”På förskolan skrattade de åt mig”

Redan när sonen Charlie var riktigt liten förstod Maja att han hade särskilda förutsättningar och behov. Hon är själv högsensitiv och särbegåvad, och såg liknande personlighetsdrag hos honom.
Charlie, som nu hunnit fylla 6 år, började gå och tala innan 1 års ålder. Ju äldre han blev desto mer uppenbart blev det att han var både annorlunda och ”lillgammal” i sitt språk och sina tankar.
– Inför pridefestivalen nyligen sa han: ’Jag är en flojke’, säger Maja och skrattar. Ena dagen går han i byxor och poliströja och andra dagen vill han ha kjol eller klänning. Han har alltid trivts i tjejkläder och vägrar ha något annat än långt hår.
Hon berättar att Charlie är mycket ”lättkränkt”. Han tar oerhört illa vid sig av exempelvis för hastiga tillsägelser. Han är glad, frågvis och sprallig, pratar högt och är utåtriktad, men när han inte vet eller förstår vad som förväntas av honom får han ångest och blir hyperaktiv och våldsam.

Problem på förskolan
När Charlie började på förskolans småbarnsavdelning var personalen lyhörd för hans behov. Han fick en egen hylla med pedagogiskt montessorimaterial, som egentligen var för äldre barn, eftersom han behövde den extra stimulansen. Han fick också vila regelbundet som ett sätt att hantera alla intryck.
Vid 2,5 års ålder fick han flytta upp till avdelningen för äldre barn eftersom personalen tyckte att han var så framåt i utvecklingen.
Men då började problemen. Ungefär samtidigt skilde sig Maja och Charlies pappa.
– På den nya avdelningen sa personalen att de varken hade tid att hjälpa honom med vila mitt på dagen eller med hans behov av struktur och förutsägbarhet. ’Den möjligheten har vi inte här’, var det enda svar jag fick. När jag stod på mig om hans särskilda behov skrattade de och sa att de inte ville ge honom någon särbehandling, utan att han behövde lära sig att bli självständig.

Mådde sämre och sämre
Maja märkte att hennes son började må sämre och sämre. Hemma berättade han att personalen sagt till honom att han skulle vara tyst och inte prata så mycket.
– De sa också till mig rent ut att jag inte skulle svara på alla hans frågor.
Hon märkte att Charlie mådde allra sämst när han och de andra barnen lekte utomhus. Personalen berättade att han blev aggressiv och skrämde de andra barnen. De fick hålla fast honom och var även själva rädda för hans kraft under raseriutbrotten.
– Jag och Charlies pappa fick rådet att hålla fast honom på samma sätt hemma, men det kan ju aldrig vara lösningen. Jag tänkte i stället på orsakerna. Vad är det som har hänt? Vad är det för situationer som ger honom så mycket oro att han bli så utåtagerande? Han går alltid igång på hur människor beter sig mot honom och han har alltid tentaklerna ute och blir ångestfylld när andra barn bråkar.

”Jag trivs inte där”
Hemma blev Charlie allt mer orolig. En ny termin kom och Charlie berättade vid upprepade tillfällen för Maja att han inte trivdes på förskolan, att personalen höll hårt i honom och att de sa att han skulle vara tyst.
Under hösten 2014, mådde Charlie som sämst. Han var förtvivlad varje dag, vilket tog sig uttryck i att han skallades, sparkades, rev och bet – och grät sig till sömns varje natt. På morgnarna vägrade han gå till förskolan.
– Att se sitt barn så förtvivlat är en sådan sorg. När jag försökte förklara andras perspektiv för honom svarade han: ’Men mamma, du lyssnar ju inte heller på mig, förstår du inte vad jag säger?’
Under ett par år var Maja ständigt perforerad av blåmärken.
– Charlie är stark som en liten hulk. Vi har haft 18 köksstolar här hemma och han har lyckats slå sönder 13 stycken till småved.
Maja ringde Skolinspektionens jurister, kommunens tjänstemän och barn- och ungdomspsykiatrins jourlinje, allt för att få en så objektiv bild av situationen som möjligt.
– Alla sa att personalen på förskolan begått allvarliga tjänstefel, vilket stärkte mig.
Hon ställde sig i kö för att få träffa barnhälsovårdspsykologer, vilka efter sin utredning akut skickade Charlie vidare till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

