Sommarläsning del 2: Jag grät hela vägen hem för att någon hade sett mig

Vi måste ta det från början. Året är 2018 och jag har precis fyllt tjugo år och anmält mig till psykiatrin för femtielfte gången. I hopp om att faktiskt få hjälp denna gång. Mina förhoppningar är låga men jag får inte stopp på mitt självskadebeteende och jag mår allt sämre. Jag vet om att mitt självskadebeteende är kontraproduktivt men på sätt och vis hjälper det till att hantera en rörig vardag och en oförstående omgivning. Det tar udden av de allra tuffaste känslorna. Hjälp behöver jag oavsett hur dålig den än må vara.

När jag lämnar huset där psykiatrimottagningen ligger gråter jag. Tårarna strömmar ner för mina kinder och bränner innanför ögonlocken. Mellan tårarna lyckas jag ta upp telefonen och skriva ett sms till mina kompisar. Mina händer skakar medan jag skriver ”det är någon som har fattat” följt av flera gråtande emojis. Medan jag väntar på bussen kan jag knappt tro att det är sant. Efter tjugo år har jag äntligen mött någon som talar samma språk. Någon som förstår exakt på pricken vad jag menar utan att jag behöver förklara eller överdriva. Hon bara förstår. Jag kliver på bussen och sen gråter jag hela vägen hem för att jag upplever att någon har sett mig. Mina kompisar frågar vad det är som är speciellt med just denna kvinna. Varför duger hon när jag har ratat nästan alla andra inom vården? Alla i min omgivning undrar varför jag aldrig kunde prata med Mirakel-Eva (hon var präst och jag tänkte att hon skulle komma med ett mirakel). Eller Psyk-potatisen eller BUP-tanten. Eller den slarviga psykologen med oknutna skosnören. Eller alla andra som inte ens har fått ett roligt namn. Varför? Och hur kan den här människan vara så här bra? Det är svårt att sätta fingret på vad som är fantastiskt med denna kvinna, men en av de tydligaste anledningarna är att hennes öron verkar lyssna för att de vill och inte enbart för att de får betalt. För precis innan jag ska lämna hennes rum frågar hon: ”Men hur mår du med tanke på allt det här?” Där och då stelnade jag till. För det första för att någon tog sig tid att fråga hur jag mår. Istället för att fråga om mina destruktiva meriter, som exempelvis: ”Har du skadat dig? Har du suicidtankar? Svälter du dig själv?” För det andra för att någon tog sig tid att lyssna på svaret. Jag svarar att jag mår rätt kasst och att det är tufft. Hon svarar att hon verkligen förstår det.

Jag och kvinnan – som jag bestämt har fått för mig heter Lena – träffades bara snabbt för att göra en basutredning. En slags översiktlig miniutredning. Jag svarar nej på de flesta frågorna. Nej, jag har inga maniska perioder. Nej, jag har inte en problematisk relation till alkohol. Nej, jag svälter inte mig själv. Några få saker svarar jag ja på. Jag går med på att jag är något nedstämd och att jag drömmer förfärligt mycket mardrömmar. Kvinnan verkar något förvirrad och en smula förundrad. Hur kan en patient som uttrycker ett stort lidande inom flera områden i livet inte uppfylla mer än några kriterier för depression? I mina journaler skriver hon sen ”patienten uppfyller (endast?) recidiverande depression”. Hennes slutsats blir därefter: ”En ung kvinna med oklar diagnos.” Istället för att dra till med något som inte stämmer – som resten av vården verkade föredra att göra – var det en träffande beskrivning.

Efter att basutredningen är klar pratar jag vidare med en annan psykolog. Hon förstår inte ett enda ord av det jag säger och jag förstår inte vad hon menar. Det är som att hon pratar japanska och att jag pratar svenska. Hon suckar gång på gång och jag skäms över att jag är en krånglig patient. Vi kommer ingenstans och till slut får jag nog och frågar efter Lena. Psykologen tittar frågande på mig och undrar om jag menar Gunnel. ”Nej”, svarar jag. ”Hon hette Lena.” Psykologen hade givetvis rätt med tanke på att det var hennes kollega, det var Gunnel jag syftade på. Lenas nya smeknamn blir Lena-Gunnel eller LG.

