tillfälle till inlärning och problemlösning – Gör om och gör rätt, säger Christina Kadesjö.

Tanken är sedan att detta ska genomsyra hela skoldagen.

För mycket enskilda insatser
SWPBS är evidensbaserad och finns sedan tidigare etablerad i Norge, Danmark och Finland. I Norge har man arbetat med modellen i 13-14 år och har över 300 skolor involverade.

– I Danmark har man följt efter och där stöttades implementeringen av Socialstyrelsen. I Finland har man gjort en stor implementering genom centrala skolmyndigheter samtidigt som forskning bedrivs på projektet. Man har ansett att det blivit alldeles för mycket enskilda specialpedagogiska insatser, och därmed har de tvingats tänka om, säger Christina Kadesjö.

Hon menar att anledningen till att det är svårt att få spridning av modellen i Sverige är att centrala skolmyndigheter ogillar att man ska följa specifika modeller. Ofta sätts insatser in individuellt och i stunden, insatser som enligt Christina Kadesjö ofta blir akuta utryckningar.

– Men det får inte lika stor effekt med enskilda insatser, det har forskningen visat. Det behövs breda modeller som omfattar hela skolan vilket SWPBS-modellen gör.

Gynnsamt för elever med beteendeproblem
Norrmännen Terje Ogden och Marianne Sörlie har forskat på modellen och sett att det leder till signifikant mindre beteendeproblem.

– Man såg speciellt skillnad i de äldre klasserna. Relationen mellan lärare och elev blev bättre. Man har också bättre inkludering utifrån att man har färre elever som har specialundervisning utanför klassen.

Christina Kadesjö menar att de elever som har störst beteendeproblem mår bäst av modellen.

– Men det blir en grund för alla barn att stå på, och det blir färre barn som är i behov av särskilda stöd.

Baksidan, enligt Christina Kadesjö, är att SWPBS är mycket känsligt för rektorsbyten.

– Om en rektor slutar och den efterträdande rektorn inte skulle vilja jobba efter modellen så faller det efter en tid.