De vill bryta tabut kring psykisk ohälsa

Djävulsdansen har valt att fokusera på personer med svårare psykiska sjukdomar. Kring denna grupp räknar man med att det finns drygt en miljon anhöriga.

Första omgången av Djävulsdansen som handlade om att vara medberoende gjorde stor succé. Producent för båda säsongerna är Ann-Linn Guillou som också har producerat Mina två Liv som handlar om personer med bipolär sjukdom.

– När vi sände första säsongen så var den största gruppen som hörde av sig, förutom personer med medberoende, de som vuxit upp med psykisk ohälsa. Det var så många som kände igen sig och de ville ha mer om sitt fält belyst. Detta område har det berättats väldigt lite om och jag kände att vi måste göra något för dessa personer. Man pratar ännu mindre om de som lever intill, säger Ann-Linn Guillou.

Anhöriga bär lika stort lass
Det som skiljer den nya säsongen är att det blir en tydlig berättelse från både den drabbade och den anhöriga. Det blir också mer dokumentära scener än tidigare.

– Vi vill berätta om både drabbade och anhöriga. Det man kan se är att den anhöriga ofta drar ett nästan lika stort lass som den sjuka. Man förstår inte den anhöriga om man inte förstår den sjuka och tvärtom. Det är fint att se båda berättelserna, det blir öppet och ärligt, säger Ann-Linn Guillou.

Även Sanna Lundell, aktuell som programledare för Djävulsdansen ihop med Ann Söderlund, pekar på bördan för de anhöriga.

– Den här anhörig-gruppen lider så stor nöd. De har ofta en stor arbetsbelastning då de flesta vårdas i hemmet. Det är en stor okunskap och moralism med fördomar i samhället, menar Sanna Lundell och fortsätter:

– Cancer vet alla 7-åringar vad det är, men trots att 45 procent av alla kvinnor någon gång under sin livstid drabbas av depression så vet ingen 7-åring vet vad depression är. Det är skitsorgligt. Det är en sjukdom som handlar om hjärnan och det finns massa moraliska värderingar om att man borde rycka upp sig och att man kan välja hur man mår, säger Sanna Lundell. 

Rädsla för självmord
Sanna Lundell blev under arbetet med Djävulsdansen medveten om sina egna kunskapsluckor i ämnet.

– Trots att jag och Ann (Söderlund) har jobbat så länge med detta, så blev vi helt slagna av att vi ändå visste så lite. Att anhöriga bär så stor börda, dels praktiskt, dels att de går med en rädsla att deras anhöriga ska ta livet av sig. Det är något som andra inte riktigt förstår. Man är väldigt nära döden hela tiden, säger Sanna Lundell.

Både Ann-Linn Guillou och Sanna Lundell betonar vikten av att prata om psykisk ohälsa.

– Det är avgörande, både för den sjuka och den anhöriga. Helt livsavgörande för att man ska kunna må bra. Fastnar man i skuld och skam och mörkande så tror jag att det blir dåligt. Det är klart att man kan hamna i en gråskala och man behöver inte berätta allt för sin omgivning. Men att vara tyst, nej, det är inte bra, säger Ann-Linn Guillou.

Sanna Lundell önskar mer engagemang från samhällets sida.

– Vi har hur många insamlingsgalor som helst om till exempel cancer. Men var är insamlingsgalan för självmordstankar och depression? Även då människor tar livet av sig så anses det skamligt. Det görs inga satsningar i samhället kring självmord. Det är tragiskt, säger Sanna Lundell.

Sanna Lundell och Ann-Linn Guillou har båda erfarenheter av psykisk ohälsa i sin närhet.

– Frågan är vilken svensk som har inte det. Det säger sig självt att de flesta känner igen sig, men den gemensamma nämnaren är att vi känner oss ensamma i det, säger Sanna Lundell.