När samspelet skaver – ur autisters perspektiv

1. Hög tid för neurotypiker att anstränga sig
– Autister övar hela livet på att fungera ihop med neurotypiker men neurotypiker lägger ofta väldigt lite tid på att förstå autister. När det uppstår kommunikationssvårigheter så behöver man förstå att det går åt två håll, säger journalisten och författaren Clara Törnvall.

Lika barn leker ofta bäst – forskning visar att socialt skav minskar när personer med autism umgås sinsemellan, likaså när neurotypiker umgås med varandra. Mest friktion uppstår alltså mellan autister och neurotypiker. Lina Liman, även hon journalist och författare, känner igen sig i att det går att sänka garden med andra autister.

– Det finns en trygghet i att veta att man har samma utgångspunkt, att den andra personen vet hur det är att vara i minoritet och hur man kan bli feltolkad av samhället. Det är intressant att flera vänner som jag haft sedan långt tillbaka innan jag fick min diagnos, visade sig också få en diagnos – så någonting är det ju som gör att vi klickar. Sedan har jag också erfarenhet av att träffa personer med autism som jag tekniskt sett borde kunna relatera till, men där har det ändå blivit krockar och missförstånd, säger hon till Special Nest.

2. Frågor är inte ett ifrågasättande
Lina Liman har skrivit den rosade självbiografin Konsten att fejka arabiska om hennes tillvaro innan autismdiagnosen, som handlar om de 32 åren av att analysera socialt beteende och spela neurotypisk på bekostnad av hennes psykiska hälsa.

– Jag tycker fortfarande att det är svårt, viljan att höra till och passa in finns fortfarande lika starkt. Att våga lita på att det som genuint är jag, att den personen lika självklart kommer att bli inkluderad och accepterad.

Något hon tycker sticker ut är att neurotypiker har en tendens att klä kritik i frågor, medan autister ställer frågor för att de genuint undrar över något.

– Om jag frågar någonting, så uppfattas det förvånansvärt ofta som ett ifrågasättande och folk går i försvar. Men det var bara en fråga, jag lovar.

Filmskaparen Felix Swahn minns, i en intervju med Special Nest, hur han brukade irritera omgivningen med att ställa samma frågor om och om igen.

– Jag hade ett sånt starkt behov av att förstå allting och återkomma till samma frågor. Att få svar på mina frågor gav mig en känsla av trygghet.  

3. ”Hellre snälltolka än avfärda”
Neurotypiker är ofta snabba med att anta det värsta. Lina Liman lyfter en anekdot där en neurotypiker berättade om sin pågående känslomässiga kris, och autisten lämnade rummet och stängde dörren, eftersom autisten själv hade velat bearbeta känslostormar i ensamhet.

– Det uppfattades kanske inte som så empatiskt, fastän det var det. Ha det här öppna sinnet och hellre snälltolka än avfärda – att inte vara så snabb med att döma, utan försöka utgå från att andra vill väl. Den gyllene regeln om att ”behandla andra som du själv vill bli behandlad” är inte så gyllene alla gånger, säger Lina Liman.

Är du osäker på vad personen menar? Ställ en kontrollfråga för att se att du uppfattat saken rätt.

4. Räkna med minskad typisk bekräftelse i samtalet
Felix Swahn konstaterar att neurotypiker har ett starkt behov av bekräftelse. Neurotypikerns föredragna form av bekräftelse kommer dock sällan från personer med autism. Välkänt är att ögonkontakt är en svårbedömd informationskälla, och personen med autism kommer även kanske missa att erbjuda en kopp kaffe, fråga ”hur mår du” tillbaka, eller att nicka och humma under din redogörelse. Lina Liman har varit med om att hon missuppfattats som ”sval, arrogant och ointresserad” under konversationer.

– Det är ironiskt, för det kan vara precis tvärt om. Det kan exempelvis handla om att jag inte ger så mycket icke-verbala signaler på att jag lyssnar, men det är för att jag är så upptagen med att lyssna att jag glömmer att hålla det där vid liv, säger hon.

Bli alltså inte förnärmad, utan kom ihåg att människor helt enkelt kommunicerar på olika sätt.

5. Frånse icke-verbala signaler – lyssna på vad som sägs
En god idé för neurotypiker är att lyssna på vad som faktiskt sägs, i stället för att snurra iväg i subjektiva tolkningar av mimik och kroppsspråk. När Lina Liman ansträngt sig för att uttrycka sig ärligt och tydligt i vårdsituationer, så har hon uppfattats som manipulativ för att neurotypikerna tycker att hennes ord, minspel och kroppsspråk ger en motsägelsefull helhet.

– De läser mig som de läser andra neurotypiker, och då blir det fel och jag kan inte korrigera det heller. Det där är alltid en stress, för jag vet ju inte heller hur andra tolkar mig om de inte säger någonting, säger Lina Liman.

