Sommarläsning del 2: "Acceptera och gilla läget"

Acceptera och gilla läget
När jag var som sjukast gick jag ner mycket i vikt. Att jag såg ut som ett skelett gjorde mig ingenting. Tvärtom. Det kändes bra att det syntes utanpå hur jag mådde inuti. Min garderob gick från att vara färgsprakande till kolsvart. (Förutom under mina maniska perioder – då åkte kulörerna fram igen.) Jag slutade harkla mig och lät rösten paja mitt i meningarna. Varför var det så viktigt att alla skulle se? Jag hade ganska tidigt insett att inte en jävel brydde sig (även om inte så var fallet).

Acceptera att nästan ingen förstår dig
Efter att ha försökt visa min ångest, måla den, skriva om den, till och med bli den, insåg jag att det var omöjligt att visa den på ett sätt som fick andra att förstå. Med undantag för ett fåtal författare, poeter, konstnärer och diverse kreativa psykon, finns det nästan ingen som kan förklara sin inre smärta. Och det finns nästan ingen som förstår. När du lär dig att acceptera det kommer allt bli mycket lättare.

Du behöver alltså inse att andra sällan förstår exakt hur du mår. Acceptera också att andra inte behöver förstå det. Du har rätt att må dåligt, oavsett vad de fattar eller inte. Det viktiga är att du själv ger dig rätten att känna dig skitledsen, apförbannad, skräckslagen, fy så övergiven, fuck så förbisedd och helt enkelt förtryckt av hela världen.

Den smärta vi ibland känner inuti måste vi kanske leva med till den dagen vi dör. Men dö vill inte många av oss. Egentligen. Istället plågar vi oss, och det gör vi för det mesta i onödan.

En sak kan vi lära av våra anhöriga. Som ni säkert vet bildar de små mystiska samtalsgrupper och diskuterar saker om oss. De ger varandra råd och stöd och bekräftar varandras sorg och oro. Dessutom ger de ut hyllmeter med böcker. Men framförallt: De vet att vi psykon aldrig kommer att förstå dem. Och de accepterar det. Därför kan de leva med det.

Vi ska göra likadant. Inse att din anhöriga aldrig kommer att förstå exakt hur du mår. Det viktiga är att hen accepterar dig för den du är. Vill du prata – gör det med ett annat psyko. Dock inte för mycket, vi har en förmåga att gräva ner varandra och det ska vi försöka undvika. Vi behöver inte läsa komplicerade dikter om döden för varandra, eller visa våra ärr. Det räcker med att säga ”jag var i avgrunden i dag” och alla kommer att förstå.

Om du lär dig att acceptera att andra inte förstår kan du lättare hantera oförstående läkare, psykologer, arbetskamrater med mera. Istället för att bli arg eller ledsen kommer du kunna gapskratta inuti. Det är synd om trångsynta människor! Har du dessutom accepterat att du är ett psyko blir det lättare att ställa krav på din omgivning. Ta reda på alla dina rättigheter som sjuk eller funktionsnedsatt och kräv dem utan att känna att du behöver förklara dig.

Acceptera att du är ett psyko
Det handlar alltså inte bara om att acceptera att andra inte förstår. Du bör helst acceptera själv att du är ett psyko, det kallas sjukdomsinsikt, men är helt upp till var och en. Vissa vill inte ha en diagnos medan andra mår bättre av att få en förklaring. Jag väljer att ha sjukdomsinsikt när det gäller att förstå mig själv bättre, vilka krav jag kan ställa på samhället och hur jag ska lyckas med vardagen och i relationer. Men inte när det gäller samhällets syn på mig som något avvikande.

Vi psykon föds utan det där höljet andra har runt sig. Man kan säga att Gud lät oss komma till jorden utan skyddsdräkter. Intrycken går rätt in i våra själar utan något som helst filter. Hon gjorde det inte för att Hon är dum, nej, Gud behöver oss psykon på jorden. Även om alla inte blir kända vetenskapsmän, författare eller konstnärer är var och en av oss unik på sitt sätt. Försök att se saken från det perspektivet. Fungerar det inte kan du tjura ett tag till. Hitta sedan ett eget perspektiv som du tycker passar, och som hjälper just dig att förlika dig med att du är ett psyko.

