”Sorgligt att så många år av mitt liv försvann”

Lina Liman växte upp med sina föräldrar och sin lillebror i ett tryggt område med stor granngemenskap i Sturefors, söder om Linköping. Hon lärde sig läsa och skriva tidigt – slukade böcker och snöade under andra perioder in sig på teckenspråk och kalligrafi. Hennes sätt att gå sin egen väg tolkades av omgivningen som att hon var självständig och modig. Inuti kände hon sig ofta både rädd och ledsen, men hade svårt att visa sina känslor. De första åren innebar det inga större problem att hon var ”lite egen”. Hon fick vänner och hade lätt för sig i skolan. Men på mellanstadiet hände något. Plötsligt ersattes tydligt inramade lekar med outtalade regler och sociala koder som Lina inte kunde tolka. Hon fick allt svårare att smälta in i gemenskapen och på högstadiet förlorade hon flera av sina nära vänner. De sade att hon var omogen. Lina kände sig vilsen och märkte att hon var annorlunda, men förstod inte varför. I åttan började hon äta allt mindre – ett sätt för henne att skapa någon form av kontroll i en för henne socialt kaotisk vardag. Det gick så långt att hon lades in för sondmatning på en slutenvårdsavdelning. Sommaren efter nian bestämde sig Lina för att satsa allt för att kunna börja gymnasiet, trots att hon missat större delen av högstadiet och fortfarande var märkt av anorexin. Till hösten antogs hon till den naturvetenskapliga linjen. Gymnasiet innebar nya vänskaper men också större krav, både prestationsmässigt och socialt. Hon pluggade stenhårt och hade därtill piano- och cellolektioner, sjöng i kör och spelade i orkester. Oförmögen att sätta gränser lade hon till slut all sin vakna tid på skolarbete och slutade med både fritidsaktiviteterna och att träffa vänner. Hon tog studenten med högst betyg på hela skolan och fick lovord från lärarna. Men på insidan upplevde hon en djup identitetskris.

– Det hade varit lättare om de vuxna i min närhet hade vetat vad de hade att förhålla sig till. Då tror jag hade att min uppväxt hade varit lättare på flera sätt. Framförallt från tonåren och uppåt delade jag inte mina känslor med någon. Det fanns säkert folk som var beredda att lyssna, men jag hade behövt någon som knackade på och frågade: hallå, hur är det med dig?

Poletten trillade ner
Nästföljande sommar fick hon jobb som reporter på Östgöta Correspondenten. Två år senare flyttade hon till Göteborg och utbildade sig till journalist, med parallella uppdrag för bland annat Dagens Nyheter. Snart fick hon en fast tjänst på en nystartad gratistidning hemma i Linköping. Det hände att hon stundvis ”kraschade”, tappade orken och modet, men återhämtade sig. En vinterdag 2005 tog hennes sista krafter dock slut. Hon sjukskrevs, ordinerades antidepressiv medicin och terapi. De följande månaderna sjönk Lina in i en ångestfylld depression med en känsla av att vara värdelös och i vägen. Hon började skada sig själv. När det under ett besök på vårdcentralen blev tydligt att hon funderade på att ta sitt liv lades hon, 25 år gammal, in akut på en psykiatrisk klinik. Det blev startskottet för sju år präglade av tvångsintagningar, självmordsförsök, terapisessioner, mängder av läkemedelsordineringar, elbehandling och expertutlåtanden. Inget hjälpte. När Lina i början på 2012 satt vid datorn och klickade igång ett radioprogram från Vetandets värld i Sveriges Radios P1 hade hon nästan tappat hoppet. I programmet intervjuades forskaren Svenny Kopp om hur högfungerande autism hos flickor ofta feltolkas av sjukvården, eftersom både diagnoskriterierna och den allmänna schablonbilden har baserats på pojkars symtom. För Lina var det som att polletten trillade ner. Några månader senare, den 16 april 2012 – efter en lång rad tester, praktiska uppgifter, ingående samtal och analyser – fick hon diagnosen autism. Då var hon 32 år.

