Funkofo-vadå? – Om förtryck och funktion

Onsdagen den 15 april 2015, publicerades den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista, hela 13 000 ord tillkom i det svenska språket. Ett av dessa nyord var funkofobi, vilket betraktades som en stor seger av funkisaktivisterna. Lisa Ericson, projektledare på RFSL Stockholms Funkisprojektet, förklarar varför:

– Att kunna sätta ord på förtryck och diskriminering är viktigt. Exempelvis homofobi är etablerat, men det har saknats ett liknade uttryck för att beskriva det personer som bryter mot funktionsnormen utsätts för. Diskriminering, blickar, ifrågasättande, att inte bli tagen på allvar, bli behandlande som ett barn, inte få sina behov tillgodosedda, och att inte kunna delta i samhället till följd av otillgänglighet och okunskap, säger hon.

Lisa Ericson nämner ordet ”funktionsnorm” som är grunden för att förstå funkofobi. Enligt funktionsnormen förväntas människor inte ha någon funktionsnedsättning, samhället organiseras i regel utifrån denna norm. Att följa eller passera inom normen ger ekonomiska, politiska och sociala fördelar. Funkofobi är uttrycket för föraktet mot det normbrytande.

Psykiskt, kognitivt och fysiskt
En bildgoogling på frasen ”funkofobi” visar rullstolar och permobiler – en snäv skildring. Men funkofobi handlar inte bara om trasiga hissar, utan lika mycket om inkompetens när det kommer till att skapa tillgängliga sammanhang för personer med NPF.

– Det är lätt att fastna i bilder med rullstolar när man pratar om tillgänglighet, funktionsnormer och funkofobi, eftersom det är synligt. Men funktionsmaktsordningen förstör och verkar överallt, men det kan vara svårt att få syn på det, när det kommer till så kallade osynliga funktionsvariationer så som NPF, säger Lisa Ericson.

Hon fortsätter med ett exempel. Samhället är uppbyggt och förutsätter att alla ska kunna delta på en föreläsning som varar i en timme, kunna sitta tyst och stilla samt ta till sig all information. Detta trots att en lampa blinkar, en fläkt låter, och att det inte har givits tydlig information om vad föreläsningen ska handla om eller vad som förväntas av deltagarna.

– En person som behöver röra sig i rummet, kolla på sin mobil eller rita anses vara störig och inte lyssna eller delta. Trots att det är precis vad personen gör. Det förutsätts att alla fungerar på samma sätt och har samma behov, säger Ericson.

”Tillgängligt för alla”
Målet är att samhället ska anpassas. Ett historiskt exempel är tiden då det ansågs fel att använda vänster hand. Den vänsterhänta var förstås sämre på att använda högerhanden – men problemet hade aldrig funnits om samhället hade haft andra förväntningar och krav. Så vad kan normativa individer och samhället i stort göra i strävan för att upphäva funktionsnormen? Utgå från att det finns personer med normbrytande funktionsvariationer överallt, är svaret från Christine Bylund, funkisaktivist och normkritisk metodutvecklare på STIL, Stiftarna av Independent Living i Sverige.

– När man skriver, skapar verksamhet, gör tv, bjuder in till panelsamtal – ja vad som helst, då ska det vara tillgängligt för alla! Gör checklistor, anlita experter, läs på. Men framförallt var normkritisk och utgå inte ifrån att alla befinner sig inom funktionsnormen, säger Christine Bylund.