Sommarläsning del 2: "Det är lätt, du klarar av det!"

Jag var väl ungefär tio år gammal när klassen skulle ha träslöjd för första gången. Vi stod i trappuppgången utanför, jag och några andra småkillar. De var glada, verkade ivriga att köra igång och pratade högljutt med varandra på det sätt som tioåringar gör när nervositet blandas med spänning och förväntan. Själv mådde jag skitdåligt, hade värsta ångesten som växte sig hejdlöst starkare ju närmare lektionen klockan tickade. Det kändes som om den där ångesten fanns i hela kroppen. Min högerhand trummade ofrivilligt mot låret, där jag stod lutad mot väggen. Desperat försökte jag dela mina kompisars entusiasm, totalt utan framgång.

Faktum var att ångesten och möjligtvis också rädslan inför att ta sig an detta nya var så stor att jag var tvungen att gå in på toaletten, stirra i spegeln en stund och tvinga mig själv att andas långsamt utan att för den skull sluta andas helt. Mer eller mindre desperat övervägde jag olika alternativ. Magsjuk kunde man ju alltid bli, eller så kunde man bara sticka därifrån, hem till mamma. En sista utväg var att bryta av mig pekfingret.

Det blev bara värre av att tänka på det sättet. Med all den logik en tioåring kan uppbåda lyckades jag samla så pass mycket mod att jag bestämde mig för att bara köra på och skita i hur det gick.

Räknade ut tiden
Varför kände jag så annorlunda inför allt som var nytt i mitt liv? Kände de andra likadant? Jag hade blivit till- räckligt gammal för att kunna förstå att det här var ett problem för mig. Antagligen något jag skulle behöva leva med. Det hade varit samma sak innan vi skulle åka och bada för första gången, hela klassen. Flera veckor innan hade jag legat vaken flera nätter, haft svår ångest och funderat på vad jag skulle kunna hitta på för att få slippa. Det hade naturligtvis slutat med att jag följt med, mått dåligt som fan på tunnelbanan hela vägen dit, samtidigt som alla andra var hur glada som helst. Men sen visade det sig att det inte var så himla farligt som jag trodde.

Jag drog slutsatsen att det var så man måste tänka. Så inför varje ny grej den dumma skolan hittade på tvingade jag mig själv att tänka på det som någonting bra, någonting som inte alls var så svårt eller så farligt som det verkade. Tänkte man bara så kunde man klara allt. I värsta fall räknade jag ut exakt hur lång tid det obehagliga skulle ta innan det var över. Om man visste om exakt hur lång tid det handlade om var det alltid lättare att klara av den panik man kände innan.

Det här kom att bli lösningen på mitt antagligen största problem i livet. Intala mig själv att det var lugnt, att det gick över. Jag bruka- de till och med prata med mig själv: ”Det är lätt, du klarar av det”. Som en slags självterapi. Ofta slutade det ju med att jag faktiskt hade riktigt kul. Bada, spela bowling, spela tennis och hoppa höjdhopp, det är ju saker som jag är bra på och tycker är kul.

Utmaningar
Den där förbannade träslöjden utgör tyvärr ett undantag. Jag mådde dåligt varenda onsdag morgon i fyra år för att man tvingades sitta där och försöka lära sig någonting som man varken tyckte var kul eller hade den minsta talang för. Visst lycka- des jag snickra ihop ett och annat, men hur mycket nytta har jag haft av de kunskaperna? Inte ett dugg. På högstadiet bara garvade jag åt det och sa till lärarna att jag varken hade någon lust att lära mig sy eller snickra. Då fick jag välja: Gå på lektionerna eller börja i specialskola. Så jag gick på ungefär en tredjedel av lektionerna, och på dem jag gick på satt jag mest och bankade i några spikar i en gammal planka. Man behöver inte göra sitt bästa om det inte tjänar någonting till. Dessutom var det många som resonerade som jag i den åldern. Allting blir lättare när man inte är ensam.

Ändå tog det så många år för mig att komma över rädslan och ångesten inför varje ny aktivitet jag ställdes inför. Om jag skulle få frågan ”Gillar du nya utmaningar?” på en anställningsintervju skulle mitt svar troligtvis bli ett ”Ja”. Men om jag var ärlig skulle jag svara någonting i stil med: ”Jag gillar nya utmaningar – men jag gillar absolut inte tiden innan jag måste ta itu med dem”.

På sätt och vis stämmer väl det jag har beskrivit in på alla människor, mer eller mindre. Skillnaden är att när det gäller mig, och många andra med Aspergers syndrom, är det värre än vad många kan förstå. Inte för att jag klarar av nya saker sämre än andra, eller för att jag har lättare för att bli nervös. Det är bara så att det är mycket, mycket värre. Jag kunde ligga vaken en hel natt, och nästa. Jag kunde fundera ut de mest fantasifulla bortförklaringar och insjukna i de mest konstiga sjukdomar. Bara för att jag var osäker på mig själv.

Alla utarbetar sina egna försvarsmekanismer. Man kan tänka att man inte bryr sig. Man kan tänka att det inte spelar någon roll, eller att det ska bli kul, eller att om de andra klarar det så klarar jag det också. Bara man gör det till slut.

Berättat av Robert