"Rättvisa är att behandla barn olika"

Att förhålla sig på samma sätt till varje barn i förskolan och att varje förskolebarn ska kunna kräva lika behandling av förskolepedagogerna skulle kunna beskrivas som en rättvis, fostrande förskola med gemensam värdegrund.

Men är det möjligt att se till barnens individuella behov med lika behandling som utgångspunkt? Och vad händer när motsättning uppstår mellan en fungerande miljö och ideal?

David Edfelt är psykolog och har en lång erfarenhet av att arbeta med barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och problemskapande beteenden. Jag träffar David Edfelt hemma i hans hus. Vi sitter i ett litet rum fullt av referenslitteratur och på bordet ligger hans egen bok Utmaningar i förskolan (Gothia) som utkom sommaren 2015.

– Vi vuxna är ansvariga för de situationer som barnen befinner sig i. Alla som arbetar i förskolan vet att en tvååring och en femåring är olika. Men om man har en femåring som är mer som en tvååring i vissa avseenden. Hur ska man då få ihop det?, säger David Edfelt.

Han berättar att det handlar om att se till varje barns förmågor och färdigheter för att inte skapa situationer som leder till misslyckande. Han betonar vikten av att rättvisa snarare handlar om att behandla barn olika – efter sina förutsättningar.

– Många pedagoger är alldeles fantastiska. De har sina knep för att få situationer att lyckas. I samlingen kan de erbjuda barn att sitta i knät, bli masserad, vara aktiv eller att få hålla en sak i handen. Men jag har också stött på pedagoger som skäller på barnen och tycker att om ett barn får ha en leksak i handen så vill ju alla ha det och då blir det kaos och så kan vi inte ha det på förskolan säger David Edfelt och fortsätter:

– En leksak i handen kan för ett barn vara som en räddningsplanka i förhållande till ett ganska vilt socialt hav. Hur blir det då om man plockar bort den här räddningsplankan?

Mindre sammanhang med tydligare ram
De vardagliga situationerna innebär stora utmaningar för många barn och det krävs kunskap och förståelse för hur miljö, rutiner och olika situationer kan anpassas.

– På en förskola kan man ha en tvååring som leker fantastiska rollekar. Sedan kan man ha femåringar som fortfarande leker bredvid. Det här förstår och accepterar de flesta i förskolepersonalen.

Men vad händer när något barn sticker ut? Enligt David Edfelt står personalen ofta rådlös när de vanliga metoderna inte fungerar.

– Det kanske inte räcker med en kraftig reprimand eller tillsägelse. Då måste man ha andra verktyg. Här är kunskaperna generellt inte tillräckliga. Alla ska vara med på allt. Man ska inte ha särlösningar. Men var går egentligen gränsen för vad som är en särlösning? Är det en särlösning att i samlingen ha ett barn i sitt knä, att barnet ligger och ålar på golvet, sitter bakom ringen eller inte är med alls?, säger han och fortsätter:

–Vi behöver diskutera dessa frågor mer. Vi måste börja dela med oss av gångbara framgångsfaktorer. En grupp förskollärare kan ju ha flera hundra års erfarenheter menar han, och det är klart att de har idéer för lösningar men ibland ligger vissa pedagogiska idéer i vägen för att situationen ska bli bra. Har ett barn stora svårigheter att interagera med andra kanske fri lek inte fungerar för att utvecklas socialt. Då behöver man skapa mindre sammanhang med tydligare ram. Det gäller att förstå det enskilda barnet och skräddarsy situationer som skapar lärande.

Vuxna skapar ohållbara miljöer
I boken ”Utmaningar i förskolan” beskriver han hur funktionshinder uppstår i samspel med miljön och att funktionsnedsättningar kan vara på så många olika sätt och i olika grad.

– Vi har barn med så stora svårigheter att det heter någonting. En diagnos. Och så har vi barn som inte har så stora svårigheter att det heter någonting men barnet står inför stora utmaningar i många situationer på förskolan. Min utgångspunkt är att det alltid finns ett skäl till att barnet beter sig som det gör i stunden. Vi behöver vara nyfikna och försöka förstå för att kunna stötta på rätt sätt.

Han menar att vuxna skapar miljöer och situationer som blir ohållbara för vissa barn. Under en handledning berättade en förskola att de hade ett barn som inte alls utmärkte sig när de var utomhus men som de nu hade stora problem att hantera.

– Vi höjer kraven på vad barnen ska få uppleva och lära sig i förskolan. Det ska inte vara av skolliknande karaktär sägs det, men allt mer tid är organiserad i förhållande till lärmålen. Hur olika får förskoletiden egentligen vara för olika barn? Det jag är rädd för är att allt fler barn ska ha misslyckats i den vistelsemiljö som samhället skapat för dem. Och det innan de ens har börjat skolan.

Enligt David Edfelt måste det skapas trygghet, igenkännbarhet, struktur och tydlighet.

– Ibland ser jag att kunskapen om vilka förmågor som krävs vid val, övergångar, nya aktiviteter och en rad andra situationer inte är tillräcklig. För vissa barn blir dessa situationer övermäktiga. Detsamma gäller de hopslagna grupperna där 40 barn och 6 vuxna ska samsas i vardagen. När det blir rörigt finns det en risk att vi individualiserar problemen och lägger ansvaret på barnen. Då har vi misslyckats som vuxna och behöver tänka om.