– Det känns väldigt sorgligt att så många år av mitt liv försvann. Under perioden inom psykiatrin var det mycket som vändes mot mig. Det var inte bara det att läkarna missade min diagnos, jag upplevde också att jag blev misstrodd och ifrågasatt, säger Lina och tillägger:

– Att jag fick diagnosen så sent innebar samtidigt att jag utsatte mig för saker som var svåra, som jag förmodligen aldrig skulle ha gjort om jag hade känt till min autism. Det är både på gott och ont.

Boendestödjare
Efter diagnosen förändrades inte bara Linas inre liv utan även rent praktiska saker. Hon fick efter en viss kamp en halvtidsanställning som redigerare på ett tidningsbolag. Genom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har Lina även fått boendestödjare. De hjälper henne med vardagsstrukturen, att hålla en rimlig nivå på städningen och att handla. Lina gör en lista på vad som ska köpas och så följer boendestödjaren med henne till affären. Det är där, framför hyllorna, som Lina drabbas av beslutsångest. Varje beslut, huruvida hon ska välja det ena eller det andra märket på en vara, blir stort.

– Jag kan bli knäpp på mig själv. Jag vet att det inte spelar så stor roll vilken av två varor jag väljer, ändå kan jag inte bara ta en. Sedan blir det ett stressmoment i kassan när man står väldigt nära andra människor och inte kan backa, och när man sedan ska packa varorna i ett visst tempo. Då är det skönt att ha en av mina boendestödjare med.

Tunnelseende
Lina har även fått andra hjälpmedel. Bland annat ett kedjetäcke – ett täcke med insydda kedjor som gör att det ligger tungt över kroppen. Hon sover med det varje natt och upplever att det hjälper henne att komma till ro och får henne att känna sig omsluten. Ett annat hjälpmedel är hennes timstock: en dosa som fungerar som en timer som räknar ner tid genom att dioder släcks en efter en. Den kan hon ställa in på 15 upp till 60 minuter för att få bättre tidsuppfattning, något som många med autism har svårt med. Lina använder den till exempel när hon skriver, för att hon inte ska sitta för länge. Ytterligare hjälpmedel som hon använder är hörselskydd och brusreducerande lurar som stänger ute störande ljud från exempelvis fläktar och motorer. Det gör att hon inte blir fullt lika trött och lättare kan fokusera, trots sin ljudkänslighet. Även om hon behöver dessa saker för att underlätta vardagen föredrar Lina att använda ordet funktionsvariant än funktionsnedsättning. Hon menar att autismen trots allt innebär vissa styrkor som hon är tacksam för. Framförallt uppskattar hon sitt sinne för detaljer och sin förmåga att fokusera intensivt.

– Jag kan få lite av ett tunnelseende när jag håller på med något som jag tycker om, som att virka, skriva eller fotografera. Det ger mig ett lugn. Jag är också pålitlig, noggrann och kreativ och tänker i egna banor, vilket ofta är en fördel. Och så har jag min språkliga begåvning, som i mina ögon är en del av autismen.

"Kommer att gå över"
En av psykologerna i Linas neuropsykiatriska utredningsteam beskrev det som att Lina saknar en social autopilot och att hon i brist på denna har lärt sig att navigera manuellt. Medan de flesta människor huvudsakligen känner sig fram i sociala sammanhang, måste Lina tänka sig fram. Och detta slukar energi. Men idag är hon medveten om att det tar på krafterna. Hon berättar att det inte är lätt att leva med autism, men att det är lättare att leva med autism och veta om det, än att leva med autism utan att veta om det.

– Nu kan jag se hur otroligt ansträngande och stressande det har varit att hela tiden ha behövt intellektuellt analysera hur folk tänker och känner – och varför jag har känt mig så osäker.

Hur mår du idag?

– Jag mår ganska bra. Det är häftigt att kunna säga det, säger hon och skrattar.

– Jag känner mig ganska tillfreds. Jag kommer alltid att vara en orolig och känslig person och jag har fortfarande dagar då jag inte alls mår bra. Men tidigare har jag blivit så rädd när jag har fått ångest. Nu kan jag tänka att jag har varit där förut och att det kommer att gå över.