Uppenbara brister
Efter ett krismöte på Charlies förskola, som Maja själv hade kallat till, fick hon veta att de skulle göra en orosanmälan till socialtjänsten. Personalen menade att Charlie utgjorde en säkerhetsrisk både för dem och för de andra barnen.
– I princip var det en anmälan mot mig. Det stod att de tyckte att jag var olämplig som mamma. Då kände jag att nu får det vara nog.
Socialtjänsten gjorde en utredning, som lämnades utan åtgärd.
– Jag fick stöd av chefen för kommunens Individ- och Familjeomsorg, som kritiserade förskolan. De hade varken gjort en individuell handlingsplan för Charlie eller kallat in en specialpedagog, vilket de är skyldiga att göra. I orosanmälan stod det ingenting om vad de själva hade gjort för att hjälpa Charlie. De sa i samtal med mig och socialtjänsten att de hade gjort en plan, men de kunde aldrig visa några som helst anteckningar eller protokoll från sina möten. Det var uppenbart att de hade brustit.

Fick diagnosen autism
Maja ville byta förskola, men Charlies pappa satte sig emot det.
– Han delade aldrig min syn på Charlies särskilda behov, vilket var en kamp i sig. Men nu när Charlie har fått sin diagnos börjar han förstå.
Efter lång väntan fick de till slut tid för utredning på BUP.
– Psykologen som utredde Charlie kallade till krismöte med förskolan och Individ- och familjeomsorgschefen eftersom hon förstod hur dåligt personalen hade bemött honom. Hon förklarade att förskolan är skyldiga att titta på barnets individuella förutsättningar och att de måste göra en individuell handlingsplan.
Charlie fick diagnosen autism grad 2 hösten 2015. Då hade Charlie hunnit fylla fem år.

Ska anmäla till Skolinspektionen
Förskolan gjorde aldrig någon individuell handlingsplan, men Maja skrev en själv, och den använder de i dag. Däremot har förskolan anställt en förskolepedagog som tidigare har arbetat på särskola i många år.
– Hon har räddat Charlie. Hon är fantastisk. Hon förstår att han till exempel behöver få instruktioner visuellt i stället för i ord, att han behöver intellektuell stimulans och inte klarar av att översköljas av intryck.
Maja upplever att förskolans rektor och personal fortfarande förlöjligar henne och vägrar tala med henne, trots att de är skyldiga att samarbeta och har kommit överens om att träffas varje månad.
– Jag kommer att anmäla förskolan till Skolinspektionen, men har inte orkat ännu. Det är så skönt att jag har fått allt jag har upplevt bekräftat av BUP. Äntligen får vi hjälp!

Kampen har tagit all energi
Maja är sjukskriven för utmattning i dag. Kampen för Charlie har tagit all hennes energi de senaste åren.
Charlie får medicin för sin oro och ångest och familjen besöker regelbundet barn- och ungdomshabiliteringen.
Hemma hos Maja och Charlies pappa gör de numera scheman med bilder så att Charlie ska förstå vad han ska göra under dagen.
 

– Vad vill du säga till andra föräldrar som befinner sig i en liknande situation?
– Lita på din intuition och sluta aldrig kämpa för ditt barn. Var beredd på att bli granskad med kritiska ögon av omgivningen när du säger att ditt barn är särbegåvat eller har särskilda förutsättningar och behov, men låt det inte tysta dig. Det är fruktansvärt att bli tilldelad rollen som besvärlig förälder, när det enda man vill är att hjälpa sitt barn.
– Våga också stanna upp varje dag och acceptera dina känslor. Tänk efter på vad som faktiskt sagts, om du kan släppa taget om ilskan, och vad du själv kan göra för att må bättre. Försök tänka positivt och se framåt.