Debatt: Lösningen på frånvaroproblemet finns i skolan

Frånvaro har kommit högt på den skolpolitiska agendan i Danmark. Siffror visar att ett ökande antal barn inte kommer till lektioner som de borde. I Århus har till exempel var tionde avgångselev under 2019 varit borta mer än 200 dagar, skrev danska Politiken Skoleliv nyligen.

Både dansk och internationell forskning visar att frånvaro är en riskfaktor för ökad frånvaro senare i utbildningssystemet, och att detta i sin tur är en riskfaktor för sociala, psykologiska och ekonomiska problem i vuxenlivet. Det finns därför goda skäl att oroa sig för den ökande frånvaron och ta reda på hur man kan öka elevernas närvaro i skolan. Den stora frågan är hur.

Traditionell praxis har varit att titta på det frånvarande barnet och leta efter skäl som har kunnat förklara barnets frånvaro från skolan. Typiska platser att leta på har varit i den enskilda elevens inre, alternativt i hemmet. Vad är fel med barnet/familjen, eftersom barnet inte kommer till skolan?

Vanliga begrepp för oroväckande frånvaro – såsom skolk, försummelse, skolvägran, dålig uppfostran, sociala problem et cetera – har den effekten att barnet görs till bäraren av problemet. Därmed placeras ansvaret för problemet och ansvaret för att lösa problemet hos barnet och föräldrarna. Detta tänkande leder automatiskt till att man fullständigt ignorerar det sammanhang som frånvaron faktiskt handlar om, nämligen skolan.

Lösningar kräver en förändring av tänkesättet och förändring av fokus. Vad är det i skolan, som barnet vill bort ifrån? Vad i skolan är det som håller barnet borta? Och vad i skolan kommer att kunna locka barnet tillbaka till skolan igen? Det är bara det mer okända frånvarobegreppet "skolexkludering" som antyder att skolfrånvaro kan ha något att göra med skolan.

De allra flesta barn vill väldigt gärna gå i skolan och uppleva att vara en del av skolans gemenskap, både kunskapsmässigt och socialt. När barn väljer bort skolan har de riktigt goda skäl till det – sett ur sina egna perspektiv. Ur vuxenperspektiv kan dessa skäl vara nästan osynliga och omöjliga att förstå, men vi kan vara säkra på att de finns där.

Det är därför det är så glädjande att ett projekt som Køge kommun har startat upp med rubriken "Är du på väg?", just fokuserar på att involvera eleverna – inte som problemet – utan som en del av lösningen. Och istället för att påpeka allt som kan vara fel med eleven eller familjen, tar projektet upp allt som kan hjälpa eleverna att komma tillbaka till skolan, nämligen engagerande, spännande, involverande och inkluderande undervisning.

Eleverna hittar sätt på vilka de kan stödja varandras skoltillhörighet och närvaro, och tonvikt läggs på gemenskap, elevintressen och möjligheter till deltagande. Samtidigt får lärare och skolledare möjlighet att använda sin kunskap, kreativitet, kompetens och professionalism i ett samarbete för att utveckla undervisningen.

Och föräldrarna? I det här projektet verkar deras roll vara nedtonad. Detta är anmärkningsvärt, med tanke på att de traditionellt har fått ansvaret för att få eleverna till skolan, om det så skulle krävas tvång och bestraffning.

Den bästa metoden för att lösa frånvaroproblemet är att skapa en fantastisk, lärorik och inkluderande skola samt skolupplevelser som eleverna inte vill missa. Lyckligtvis händer detta på många ställen och kan fungera som inspiration för kommuner och skolor som nu arbetar med frånvaro- och närvaropolicy.