Autism på vita duken: "De som jobbar med film har blivit medvetna"

När diagnosen autism på 90-talet skildrades i filmer och serier innehöll de ofta faktafel och i vissa fall skadliga påståenden, som att autism kunde opereras bort. Idag är många filmer mer genomarbetade. Regissörer, manusförfattare och skådespelare gör mer noggranna efterforskningar i ämnet, bland annat genom att lyssna på specialister och personer som själva är bärare av diagnosen.

– Två skådespelare som kände till värdet av att förbereda sig väl inför en rolltolkning var Dustin Hoffmann i Rain man och Leonardo DiCaprio i What's eating Gilbert Grape, säger Anders Nordahl-Hansen som forskar vid högskolan i Östfold i Norge och som har studerat hur karaktärer med autismspektrumdiagnos gestaltas på film.

Sedan 80- och 90-talen har skildringarna av personer med Asperger syndrom varierat i kvalitet, men Anders Nordahl-Hansen menar att utvecklingen ändå har varit positiv till följd av en mer krävande publik.

– De som jobbar med film har blivit medvetna om sitt ansvar tack vare intresseorganisationer och människor som själva har autism.

En av dem är Anna Planting-Gyllenbåga. Hon har ett passionerat intresse för film och efterlyser en ännu bättre research hos manusförfattare och skådespelare. Hon anser att filmkaraktärer med Asperger syndrom till stor del fortfarande framställs som stereotyper. Ett sådant exempel är den svenska filmen I rymden finns inga känslor.

– Där har de gjort huvudpersonens svårigheter till ett pekoral och ingen kan relatera till det, säger Anna Planting-Gyllenbåga som föredrar att titta på tv-serier eftersom det formatet erbjuder djupdykningar i olika ämnen och kan visa fler sidor av en karaktär.

– Det ger en annan förståelse och de regissörer och skådespelare som lyckas med karaktärerna är de som uppmärksammar att det även finns resurser hos de som tänker annorlunda.

"Vi vill varken bli utpekade eller bortglömda"
Ett gott exempel, enligt Anna Planting-Gyllenbåga, är Netflix-serien Atypical.

– Den är jättebra! Den får mig att känna mig hoppfull om att livet kan bli bra fast det är svårt ibland. Man får se Sam Gardners meltdowns och jag förstår precis vad han känner, jag förstår varför han börjar rabbla saker eller vill sitta ensam i ett mörkt rum.

– Serien visar även hur han jobbar med sina svårigheter, och det är lärorikt. Han blir på samma gång mer relaterbar också för personer utan diagnos och han visar hur det är att vara människa, inte hur det är att vara autistisk. Vi är ju precis som alla andra men med vissa svårigheter, och vi vill varken bli utpekade eller bortglömda.

I framtiden tror hon att autism på film kommer att skildras mer som autismliknande personlighetsdrag istället för diagnoser.

– Som tittare vill man kunna relatera till det man ser, och alla kämpar vi med något. Vi som har autism hanterar det bara på ett annorlunda sätt.

"Gestaltning med större djup än tidigare"
Även Anders Nordahl-Hansen tror på en fortsatt positiv utveckling med allt fler yrkesverksamma regissörer, manusförfattare och skådespelare som har diagnosen Asperger syndrom. Amerikanska serier som The Good Doctor eller just Atypical har redan i vissa avsnitt presenterat skådespelare som har autism, berättar han.

– Efter att jag hade publicerat en artikel i vetenskapstidskriften The Lancet Psychiatry kontaktades jag av autismforskaren som arbetar i teamet bakom Atypical-serien. Vi har tillsammans diskuterat mycket om karaktären och serien i stort, och de har faktiskt förändrat vissa saker som en direkt följd av vad som skrevs i artikeln, exempelvis deltar fler autistiska skådespelare i säsong tre.

Anders Nordahl-Hansen anser att serien visar goda exempel på hur människor i Sam Gardners omgivning först och främst behandlar honom som en människa. Då blir diagnosen sekundär.

– Detta har varit ett medvetet val från serieskaparna att göra. Jag tror att vi kommer att se fler sådana framställningar i framtiden, och att man genom en god dialog med människor med autism och deras föräldrar och syskon, samt kliniker och forskare, kan gestalta många spännande karaktärer med ett mycket större djup än vad vi har sett tidigare.

Kritik som ofta framförs är att många av skildringarna fokuserar på medelklassmän i åldrarna 20-30 år, som har normal till hög intelligens.

– I en pågående studie kan man ana en bättre spridning av skildringar av autism på vita duken, men det borde fortfarande ha funnits fler kvinnliga karaktärer och även fler skildringar av människor som var äldre.

I sin forskning har Anders Nordahl-Hansen också upptäckt att karaktärer med autism ofta är alldeles för stereotypa på film, där de har alla möjliga slags drag som är associerade med diagnosen, vilket sällan är fallet i verkligheten.

– Jag förstår att det för film- och tv-serieskapare, och i och för sig publiken, är spännande att en karaktär har speciella förmågor, så kallade savant-förmågor. De flesta med autism behöver dock inte nödvändigtvis uppvisa sådana förmågor, säger han.

Anna Planting-Gyllenbåga är inne på samma linje och menar att det är viktigt att inte ge en generaliserande bild av en person med diagnos.

– Egentligen räcker det att man får veta hur personen tänker och fungerar utan att peka ut hen som funktionshindrad.