Julia heter egentligen något annat. Hon väljer att vara anonym på grund av att hon är rädd att det kan ge konsekvenser på jobbet och skapa en otrygg miljö bland kollegor.
"Jag ogillar även det faktum att det så ofta blir den utsattas ansvar att driva förändringsarbete, att offra lite av sin egen integritet och göra sig själv ytterligare sårbar. Ansvaret läggs på den utsatta, vilket blir en ytterligare utsatthet."
– Jag har skuldbelagt mig själv och ansett att jag inte anstränger mig tillräckligt vid social samvaro. Skulle jag bara anstränga mig lite mer och göra det och det och det så skulle jag också ha ett större socialt nätverk och göra sådant som normala människor gör på midsommar och nyår och så, och då skulle jag vara piggare och gladare också. Allting kokade ner till mig själv.
I april i år fick Julia diagnosen Aspergers syndrom. Hon sökte först hjälp för social fobi. Tre månader senare gjordes en ytlig utredning och redan där väcktes misstankar om autismspektrumtillstånd. Under kbt-behandlingen för social fobi förstod även Julia själv att det inte var det hon hade.
– Jag kunde inte relatera till det som de andra i gruppterapin pratade om.
En remiss till utredningsenheten skickades och efter en lång väntetid gick det fort när utredningen väl var igång.
– Det är mycket saker i Aspergern som jag inte kan relatera till. Men på många vis blir tillvaron mer logisk nu när jag vet att jag har Asperger. Jag har suttit och repeterat många grejer ur livet, ser tillbaka på mina 27 år. Jag kan sätta på mig andra glasögon nu och titta på skeendet igen med nya ögon. Samtidigt stannar jag vid att det är spekulationer. Jag kan inte få fakta på det. Inget professionellt gensvar på mina teorier och antaganden. Det är frustrerande.
Julia står i kö till Habiliteringen, men väntetiden är sex månader. Där hoppas hon kunna få mer respons och hjälp med sina tankar och funderingar.
Stort mörkertal
Skoltiden flöt bra för Julia, hon gick ut högstadiet med högsta betyg i alla ämnen. Men under gymnasiet kom depression och ångest.
– Då kändes det som att jag tappade hjärnans resurser, tappade förståelseförmåga och logiskt tänkande. Det försöker jag identifiera och plocka upp nu.
Att det tog 27 år innan hon fick sin diagnos är hon övertygad om beror på att hon är kvinna.
– Vad jag har förstått har man mest forskat på pojkar, och inte utrett flickor som vänt problematiken inåt och inte är störande moment i klassen. Det är hur illa som helst. Jag tror det finns ett stort mörkertal i Sverige både vad det gäller kön, klass, kultur, generationer... Faktumet att det krävs föräldraintervjuer för en utredning gör att många drar sig för att ta steget av rädsla för att konstighetsförklaras av sina föräldrar, säger hon.
Julia tror också att livet sett annorlunda ut om Aspergern upptäcktes när hon var barn.
– Det hade nog varit underbart att få veta när jag var 10. Jag hade sett på mig själv annorlunda och varit mindre ovän med mig själv.
Nu är hon dock glad över att äntligen få veta varför hon upplevt sig själv fungera annorlunda på vissa sätt. Att få diagnosen var en lättnad. Av omgivningen har hon mötts hon av kommentarer som ”Du är ändå Julia” och ”Vi tycker ändå om dig, nu ska vi försöka smälta detta”.
– Jag vill inte döma någon personligen, men jag tänker att det speglar de fördomar som finns i Sverige 2015. Jag själv ser det inte alls som en tragedi. Jag ser det bara som att ÄNTLIGEN kan jag få något att förhålla mig till, typ som att ha en färg på byxorna och inte fatta vad det är för färg, men så säger någon de är orange. Och så känner man: AHA! Orange!
Stort socialt behov
Det största hindret för Julia har varit socialt samspel. Hon har svårt att läsa av andra och det tar mycket energi.
– Förut skyllde jag på mig själv. Jag borde anstränga mig mer, för då tycker människor det är roligare att vara med mig och jag borde blir bättre på att höra av mig och sådär. Det är en ansträngning att vara med andra människor, samtidigt som jag har ett stort behov av det. Ett behov som jag inte kan tillgodose. Det är besvärande att jag hela tiden måste tänka på vad som ska hända, vad vi ska göra, vad vi ska prata om. Och att få sms som kan tolkas på massor av olika sätt. Nu har jag fått en vokabulär för allt som sker i huvudet och den sociala ångesten har sjunkit.
Hon har också svårt med det som brukar kallas den inre motorn.
– Igångsättning, att laga egen mat, att göra ”bordesaker” som tar emot väldigt mycket. Att passa tider är också jobbigt. Jag kan drömma mardrömmar om att jag blir försenad till arbetet. Det är jobbigt att jag inte har någon tidsuppfattning, att tiden bara rinner iväg när jag gör någonting. Jag har tränat magdans i snart tio år, haft det som nördintresse och vill gärna sätta upp olika verk på scen, och jag gör det inte. Det är en stor frustration. Jag kan se på människor som jobbar självgående, det kan jag bli avundsjuk på. Samma sak med de som studerar på egen hand och läser böcker, skriver avhandlingar. Det är någonting som verkar övermäktigt. Jag vill ha serverat vad jag ska göra.