”Tänk på de människor som är förlamade, blinda, döva eller fått veta att de har en dödlig sjukdom – och ändå lyckas se det vackra i livet.” Om ett icke-psyko gör den jämförelsen med mig blir jag skogstokig. Vi psykon har inte samma förmåga som vanliga människor att acceptera vårt öde. Inte heller blir vi tagna på lika stort allvar av sjukvården. Jag antar att en blind sällan behöver höra: ”Gå hem och sov på saken så känns det säkert bättre i morgon.” Dessutom, skulle vi bli påkomna med att skratta och le under en sjukdomsperiod kallas vi inte för starka supermänniskor – utan för friska hypokondriker.

Vi ska inte bli de starka människorna men vi ska lära oss av dem. Jag tror nämligen att deras hemlighet stavas:

a c c e p t a n s

Enligt mig kan vi psykon göra exakt samma saker som icke-psykon. Men sanningen är den att mycket i livet är svårare för oss. Som att komma i tid, klara av en kris, fixa jobb och relationer och dagliga rutiner. Listan kan göras lång. Men lär du dig att acceptera kommer du inte vara så hård mot dig själv i fortsättningen. Så nästa gång du ligger på golvet och kvider för att du inte orkar med livet – tänk på att du är ett psyko. Det är inte ditt fel. Jag återkommer till det i ett annat kapitel.

Det handlar inte om att skylla ifrån sig. Det handlar om att inse fakta. Inte skulle du anklaga dig själv om du var förlamad varje gång du inte kunde resa dig ur sängen utan hjälp? Det är samma sak för oss psykon. Och den som säger något annat har fel och är antagligen helt dum i huvudet.

Hur accepterar man?
Men hur lär man sig att acceptera? Jag tror att du måste vara lite hård mot dig själv. Så fort en självömkande tanke dyker upp ska du avfärda den. Håll med om att det är skit (du kan till och med grina eller skrika lite, om det känns på sin plats). Men gilla läget. På så sätt kommer ångesten inte åt dig längre.

Ett annat knep som jag gärna tar till är humor. För att våga skämta om mig själv behövde jag först både acceptera min situation och att alla inte förstår. Även om det är frustrerande att åka tunnelbanan åt fel håll eller sorgligt att ägna en natt åt att tänka på döden kan jag oftast skoja om det. För mig är humorn ett sätt att överleva, när vi skrattar åt något blir det en befrielse.

När du väl har lärt dig att acceptera dig för den du är kommer du att göra en ny fasansfull upptäckt. Alla kommer inte att älska ditt ”nya” jag lika mycket som du och dina närmaste. Det är sant och det blir värre.

Du kommer under ditt liv att stöta på en massa rötägg som tycker sig ha rätten att behandla dig illa eftersom du är ett psyko. Dessa människor finns överallt. De kan vara svåra att urskilja. Många av dem ter sig nämligen till en början som riktiga vänner. Som bryr sig. Men låt dig inte luras. Du ska akta dig noga för dessa människor. Jag har kategoriserat dem i fyra grupper – så du lätt kan känna igen dem:

Projektledaren
Det enda hon vill är att ändra på dig. Laga dig. När hon inser att hon inte lyckas tar hon ut frustrationen på dig. Du blir ett misslyckat projekt. Och om hon lyckas blir du ett lyckat projekt. Hennes lyckade projekt som hon tror sig ha makt över i all framtid.

Vampyrvännen
Vältrar sig i andra som mår dåligt och tycker det gör honom mer speciell. Han suger liksom ut varje detalj i ens misär och lever på det. Han kommer en dag att skriva en bok om dig. Eller göra en film. Spring för livet!

