Barn till föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning får inte rätt stöd

Fredrik Norén från Barnombudsmannen i Uppsala har träffat en grupp barn vars föräldrar har någon typ av kognitiv underutveckling. Fem barn i åldrarna 7–13 år har under ett antal träffar pratat om hur de har det och Fredrik har sammanfattat barnens erfarenheter.

Barnen älskar sina föräldrar, och känner sig älskade av sina föräldrar, det är kärnan i det barnen berättar. Men det finns också ett antal problem som Fredrik sammanfattar i fem punkter.

1. I en konfliktsituation går det ibland inte att förstå varför en förälder blir irriterad. Föräldern sätter inte ord på varför man blir arg. De saknar metoder för att hantera konflikter. Att få skäll utan att förstå varför, är väldigt frustrerande och otillfredsställande.
2. I skolan upplever barnen att de får hjälp med sina egna behov, men inte stöd med föräldrarnas problematik. Exempelvis att veta vilken dag gympapåsen ska med till skolan eller att ha med en matsäck på utflykt. Det är lätt att glömma bort att föräldern behöver få påminnelser utöver det vanliga för att inte glömma bort tider och aktiviteter. Det finns inte strukturer för att hantera detta i skolan.
3. Föräldrarna har låg utbildningsnivå. Om de har jobb har de ofta jobb som är sämre betalda. Barnen vet om att föräldrarna har dålig ekonomi och oroar sig för hur de ska bidra. Barn förstår att saker kostar pengar och genom att inte önska sig något tar barnen ansvar för ekonomin. Eller så oroar sig barnet för att vatten kostar pengar och skruvar åt kranarna hemma.
4. Det är mycket att hålla reda på för att administrera fritidsaktiviteter. Föräldrarnas oförmåga att sköta detta går ut över barnen. Barn tar ogärna hem kompisar och leker hellre utomhus eller hos andra. Dels för att det kan vara jobbigt att förklara varför ens förälder är annorlunda men också för att de sällan har eget rum då ekonomin inte tillåter detta.
5. Den sista och viktigaste punkten menar Fredrik är information till barnet. Barn får för få förklaringar. Man pratar inte med barnen om föräldrarnas problem och vad de innebär. Ibland har barnen en förklaring de fick när de var sex år gamla, vilket inte duger som förklaring när barnet är nio år. Man måste förklara och berätta kontinuerligt och anpassa det till barnets ålder.