”Jag hade blivit tokig på ett vanligt jobb”

Hej Frida! Vi tar det från början. På vilket sätt märkte du att du var annorlunda under barndomsåren?

– Oj, hm … Nu måste jag logga in i den tankebanken – jag är mitt uppe i att förbereda mig för en audition till en musikal, haha! Vi säger såhär: Hej, jag heter Frida och är tolv år. Och jag reagerar större än alla andra om jag exempelvis blir arg eller ledsen, på den tiden hade jag inte verktyg att ta hand om mina känslor. Det var ju inte meningen att jag skulle bli så arg, så ledsen, eller så glad! Det blev för stort och jag skrämde folk, vissa tog avstånd från mig, och jag hade ibland svårt att behålla vänner och det gjorde ont.

Du fick din adhd-diagnos som 22-åring. När du medverkade i dokumentären Diagnosresan i UR verkade du vara ett typiskt exempel på flickor som lägger mycket energi på att dölja sina npf-symptom och därför diagnostiseras sent. Känner du igen dig?

– Jag försökte kompensera för mina ”fel” genom att vara den starka, duktiga flickan. På lektionerna gick jag runt och förklarade och hjälpte mina klasskompisar. Jag kunde vara extra snäll tills dopaminet tog slut och jag inte orkade längre, då blev jag väldigt dubbel för många och även inför mig själv. I skolan gick det åt mycket energi för att kompensera för när det blev fel. Jag blev frustrerad över att jag behövde plugga mycket mer än mina vänner, särskilt läsuppgifter där jag tappade koncentrationen. Jag trodde jag var lite blåst ända tills jag gjorde min adhd-utredning. Där framkom det att jag har hög intelligens och löser uppgifter lika snabbt som andra, men grejen är att jag inte är systematisk utan gör ”trial and error”. Så jag förbrukar tio gånger mer energi på samma tid.

I dokumentären nämner du att du är glad över att du växte upp utan diagnos. Hur kommer det sig?

– Jag är född 1985 och då fanns inte den positiva synen på adhd som finns bland vissa idag. Jag kan tänka mig att som tjej hade jag kunnat få en stämpel – att det är något fel på mig. Nu kunde jag ändå låtsas vara normal, men med diagnos hade jag inte känt mig lika trygg i att få vara med och höra till. Jag hade nog känt att jag var min diagnos och tror jag hade kommit ut på andra sidan mer dysfunktionell än jag är idag. Musik och dans räddade mig verkligen.

Berätta mer om det kreativa utloppet. Vad har skapandet betytt för dig?

– Jag hakade upp mig mer när jag var yngre. Jag kunde fastna i både problem och positiva saker, jag var maximalist. Att göra något praktiskt och kreativt hjälpte mig att komma vidare om jag fastnade i en loop av exempelvis negativitet eller förälskelse. När jag var yngre hade jag dålig självkänsla men bra självförtroende, och fick bekräftelse när jag sjöng. Nuförtiden känner jag en form av stress inuti mig som pickar på, och då vet jag att det är det dags att skriva musik, måla, yoga eller meditera. Jag tänker att alla personer har en kreativ ådra och många med adhd vågar inte utforska den eftersom självkänslan är så låg. De förstår inte hur unika de är, att de har en skatt inom sig. Följ din lust och kom ihåg allt det där vackra man kan hitta i livet. Det tog länge för mig att komma dit.

På tal om det – ditt liv var länge rörigt och innan diagnosen hade du drabbats av en svår depression. Vilken hjälp önskar du att du hade fått?

– Jag hade önskat att människor runt omkring mig kunde hjälpa när jag hamnade i en låsning: när man börjar hetsa upp sig och spinna iväg i stress, rädsla eller aggression. Att jag då hade blivit hjälpt tillbaka till nuet istället för att personen blivit arg på mig. Det behövdes fler människor som kunde lirka upp mig! Min storasyster, som är 16 år äldre, kunde lyckas med humor. Min valthornslärare, Annmari Wangin, som jag idag föreläser om adhd med, var otrolig som pedagog. Jag hade önskat att fler kunde, likt henne, se mig med förståelse och kärlek istället för att ha ett behov av att kuva mig. Särskilt många manliga lärare har försökt köra ”plats i korgen” mot mig, men då blir jag tvärtom och revolterar.

Berätta mer om föreläsningarna om adhd – vad är det publiken får av er?

– Vi lär blivande musiklärare om vad man kan göra med barn och unga som har diagnos, eller misstänks ha diagnos. Annmari gav mig fantastiska metoder som motiverade mig att fortsätta öva. Utan henne hade jag slutat spela valthorn efter ett halvår! Minst en person kommer fram efter föreläsningarna och vill veta mer, eftersom de känner igen sig själva, vänner, familjemedlemmar eller elever. Det jag alltid tipsar om är boken Flickor med adhd av Kathleen G Nadeau, som kommit i nyutgåva 2018. Läs den!

Vilka faktorer får din vardag att funka idag?

– Meditation är min medicin och ger mig en ”hemkänsla” inom mig. Jag försöker hinna meditera dagligen, om än bara tio minuter på tunnelbanan på väg till jobbet. Genom terapi, hjälp och övningar kan jag nuförtiden nästan alltid stoppa mina reaktioner. Man har ju några få sekunder att välja väg och jag har kunnat stretcha tiden mellan känsla och reaktion. Jag åt adhd-medicin under fem år men mådde jättedåligt: jag tappade alla muskler, fick tvångstankar och blev blyg. Många undrar vad jag gör istället som inte äter mediciner. Jag håller mig ockuperad och jobbet ger mig utlopp för energin. Att stå på scen, träffa publik, sjunga och gräva ner sig i en roll hjälper mig jättemycket. När jag inte är i produktion ökar mitt behov av träning. Jag hade nog blivit tokig på ett vanligt jobb.

Till sist, vad händer i framtiden?

– Min största dröm och önskan är att jag ska skriva mer musik och satsa som soloartist. Jag måste lyfta arslet och ta itu med den långa att göra-listan. Jag älskar musikaljobben också men det är inte lätt att kombinera med annat, produktionerna tar så mycket kraft och energi. Just nu skriver jag en egen föreställning som handlar om mig och mitt liv med adhd, psykisk ohälsa och otrolig livsglädje. Jag speglar mig mot mina två stora idoler, Whitney Houston och Dolly Parton, och hur det gick så fel för Whitney fastän hon ”hade allt”. Föreställningen heter ”Above all this – I wish you love”, en rad ur låten som Dolly skrev och blev Whitneys största hit. För mig betyder raden att trots adhd, och all jäkla skit, så önskar jag dig kärlek.