Bejaka detaljseendet
Vid utredningen fick Julia på papper att hon är högt kognitivt begåvad och hennes abstrakta logiska förmåga är över genomsnittet.
– Jag skulle vilja bekräfta den tillgången och försöka se mig själv som klok, begåvad. Samtidigt som det känns väldigt viktigt att inte börja nedvärdera människor som inte har samma logiska tänkande. Så får det aldrig bli.
Julia har också ett öga för detaljer.
– Jag försöker att bejaka mitt detaljseende och inte skälla på det. Jag ser små saker i det stora som jag tycker är fint, exempelvis på kläder är det ofta något specifikt jag faller för.
Med facit i hand ser hon nu att hennes stora fascination för hästar och musikalen Kristina från Duvemåla i barndomen var så kallade specialintressen. De senaste tio åren har det varit magdans som varit hennes stora intresse.
– Dansintresset är på nergång nu, jag är väldigt nyfiken på vad som blir nästa stora grej, säger hon och skrattar.
Färger lugnar
Färger och nyanser har blivit ett stort intresse på sistone.
– Att hitta färger som går ihop och blir kompisar med varandra. I kläder, i hemmet, när jag målar. Att jag får lov att sätta färgerna som jag vill ha, på väggar, möbler och papper.
Jag ser det inte som någon kreativt, jag ser det som ett behov mer än ett intresse. Färgerna och nyanserna blir trevliga ihop. Hur en färg kan göra att en annan färg funkar.
Hon pekar på sin klänning som är mörkt blå med ljust blå blad. I midjan sitter ett grönt band och strumpbyxorna är turkosa.
– Jag gillar exempelvis inte den här ljust blå, men den mörkt gröna tillsammans med den turkosa i strumpbyxorna gör att det ljusblåa i bladen gör mindre ont i ögonen.
Hon har också köpt en bok med mönster att färglägga. Hon visar en fågel som går i toner av lila och grönt.
– Det har blivit jättespännande att upptäcka olika nyanser och jobba vidare utifrån det. Plommonlila tycker jag mycket om. Och den funkar bra ihop med olivoljegrönt. Det är otroligt lugnande för mig att sitta och färgsätta, det är kreativt, utmanande och roligt och hitta när det blir så som jag vill ha det. Och pilla med alla små detaljer. Ångestdämpande på något vis.
Anpassning – för vem?
Till hösten när Julia får det stöd från Habiliteringen som hon är berättigad hoppas hon på att dels få ta del av kompetensen som finns för att diskutera sin diagnos. Dels vill hon se vad hon kan få för konkret stöd i form av hjälpmedel och arbetsterapeuter, men viktigast är att hon kommer i kontakt med fler i samma situation.
– Det är skönt att träffa andra med liknande huvuden för då fattar jag vad som är Aspergern i mig. Det ger otroligt mycket. Jag känner mig själv mindre avvikande när jag är med andra med Asperger. Jag tror alltid det är skönt för ickenormativa människor att få vara i sammanhang där de är i majoritet. Där det som gör en ickenormativ är det normativa.
Hon menar att många med Asperger, liksom hon själv, kamouflerar sig och maskerar sig för att passa in bättre.
– Att folk säger att det inte märks att jag har Asperger är ju på sätt och vis lite sorgligt. Men det är hela tiden en avvägning. Vad är rimligt att begära av omgivningen gällande anpassning och vad är rimligt att begära av mig själv vad gäller anpassning och kompensation. Min förhoppning är att jag kommer våga låta det synas mer. Men jag funderar också på vad är det som ska synas, vad är det jag gömmer?
Öka kunskapen
Det är ett stort problem, menar Julia, att det finns så få publika bilder av autism och Asperger syndrom.
– Jag tycker det borde finnas fler uttalade diagnoser i filmer och tv-serier. Bland kvinnor framförallt. Jag gillar att det finns med människor i serier som är speciella, men att man inte vågar uttala sig om psykiska sjukdomar eller funktionsvarianter är illa.
Synliggörande är viktigt för att plocka bort stigmatiseringen. Det finns hela tiden överallt. Jag skulle önska att människor med olika NPF:er inte känner sig hindrade att säga det, det gäller även psykiskt mående. Nu är det så mycket okunskap och med det kommer rädsla, fobier och fördomar. Då blir det som att den ickenormativa alltid pliktskyldigt ska bekänna färg, och liksom ”komma ut”, det gillar jag inte, det är vedervärdigt.
Hon nämner också grundutbildning som ett sätt att få samhället mer uppmärksam på olikheter.
– Jag önskar att man kunde lära sig om det i skolan. På samma sätt som vi läser olika religioner i skolan borde vi läsa om olika sexuella läggningar, olika kön som finns och olika neuropsykiatriska variationer som finns. Det känns ganska fundamentalt.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Mammor till tonåringar med autism vittnar om ständig kamp i vardagen: "Om jag inte orkar då finns det ingenting"
- Läs- och skrivkrisen i skolan slår hårt mot elever med autism
- Så här funkar WISC-testet
- Lista: 10 npf-vänliga julklappstips
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Hon löste gåtan "Sveriges farligaste kvinna"