"Det finns alternativ till tvångsvård inom psykiatrin"

– Jag har inte en nollvision på tvångsåtgärder. Det finns patienter med maniska beteenden som lärt mig det. Om en patient säger att hen bara vill dö eller vill gå ut och ta droger så måste man gå in och tillfälligt bestämma. Men att tala om för en patient vad hen har för behov och hur hen  ska nå målet om patienten inte är med på det, det måste man fundera över.

Git-Marie Ejneborn Looi är specialistsjuksköterska i psykiatri och forskar på Luleå Tekniska Universitet. Hennes doktorsavhandling heter Omvårdnad som reflekterande praktik – att se och använda alternativ till tvång inom psykiatrisk vård.

Hon menar att beteendekorrigering är ganska meningslöst utifrån ett omvårdnadsperspektiv. Eftersom att uppdraget är att lindra lidande och öka välbefinnandet.

– Omvårdnadsarbetet ska utgå från patientens subjektiva upplevelse och det är väldigt sällan som patienten säger ”Jag behöver nog straffas nu. Ge mig lite uppfostran”, säger Git Marie Ejneborn Looi.  

Egna erfarenheter som grund
Under 1990-talet arbetade Git Marie Ejenborn Looi på ett behandlingshem i Luleå. Behandlingshemmet tog emot alla nyinsjuknade i psykossjukdom från östra Norrbotten. Hon önskar att hon hade den erfarenhet hon har idag för då hade verksamhetens mål, vision och resultat dokumenterats. Erfarenheterna på behandlingshemmet blev ändå det som kom att ligga till grund för hennes hypotes om alternativ till tvång inom psykiatrisk vård.

– Vi som arbetade där bestämde oss för att arbeta helt utan tvångsåtgärder. Bara öppna dörrar och fönster. Vi satte ingen diagnos mot någons vilja, patienterna fick delta i att utforma sin medicinska behandling och medverka i sin utvärdering. Vi tog bort i stort sett alla regler. Av de patienter vi hade där har endast ett fåtal som varit återkommande i psykiatrisk vård och då har det oftast varit i samband med livskriser, säger hon.

Git Marie Ejenborn Looi beskriver att tiden på behandlingshemmet präglades av glädje, hopp och tilltro.

– Allt var möjligt och personalen utvecklades snabbt till att vara lösningsfokuserade.

Regelverket bestod av att erbjuda relation i form av sällskap, promenad eller kortspel innan medicin.

– Vi i personalen blev allkonstnärer. I början tänkte jag när en ny psykotisk paranoid patient kom, hur ska vi lyckas nå den här personen? Men det gick. Vi hade inte tillgång till tvångsåtgärder så vi blev duktiga på att hitta alternativ.  Vi såg det som fungerade och utgick från det.

Samstämmig bild av psykiatrin
Med bakgrund i sina erfarenheter och en nyfikenhet i hur psykiatrin ser ut i Sverige fokuserar Git Marie Ejenborn Loois forskning på självskadande beteende och bygger på patientberättelser, personalbeskrivningar och sjuksköterskestudenters observationer av den psykiatriska vården i Sverige idag.

– Det som förvånar mig mest är att de olika gruppernas beskrivningar är så lika. Det är nästan som om det skulle kunna vara från samma avdelning i samma minut. Men patienternas berättelser är med största sannorlikhet från olika delar av landet eftersom de är insamlade anonymt via webben.

Bilden hon fått är samstämmig. Både gällande vad som fungerar i den psykiatriska vården, och kring de fruktansvärda övergrepp som förekommer.

Git Marie Ejneborn Looi beskriver att berättelserna uppger hur man tvångsmatar barn med tratt i halsen, bälteslägger patienter som straff då de skadat sig själva och även hur man skriver ut patienter som skär sig.

– Att man på fullaste allvar avslutar behandlingen då människor mår som sämst  signalerar att man inte vet vad mer som finns att göra och är ett uttryck för en maktlöshet anser jag.

Hon menar att övergrepp inom vården sker när man inte har verktygen, och att det måste finnas ett personligt ansvar hos personalen.

– Personalen behöver ha självkännedom i mötet med andra och klara av att reflektera i stunden utan att vara fast i regler. Även om jag bestämt mig för att jag ska gå in och hantera en situation på ett specifikt sätt utifrån avdelningens regler så kan jag stoppa mig själv i stunden och ändra mig. Känns det inte rätt måste jag kunna tänka om, säger hon. Regler, rutiner och handlingsplaner får inte bli checksystem som bockas för, utan de måste utvärderas.

Flexibilitet framför givna mallar
Git-Marie Ejneborn Loois kommer i sin forskning fram till att tvångsåtgärder sällan behövs om personalen lyckas skapa en ömsesidig tillitsfull relation till patienten, förstå patientens uttryckta och outtalade tecken, samt arbeta förebyggande i samarbete med patienten. Hennes ambition är nu att formulera ett arbetssätt som ska gå att implementera i psykiatrin.

– Idag visar studier att speciellt unga kvinnor mår sämre efter vårdvistelsen och anser att vården är kontraproduktiv. Vi behöver skapa forum för kunskap om reflektionens betydelse utifrån relation, behov och åtgärder. Det ska vara konkret ur ett patientperspektiv. Varför blev det så fel i det här mötet? Och ansvaret ska ligga på personalen, inte på varför rutinen brast eller vad patienten gjorde fel.

Att implementera ett arbetssätt är en utmaning menar Git-Marie Ejneborn Looi.

– Jag vill absolut inte skriva en kokbok med recept för då blir det en ny rutin. Jag hoppas i stället kunna skapa hopp och ge inspiration till att starta olika projekt som utvärderas och kan bli  goda exempel. Hur relationen ska se ut, hur den individanpassade åtgärden ska vara i varje möte. Det kan jag bara ge exempel och inspiration till. Identifiera behov och utföra individanpassade medvetna åtgärder kan bara vårdaren i relation till patienten genomföra, det får aldrig bli något som utförs efter en given mall.