Sommarläsning del 4: ”Jag kan inte leva utan musik”

Många människor med Aspergers syndrom har specialintressen av olika slag, så kallade ”aspergerintressen”.

Mitt största aspergerintresse är absolut musiken, det är något jag verkligen älskar att hålla på med och som jag känner att jag inte skulle klara mig utan. Jag har egentligen ingen aning om hur jag kom på att musik var så stort för mig. Jag minns dock en sak, nämligen att jag också ville börja spela piano när några av mina klasskompisar gjorde det. På den vägen är det och jag har spelat sen jag var åtta år.

Frågade någon mig vad som skulle hända om jag blev tvungen att leva utan musiken, skulle mitt svar bli att det är omöjligt. Varför? Jo, därför att musik är en så pass central del i mitt liv, det finns alltid omkring mig, hur jag än gör.

Min musiksmak fungerar väl på samma sätt som ett annat aspergerintresse gör för någon annan. Med det menar jag att det är vissa delar inom området som bara går bort, som jag aldrig lyssnar på. Några exempel är hiphop och techno. Den musik jag helst lyssnar på är gärna lite äldre, 80- och 90-talsmusik, gärna svensk. Jag har några band och artister jag lyssnar mycket på, som Magnus Uggla, Gyllene Tider och Iron Maiden.

Jag kommer ihåg att den första låt jag verkligen tyckte om är
 Jag mår illa med Magnus Uggla. Jag vet egentligen inte varför, men det kan ha varit för att den spelades på radio konstant när jag var runt tre år gammal. Den försvann dock en tid för att sen komma tillbaka för ungefär tre, fyra år sen när jag fick upp ett intresse för Magnus Uggla på riktigt. En annan gammal långkörare som jag älskade när jag var yngre som sen kom tillbaka är Långa bollar på Bengt.

En kick att stå på scen
Musiken fungerar så för mig att den oftast lugnar ner mig. När jag står på scen är det däremot tvärtom, det spelar ingen roll om jag spelar piano, sjunger eller spelar teater, jag får världens kick av att stå på scen, och det är för mig helt underbart.

Men det har funnits tidpunkter i livet där musiken inte varit med så mycket i mitt liv. Mitt självförtroende försvann i högstadiet och på grund av det försvann min vilja att stå på scen, det älskade jag verkligen när jag var mindre.

Fast numera känns det som om allt mitt dåliga självförtroende vad gäller mina estetiska sidor är nästan borta. Det hände mycket när jag började på musiklinjen i gymnasiet. Jag kommer ihåg att jag sjöng på jullovsavslutningen i ettan, och det var efter den avslutningen jag kom att tänka på att mitt självförtroende blivit bättre på riktigt. Det var verkligen en skön känsla.

Det är viktigt för mig att få stå där uppe på scen, att verkligen ha kul, att våga bjuda på mig själv, det är en skön känsla att få en publik att skratta och jubla, tro mig. Tanken inom mig när jag lyckats med det är ”Vad skönt, jag kan vara nöjd”.

Sedan har jag provat på dans också, och visst är det väl kul, men det är inte min grej riktigt. Det beror nog mycket på mina motorikproblem. Jag känner mig som en elefant när jag dansar. Det går inte att få till mjuka rörelser, jag är helt enkelt så osmidig som det går känns det som ibland. Det faktum att jag har bättre motorik i ena armen och benet än de andra hjälper givetvis också till. Men dansen och teatern har ändå samma funktion som musiken för mig, det hjälper mig mycket.

Mitt tips är: Våga bjud på er själva! Visst, gör man bort sig och publiken börjar skratta, så låt den göra det. Jag har gjort bort mig många gånger, och naturligtvis tycker jag att det kan vara pinsamt i början, men nu när jag tänker tillbaka på det så skrattar jag mest.

Berättat av Mattias