”Vi måste prata mer matematik”

Special Nest har tidigare skrivit om Torkel Klingbergs bok Hjärna, gener och jävlar anamma där läsaren får inblick i ny forskning som bland annat lyfter fram att barn inte är bra eller dåliga på att lära sig att läsa eller räkna, utan snabba eller långsamma. I Torkel Klingbergs och tidigare forskning har man också sett en naturlig koppling mellan siffror och spatial uppfattning, rumsuppfattning. I forskningen hoppas man hitta ett sätt att undervisa som utifrån hjärnans funktionssätt är det mest effektiva. Det här är något som matematikläraren Karin Camnert, även rektor på Lunaskolan i Stockholm, gläds över att få läsa.

– Halleluja, det är på riktigt! Hittar man samband i forskningen så kan man också hitta en metod. Då kanske det äntligen börjar pratas mer om matematik och också hur läromedel i skolan egentligen är upplagda.

Når ett tak i årskurs 8
Karin Camnert har undervisat matematik i åtta år. Hennes sista fem år som lärare undervisade hon i matematik på Lunaskolan för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf). Hon menar att många elever med npf har svårt med ämnet matematik och att det kan handla om olika nedsatta områden som man behöver lägga tid på att identifiera för att sedan träna upp. Det allra vanligaste är att eleven inte alls vill försöka lösa vissa uppgifter. Det kan handla om att eleven har mött så mycket motstånd i ämnet. Denne har antingen inte fått ett anpassat material eller så har hen inte fått tydligt förklarat för sig exempelvis vad som ska göras eller varför. Karin Camnert säger också att hon genom sin erfarenhet har identifierat olika elevkategorier inom npf-området som kan ha svårt respektive lättare med olika delar inom matematiken.

– Det finns elever som är logiska med god spatial förmåga, god rumsuppfattning. De här eleverna har ofta svårt med vad Torkel Klingberg benämner som Grit. Eleverna är bra på att lösa problem intuitivt upp till en viss nivå, men har ofta svårt att redogöra för hur de löst uppgiften, och ger ganska snabbt upp då de inte genast har ett svar. De når ofta ett tak i ungefär årskurs åtta då de behöver börja lära sig fler metoder, säger hon.

Ekvationer ofta svårt för elever med npf
Den elevkategori som Karin Camnert berättar om har, enligt henne, svårt med att stå ut med tråkiga uppgifter, kontrollera sin uppmärksamhet och att mentalisera. De matematiska problemen är inte nödvändigtvis så komplicerade, men elevens funktionsnedsättning griper in på ett sätt som gör att eleven kanske inte förmår visa sina kunskaper. Ekvationslösningar är en klassiker, berättar hon.

– De här eleverna löser ekvationen men förstår inte varför man behöver kunna balansmetoden man använder. Så man får lägga mycket tid på att lära eleven detta eftersom att det är något man behöver kunna då man ska lösa svårare ekvationer. Då kan man inte bara ha allting i huvudet, säger hon.

En annan kategori elever som Karin Camnert berättar om är de som har både nedsatt logisk och spatial förmåga. Eller något av det. Dessa elever är ofta bra på att verbalisera men inte på att koppla detta till abstraktioner. Det kan handla om att en elev skriver jättestort i ena änden av ett dokument för att sedan inte få plats att skriva på andra sidan av pappret. Eleverna med nedsatt spatial förmåga, berättar Karin Camnert, är de som ofta har svårast med matematik i skolan och som skolan i sin tur har svårast att möta.

– De här eleverna får inte sin kunskap befäst genom ännu mer repetition av samma moment. En elev med nedsatt spatial förmåga måste få hjälp med strategier.

Karin Camnert menar att skolans matematikundervisning många gånger handla om att nöta och räkna. Men man måste också arbeta på de områden där kunskapen brister.  

– Har man svårt med rumsuppfattningen så behöver man lära sig strategier för att urskilja ledtråden. Vi måste prata mer matematik, eftersom ämnet innehåller så mycket mer än att bara räkna, säger hon.

Börja i förskolan
Det Karin Camnert menar är att man redan i förskolan, då eleverna arbetar med att klippa, göra bokstäver, lägga pussel och rullar modellera, ska benämna det man gör så att det matematiska språket utvecklas, vilket man sedan ska fortsätta med i skolan.

Man måste som lärare ha ett mål och en riktning med samtliga moment, berättar hon.

– Vet läraren det så kan denne också se vad som avviker och blir svårt för eleven.

Sedan ska vi inte överanalysera alla moment, berättar Karin Camnert.

– Prova först med att säga till barnet som ritar utanför linjerna att hen ska hålla sig innanför linjerna. Det måste vara tydligt vad barnet ska göra och att hen förstår det innan vi drar slutsatsen att eleven har en nedsatt motorik.

Vad tänker du om att matematik får mer uppmärksamhet som ämne?
– Att matematik får mer uppmärksamhet är toppen! Jag hoppas att diskussionen ska innebära att vi breddar vår syn på matematik som skolämne och framförallt att vi utvecklar fler metoder för att hjälpa elever som har svårigheter med matematikämnet, säger Karin Camnert och tillägger:

–  För att utveckla metoder behöver vi bli bättre på att spåra vad svårigheterna egentligen består i. Att sambandet mellan spatial förmåga och förståelsen för matematik uppmärksammas är på tiden. För dessa elever fungerar inte vanlig ”nötning”.