Funktionsrättsrörelsen vill se bättre arbetsmarknadspolitik för personer med npf: "Vi har fått ett snävare arbetsliv"

Olika konjunkturer kommer och går men arbetslösheten tenderar att bestå bland personer med funktionsnedsättningar. För jämförelsens skull behöver du veta att 77 procent av befolkningen är sysselsatta på arbetsmarknaden enligt fjolårssiffror från Statistiska centralbyrån, SCB. Bland personerna som har funktionsnedsättningar (och anges ha nedsatt arbetsförmåga) är 52 procent sysselsatta. Siffran är ännu lägre bland personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom adhd och autism, endast 37 procent är sysselsatta inom den gruppen enligt siffror från 2014. Majoriteten av alla föräldrar till barn med npf oroar sig över barnens framtida möjligheter på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiken kritiseras hårt av intresseorganisationerna inom funktionsrättsrörelsen. Deras ståndpunkt är att frågan är eftersatt, och att ”inga reformer som haft någon större betydelse” har genomförts sedan 1980 då Samhall grundades och lönebidraget infördes. Totalt 50 organisationer har nu kavlat upp ärmarna och skapat dokumentet som de vill ska bli början på nya tag.

73 förslag för bättre arbetsmarknad
Du minns förmodligen januariavtalet, överenskommelsen från 2019 som ledde till att Stefan Löfvén (S) fick tummen upp för att styra Sverige. Avtalet innehöll 73 punkter, vilket funktionsrättsrörelsen har spunnit vidare på och skapat det 26-sidiga manifestet Nödvändiga arbetsmarknadsreformer – funktionsrättsrörelsens 73-punktsprogram. En person som framöver kommer att jobba mycket utifrån dokumentet är Annica Nilsson, intressepolitisk utredare på paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige.

– Det har varit ett intensivt arbete och 50 förbund har ställt sig bakom dokumentet – det är i princip hela funktionsrättsrörelsen. Det är ett starkt dokument och blir grunden i det fortsatta påverkansarbetet för att förbättra arbetssituationen för personer med funktionsnedsättningar, säger Annica Nilsson.

Sverige har lovat att följa funktionsrättskonventionen från FN som fastslår lika tillgång till arbete. Dokumentet lutar sig också mot FN:s hållbarhetsmål, och menar att det inte är bra för för samhällsekonomin eller för den social hållbarheten att många människor saknar sysselsättning.

”Snävare arbetsliv stänger dörrar”
Annica Nilsson har tidigare haft en fot i npf-världen genom sin förra arbetsplats, Riksförbundet Attention. Hon ser en underliggande förklaring bakom det faktum att arbetslösheten har förblivit utbredd bland personer med npf.

– Vi har fått ett snävare arbetsliv som stänger dörren för allt fler. Det ställs höga krav på individen att utföra många olika typer av arbetsuppgifter: att kunna ha många bollar i luften, vara social och initiativrik, och samtidigt ska du klara av mer monotona arbetsuppgifter såsom administration. Du ska vara allt, och det är svårt för alla att uppfylla de ökade kraven. Det finns i dag allt färre enklare jobb och tjänster där det går bra att vara bra på vissa moment men ha svårare med andra, säger Annica Nilsson.

73-punktsprogrammet har flera förslag för att få bukt med problemet. En åtgärd är så kallad universell utformning som innebär att nya satsningar ska vara tillgängliga från början, så att inte pengar investeras i nya arbetsplatser med inbyggda fysiska eller kognitiva hinder.

– Befintliga arbetsplatser behöver också öppnas upp och det är viktigt att få in det här inkluderande tankesättet i det systematiska arbetsmiljöarbetet på våra arbetsplatser, säger Annica Nilsson.

Har förslag för hemmasittare
Flera punkter är också extra relevanta för en särskild grupp som Special Nest har rapporterat återkommande om. Detta berör den grupp som har fastnat i limbo utanför arbetsmarknaden och utbildningsväsendet. De unga i denna grupp kallas ofta hemmasittare och många av dem har npf-diagnoser.

– Vi måste bättre ta tillvara potentialen i den här gruppen. Det är ett resursslöseri för samhället att individer tidigt hamnar i utanförskap eller slås ut, och inte får använda sina resurser för sin egen eller samhällets vinning. Förutsättningar och hjälp att komma ut i arbete behöver ges tidigt, helst i skolan, säger Annica Nilsson.

Ståndpunkten är att skolans studie- och yrkesvägledning skulle kunna utnyttjas mer och bättre, likaså SIUS (särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd) som är del av stödpaketet som Arbetsförmedlingen erbjuder. Stor vikt läggs också vid att säkra kvalitet och kunskap om funktionsnedsättningar hos Arbetsförmedlingen och dess underleverantörer.

Vill få ett politiskt löfte
I juni överlämnades 73-punktsprogrammet till arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) och i skrivande stund förbereds ett formellt gensvar från arbetsmarknadsdepartementet. Högt upp på intresseorganisationernas önskelista är ett politiskt löfte om att sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning ska upp i nivå med gemene man. Men vad är viktigast för att nå dit? Det är inte helt lätt att utse vilka av de 73 punkterna som är mest brådskande att prioritera enligt Annica Nilsson – hon understryker att ett helhetsgrepp behövs – men hon vill se att de arbetsmarknadspolitiska stödformerna och arbetsmiljön får ett lyft snarast.

– Vi vet att stödformerna inte fungerar tillräckligt bra och de behöver ses över, så fler får chansen att påbörja ett arbete och bra förutsättningar att behålla det. I det ingår att utveckla stödet till arbetsgivare och arbetsplatser, så de får goda förutsättningar att skapa bra och fungerande arbetsmiljöer som ger personer med funktionsnedsättningar chans att visa och ta tillvara sina förmågor, säger hon.

Arbetsgivare behöver dock inte vänta på framtida politikerlöften, utredningar och reformer. En av de viktigaste åtgärderna för att göra arbetsplatsen mer npf-inkluderande finns alltid inom räckhåll.

– Arbetsgivaren kan prata med den anställde och ha en öppen och positiv dialog: hur ska vi göra så att det här fungerar så bra som möjligt? Det är viktigt att det är helt okej att prata om stödbehov på arbetsplatsen, säger Annica Nilsson.