Bilden bekräftas av psykologen Katarina A. Sörngård, som för Special Nest understryker vikten av att vårdpersonal har kunskap om hur personer med autism kommunicerar, för att minska risken för felaktiga slutsatser.

6. Lägger inte samma vikt vid hierarkier
Autistiska författaren Serena Hasselblad upplever att det är självklart för personer med autism att direkt gå på sakfrågan, snarare än att positionera sig genom att presentera meriter såsom utbildning och yrkesframgångar.

– Många av oss autister hatar presentationer då vi inte kommer ihåg dem och tycker att informationen är överflödig. Det kan vara ett problem på arbetsplatser och vi förstår inte alltid olika chefers roller och uppdrag och i vilka kanaler vi ska kommunicera, säger Serena Hasselblad.

7. Annat processtempo: ”Våga låta det vara tyst”
Neurotypiska normen är en ständig samtalspingis där tålamodet för betänketid eller samexistens under tystnad är nära obefintligt.

– Våga låta det vara tyst, att vänta in och inte avbryta. Jag blir stressad när någon vill skynda på mig, kanske fyller i mina meningar eller avbryter och ställer tre frågor till, säger Lina Liman.

Enligt professorn och autismforskaren Hanna Bertilsdotter Rosqvist, som själv har autism, är det annorlunda processtempot ett resultat av att autisten har en hjärna som ofta bearbetar information på ett annorlunda och mer detaljorienterat sätt, vilket vanligen tar lite mer tid. Det kan även leda till att en slags ”baksmälla” kan dröja.

– Om jag själv har varit med om en jobbig situation på jobbet kan det visa sig flera dagar senare – först då har min hjärna kommit i kapp i processandet av känslorna som jag upplevde. Då gäller det också att vid behov kunna kommunicera detta till omgivningen, som kanske undrar varför man är stingslig eller känslig över en situation som inträffade flera dagar tidigare, säger Hanna Bertilsdotter Rosqvist.

8. Stark relation? Då finns plats för konstruktiv kritik
Vissa med autism är öppna för explicit återkoppling om exempelvis turtagning eller passande samtalsämnen, andra ryser inför tanken. Lina Liman är kluven.

– Först vill jag bara svara ett rungande ”ja tack gärna” till feedback, men jag är hyperkänslig för minsta antydan till kritik. Jag skulle bara skämmas.

Överlappningen mellan autism och social ångest är stor. För Lina Liman har det funkat bra att ta med en pålitlig vän till olika tillställningar.

– Jag är en ältare av rang, så det är därför jag tar med min kompis som en slags tolk, för att kunna diskutera saker i efterhand i stället för att sitta och älta ensam, för det leder ju ingenstans. Jag vet ju att jag missar saker i samspelet, jag kanske beter mig på ett sätt som sårar andra eller jag kanske gör bort mig utan att veta om det, säger hon.

Med en stark relation som bas blir det alltså möjligt att ge återkoppling om sociala situationer, men gå försiktigt fram och utgå från autistens behov.

9. Gemensamma intressen trumfar snicksnack
Jobbet, bilen, vädret, köksrenoveringen. Kallprat är neurotypikernas sätt att signalera vänlighet och samhörighet, men är ofta svårnavigerat för personer på spektrumet. Chansen till ett mer givande utbyte ökar när samtalet styrs in på ämnen som hjärtat klappar lite extra för. Föreläsaren Jonas Wik konstaterar att den sociala svårighetsgraden för personer med autism minskar när umgänget tar avstamp i ett intresse.

– Jag kanske inte är så intresserad av biodling, men jag kan ändå bli en del av biodlarnas sammanhang och då behöver jag inte lägga lika mycket energi på social prestation, förklarar han.

10. Uppfriskande saklighet och rakhet
Lina Liman menar att de autistiska egenskaperna kan vara en tillgång för att förstå människors beteenden. Den analytiska sidan hjälper henne att vara saklig.

– Andra kan tolka en person eller situation rent intuitivt, och kan inte redogöra för sina slutsatser som baserats på någon slags känsla. Jag har behövt vara väldigt observant för att förstå vad som händer i det sociala samspelet, för mig är det inte så konstigt att kunna formulera och konkretisera vad jag sett och upplevt.

Clara Törnvall menar att flickan i Kejsarens nya kläder, som törs konstatera att kejsaren är naken, förmodligen är autistisk. Bilden av sanningssägande autister delas av Jonas Wik.

– Autister kan umgås utan att konstant prata eller säga massa dravel. Autister har en oerhörd förmåga att göra det som är viktigt, rätt och nyttigt, där andra människor kanske agerar i rädsla och följer det som är populärt eller traditionellt. Det är sådant som andra människor dras till och längtar efter, spontaniteten och genuiniteten, säger han.