"Det är svårare att vara lärare idag än för 20 år sedan"

– Jag tycker att det är en större utmaning att arbeta i skolan idag än för 20 år sedan då jag började arbeta som lärare.

Anne arbetar i en lågstadieklass, där flera av barnen har neuropsykiatriska diagnoser. Hon har under åren sett en förändring i skolan.

– Jag älskar att vara lärare. Det gör nog de flesta lärare, annars hade de inte blivit lärare men förutsättningarna är inte desamma som då jag började.

Hon menar att det tidigare varit fler vuxna på lågstadiet, att det varit mer strukturerat och tryggt för eleverna.

– Då var det ofta först på mellanstadiet det visade sig om en elev hade svårigheter men nu upptäcker jag dem redan i ettan.

Anne upplever att barn generellt är stökigare idag. Att de är vana att snabbt få respons, ses och bekräftas.

– Det är svårt att tillgodose i en klass med 28 elever och bekräfta dem i stunden. Man måste kunna vänta.

Hon ser också en skillnad i hur föräldrar ser på sina barn. Att de inte ser eleven som en del av en grupp, utan istället fokuserar på den enskilda personen, vilket blir ett svårt arbete för läraren.

– Vi har få resurser, det måste föräldrar också förstå. Vi måste samarbeta. Min huvuduppgift som klasslärare måste få vara att fokusera på gruppen, inte på en enskild elev. Gruppen måste fungera, får jag den att fungera så frigörs tid till de som har behov en till en och de får en förutsättning. Men fungerar inte gruppen, är den stökig, så har de inte en chans.

Frustration ledde till förändring
I perioder har Anne känt enorm frustration över den ständiga stressen över att inte kunna tillgodose allas individuella behov.

– Det passar inte mig att vara arg. Jag vill inte vara det. Jag förstod efter ett tag att jag måste försöka förändra mitt sätt att arbeta.

Hon började tydliggöra och klargöra vad hon förväntade sig av eleverna och hur hon ville ha det i klassrummet.

– Jag tänkte att de inte alls kunde föreställa sig. Att de inte ens visste att de skulle sitta på stolen och så började jag där.  ”Nu vill jag att alla sitter stilla på sin stol, det gör man så här…” Jag tog inget för givet. Visst var det ju så att de flesta visste hur man sitter på stolen men jag analyserade mig själv och tänkte att om jag inte har sagt det så kan jag inte heller förvänta mig det av barnen.

Hon blev övertydlig i sitt sätt mot barnen.

– Hade jag till exempel inte sagt att de inte fick vässa pennan flera gånger på lektionen så var det hos mig det felet låg. Inte hos barnet. Så jag började då förklara det också och så fortgick det. Jag kunde inte förutse allt men jag utvärderade situationerna efter hand.

Eleverna fick också massor med beröm för sina beteenden, samtidigt som hon försökte ignorera beteenden som inte förväntades.

– Jag hade en elevassistent i klassen och vi bollade tillsammans så barnen hörde ”tänk vilket fint led de står på nu, jag är alldeles imponerad. Är inte du…”. Otroligt överdrivet, med hela ansiktet och kroppen. Jag tänkte att jag måste få gruppen som helhet att fungera, då kommer de som sticker ut att se och lära sig följa. Men jag hade inte någon direkt plan, utan jag märkte snabbt att det här fungerade så mycket bättre än tillsägelser och att vara arg.

För Anne gjorde det en stor skillnad, både för henne som lärare och för elevernas arbetsmiljö.

– Det blir lugnt då barnen vet vad som förväntas. Man behöver vara tydlig med vad som förväntas och var de har mig och vad jag vill. Jag har ju förstått nu att det här är evidensbaserat, men det visste jag inte då. Men nu kan jag nästan säga att det är evidensbaserat av mig med.