Kreditkompisen
Passar på att plocka poäng medan hon hjälper. Vips en dag ska du betala tillbaka. Då står du i skuld för telefonsamtalet som handlade lite mer om dig förra månaden. Det spelar ingen roll om du har haft tre ångestattacker innan frukost. Nu har kreditkompisen nageltrång och du måste lyssna.

Idioten
Blir generad när du pratar med djur eller spiller över dig. Skäller ut dig om du är tio minuter sen eller glömmer en födelsedag. Idioten ger dig ett ständigt dåligt samvete och en känsla av att alltid vara fel. Dessa personer anser att du stjäl energi – det är precis tvärtom. Glöm aldrig det!

Istället för att slösa tid på dessa människor ska du omge dig med de som, precis som du, accepterar dig för den du är. De behöver inte förstå, bara vara okej med det.

Jag kom nästan aldrig i tid under min psykotiska period. Mina fina vänner bara skrattade åt mig när jag damp in tre timmar för sent till festen. De tog fram resterna av middagen de sparat åt mig och satte sig bredvid med ett glas vin. Inga frågor. Ingen skuld.

Visar en vän minsta tecken på oförstående kan du med ett gott samvete dumpa hen. Du har inte tid eller plats för idioter i ditt liv. Kom ihåg det. Ingen tid och ingen plats för idioter!

Jag blev av med halva min vänkrets när jag blev sjuk (många dumpade mig först). Men i utbyte fick jag en hög fantastiska, speciella, förstående vänner. På min trettioårsdag bjöd jag in dem alla till en stor fest. Det var en salig blandning människor och den gemensamma reaktionen från dem alla var: ”Oj, vad fina vänner du har!” Jag kunde stolt konstatera att jag lyckats sålla ut de bästa av de bästa. Försök att göra detsamma. Var hård men rättvis. Radera dem du inte behöver, både ur telefonboken och ur ditt liv. Ibland kommer de som drog när allt var som sämst krypande tillbaka i samma stund du rest dig ur skiten. Dem kan du gott ge fingret. Det sägs att skadeglädje är den bästa glädjen – kom ihåg det och låt den tanken peppa dig till att må bättre!

Ibland är ensamheten inte självvald. Forskning visar att ofrivillig ensamhet kan vara skadligt för vår hälsa. Det är inte lätt att få vänner. Ett tips är att börja med en hobby, antingen något du gillade förut men har slutat med eller något helt nytt, till exempel en studiecirkel, bokcirkel eller att sjunga i kör. Ett annat tips är att leta vänner på nätet. Där finns tillgång till hela världen.

Här kommer en liten sammanfattning:
Sluta tycka så synd om dig själv, acceptera att ingen förstår. När du insett det kommer du förhoppningsvis att sluta med diverse självdestruktiva beteenden, eftersom du förmodligen bara har dem för att visa andra hur du mår.

Ta efter anhöriga som pratar med varandra om oss och säger att vi aldrig kommer att fatta. Samma sak gäller för oss – de kommer aldrig att fatta. Vänd dig till ett annat psyko, men gräv inte ner varandra. Du ska också själv acceptera att du är ett psyko. Först då kommer du att sluta tycka så synd om dig själv. Du är som du är och du är unik just därför.

Att likna oss vid människor med fysiska handikapp kan vara stötande. Vi har inte samma förutsättningar som dem att acceptera vårt öde. Men vi kan inspireras av deras förmåga att acceptera. Vi ska gilla läget och kämpa vidare. När vi förstår att det inte är vårt fel blir det lättare att gå vidare.

Nu till hur du lär dig att acceptera: Du måste vara hård mot dig själv. Välkomna en självömkande tanke men gilla läget. Då kommer ångesten inte åt dig. Ett annat tips är att använda dig av humor. Det går att skratta bort nästan vad som helst.

Det finns också människor du ska passa dig för. Jag har gjort en lista över dem. Dumpa dem med gott samvete. Omge dig istället med de personer som gillar dig för den du är – för de människorna finns!