Vården är ofta krånglig och man får sällan som man vill. Fast denna gång är turen på min sida. Som en skänk från ovan har LG plats för mig i sitt schema och jag får börja prata med henne. LG visar sig stå stadigt på jorden och hon ger sig inte i första taget. Jag – som är rädd, osäker och skeptisk – säger inte mer än ”ja”, ”nej”, eller ”jag vet inte” som svar på hennes frågor. Efter ett tag märker jag att LG fortfarande står kvar, vilket gör att jag så småningom börjar prata. När orden lämnar min mun är det som att något släpper inom mig. Det känns som att någon varsamt hjälper till att plocka ur tegelstenar ur min tunga ryggsäck. Livet får en vändpunkt. Uppförsbacken blir till nedförsbacke och hjälpen börjar hjälpa. Hon kan förstå det jag inte kan förstå och hon förstår det jag säger trots mina halvdana förklaringar. Dessutom kan hon förklara för mig så jag förstår. Att vi talar samma språk visar sig några veckor senare när hon föreslår att jag borde utredas för autism. Hon drar kopplingar till sitt eget liv och kan se likheter mellan mig och en av sina anhöriga. Hon ser att jag har svårt med det sociala samspelet, svårt med olika typer av material, att jag är fyrkantig i mitt tänkande och så vidare.

Först var jag skeptisk till att jag skulle kunna ha autism. Den stereotypa bilden av en person med autism är ofta en liten pojke som älskar tåg, som radar upp saker och går på ett annorlunda sätt. Riktigt så är inte jag. Fast å andra sidan har jag alltid älskat bussar. Självklart innebär autism fler saker än att man älskar bussar eller tåg, men jag personligen har aldrig träffat någon som älskar bussar eller tåg som inte är autistisk eller åtminstone borde utredas för det. Om man tittar i mina böcker från lågstadiet kan man få sig ett gott skratt. Istället för att skriva om utflykten, som man skulle gjort, har jag enbart skrivit om bussarna. Jag har skrivit vilken busslinje vi åkte med, om bussen var sen eller tidig och vilken färg den hade. Det är inte bara en eller två sidor där bussarna stjäl allt fokus utan det är ett återkommande tema.

Bussarna har funnits vid min sida sen jag var liten. När jag var runt femton år kände jag igen i princip alla busschaufförer i kommunen. Vid sexton års ålder kunde jag många busstidtabeller och bussnummer utantill. Vid 24 års ålder är fortfarande bussresan till och från jobbet det bästa med att jobba. Man skulle kunna få för sig att jag vantrivs på jobbet men sanningen är att jag trivs fantastiskt bra. Det finns bara inget som får mig så lugn och som gör så gott för mitt mående som att åka buss.

Efter detta samtal börjar allt falla på plats. Jag och mina vänner läser och lyssnar på allting som handlar om autism. Vi är tveksamma till en början och tycker inte riktigt att det vi läser stämmer in på mig. Med tanke på att jag har vänner och till och med en pojkvän sen flera år tillbaka funderar vi på om jag verkligen kan vara autistisk. Ett litet tag senare googlar vi istället på frasen ”tjejer med autism” och nu vidgas våra vyer. Jag läser allt i min väg som läkaren och forskaren Svenny Kopp har författat. Kopp upplyser oss om att kvinnor ofta döljer sin autism och att den kan se annorlunda ut jämfört med mäns. När jag läser hennes avhandlingar och ser på hennes föreläsningar handlar det för första gången om mig. Känslan är nästintill obeskrivlig.

Sommaren 2018 är den varmaste sommaren på länge. Värmen kommer i samband med vår upptäckt. Varje lördag hela sommaren sitter vi på berget i Vinterviken och dricker bubbel. Medan vi dricker bubbel försöker vi få ihop pusselbitarna i mitt liv. Vi vrider och vänder på varenda bit för att förstå. Om jag nu skulle ha autism, var det därför jag inte klarade av att vara i skolan mer än hälften av tiden? Var det därför jag ständigt råkade vara lite för ärlig när folk bad om min åsikt eller inte klarade av lagsporten på idrotten och blev så arg att jag var tvungen att gå iväg? Var det därför jag avskydde att se på film i klassrummet, eftersom volymen var helt öronbedövande? När sommaren börjar närma sig sitt slut har vi flätat ihop alla mina svårigheter till en lång fläta utan tovor. Vi börjar förstå att det faktiskt finns en förklaring som stämmer. Jag har länge känt att jag inte riktigt är som alla andra men framför allt att jag inte är som man tidigare har trott. Boken skulle kunna sluta här men livet blir sällan som man har tänkt sig.