Risk att missa ångestproblematik hos barn med NPF

I boken ”Rädslor, fobier och nedstämdhet hos barn och unga” skriver psykologen och  författaren Liv Svirsky om ångeststörningar och nedstämdhet hos unga. Boken som bland annat riktar sig till barn, föräldrar och skolpersonal, handlar om när en rädsla blir så stark att det börjar påverka ens liv i form av till exempel social fobi.

Följderna av att leva med den typen av ångest kan bli att man undviker situationer man känner rädsla inför, vilket i sin tur får konsekvenser.

– För barn kan det till exempel handla om att man inte vågar prata inför andra, att man inte vill umgås med andra barn eller att man stannar hemma från skolan. Ångesten i sig kan leda till att man blir deprimerad, så en ångeststörning leder generellt till rätt stort lidande. Hur det uttrycker sig är ingen större skillnad hos barn med eller utan NPF, säger Liv Svirsky.

– Vad kan man göra åt det här?
– Vi behöver vara bra på att upptäcka de här barnen och ge dem snabbast möjliga behandling.

KBT är bäst
För barn och unga med NPF tror Liv Svirsky att det finns en fara att man missar att det utöver NPF-diagnosen även kan finnas en ångeststörning.

– Det finns en risk att man bara ser NPF-problematiken och att den blir så stor i sig att det är det enda vi tänker på. Men det beror också på hur allvarliga problem man har. Samtidigt får många med NPF-problematik bra behandling i dag.

Hon menar att för barn med NPF som även har en ångeststörning är det kognitiv beteendeterapi som fungerar bäst där man gradvis låter barnet möta olika typer av situationer som väcker ångest. Samtidigt är det viktigt att terapin individanpassas.

–  När det kommer till autismspektrat, så är det så otroligt brett. Det finns de som har det lättare och de som har det svårare, det är inte en homogen grupp. Man måste se till vad som fungerar för det enskilda barnet och utifrån det planera behandlingen. Samtidigt behöver man komma ihåg att terapin kan avslutas innan ångeststörningen är helt borta. Ångesten måste man ofta arbeta vidare med på egen hand efter avslutad behandling.

Att upptäcka att ett barn har ångestsyndrom, vare sig barnet har NPF eller inte, är ofta lättare än hos en vuxen.

– Barn är ofta lite mer nakna i sina känslor. Beroende på barnets språkliga förmåga, så kan det vara så att barn berättar att de känner sig rädda eller oroliga. I andra fall kan man se tydliga uttryck för rädsla, som att barnet undviker olika saker och situationer. Men i vissa fall kanske de inte själva förstår varför de känner oro eller försöka mörka att de är rädda.

– Tar vi barn och unga med ångeststörningar på allvar?
– Ja det tycker jag och vi har blivit bättre på att prata om det. Tabut kring psykiska problem har minskat och kunskapen om KBT har ökat. Hos vuxna pratar vi mer om det, men jag tror att det blir en trend – först pratar man om det hos vuxna och därefter hos barn.

– Hur gör man som förälder om man misstänker att ens barn lider av en ångeststörning?
– Har man ett barn med autism eller annan NP-problematik har man säkert redan behandlingskontakter. Genom dem kan man be om hjälp med att diagnostisera eventuell ångest. Har man inga pågående behandlingskontakter så kan man söka hjälp och försöka få individanpassade råd för att kunna sätta igång en behandling, säger Liv Svirsky. 

Trots att psykiska problem har blivit mer accepterat att prata om och att det finns mycket behandlingar i dag så behöver arbetet kring den här typen av frågor utvecklas.

– KBT behöver bli tillgängligt för fler och själva behandlingen i sig behöver utvecklas vidare så att ännu fler kan få bra hjälp, säger Liv Svirsky.