Forskning om (dystra) framtidsprognoser vid npf

Den internationellt profilerade barn- och ungdomspsykiatriprofessorn Christopher Gillberg har tidigare myntat begreppet ESSENCE. Det står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations och är en övergripande samlingsterm för neurologiska utvecklingsförseningar med debut i tidig ålder hos barn. Begreppet är nära förknippat med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism, men det betonar att svårigheter ofta förekommer inom flera områden samtidigt, även om bara en diagnos ställs. Läkaren Valdemar Landgren, som idag är doktorand vid Gillbergcentrum i Göteborg, har i sitt avhandlingsarbete bland annat tittat närmare på hur ESSENCE tar sig i uttryck i vuxen ålder – ett område som forskarvärlden idag har skralt med kännedom om. 

Han använde sig av en befolkningsundersökning från 90-talet bestående av barn som då genomgick neuropsykiatriska utredningar vid sex respektive nio års ålder. Därefter följde han dessa individer via nationella register fram till att de hade hunnit komma upp i 30-årsåldern. I en delstudie i avhandlingen hade deltagarna vid sex års ålder diagnostiserats med både adhd och motorisk koordinationsstörning, eller developmental coordination disorder (DCD) på engelska, ett tillstånd kännetecknat av koordinationssvårigheter som påverkar både fin- och grovmotoriken i vardagen.

– Dcd är tyvärr är ett område som har blivit förbisett under de senaste tjugo åren, trots att en betydande andel av barnen med adhd också har koordinationssvårigheter som gör det mer mödosamt att delta i bollsporter eller skriva med penna. I andra länder finns riktlinjer för hur vården ska stötta barn som har koordinationssvårigheter, men i Sverige saknas det, säger Valdemar Landgren till Special Nest.

Vanligare med negativa utfall inom ESSENCE-gruppen
När Valdemar Landgren hade analyserat data från de nationella registren fann han att ett antal negativa utfall i vuxen ålder var långt vanligare inom denna grupp av individer jämfört med inom kontrollgruppen som inte hade diagnostiserats som barn. Han undersökte då mått som psykiatrisk medicinering, förekomst av psykiatrisk diagnos, sjukpension och brottsdom. Närmare 60 procent av individerna i adhd/dcd-gruppen hade råkat ut för minst ett av dessa utfall i vuxen ålder, vilket kan ställas mot 30 procent av deltagarna i kontrollgruppen.

– Det var dubbelt så vanligt med negativa utfall bland deltagarna med adhd/dcd, men jag tänkte nog ändå att skillnaden skulle vara större med tanke på att tidigare forskning har visat på högre siffror. Det kan också vara värt att påpeka att skillnaden mellan grupperna främst drevs av användandet medicin, inte av lagföring eller sjukpension.

Ju fler symtom, desto sämre prognos
Valdemar Landgren bestämde sig för att titta närmare på frågan. I en annan delstudie utgick han från samma studiepopulation, men denna gång hade han tillgång till utförligare data om deltagarna. Han studerade samma individer som vid nio års ålder också genomgått en ny neuropsykiatrisk utredning som hade täckt in en bredare symtombild – allt från trotsproblematik och beteendeproblem till autistiska drag och nedstämdhet. Han följde individerna via nationella register fram till att de var i 30-årsåldern och tittade på sammanlagt sju utfallsmått: lagföring, sjukpension, utbildningsnivå, bidragstagande, arbetslöshet, medicinering och psykiatrisk diagnos. Också här fann han att dubbelt så många individer i ESSENCE-gruppen hade råkat ut för minst ett av dessa negativa utfall i vuxen ålder.

– Det intressanta var att graden av besvär som ung verkade kunna påverka prognosen när individen var vuxen. Ju fler samtidigt förekommande symtom inte bara inom adhd-området utan också inom autism, trotsproblematik, nedstämdhet, uppförandeproblem och koordinationssvårigheter, desto vanligare var det att individen råkade ut för ett eller flera negativa utfall. Och tvärtom: ju färre symtom, desto bättre framtidsprognos, säger Valdemar Landgren.

Efterfrågar allsidiga utredningar
Tillbaka till den första studien. I det fallet hade alltså nästan hälften av deltagarna i adhd/dcd-gruppen inte råkat ut för något av de studerade negativa utfallen i vuxen ålder. Förklaringen kan vara att de hade färre symtom inom angränsande ESSENCE-områden som autism, nedstämdhet och trotsproblematik, trots att de uppfyllde kriterierna för diagnoserna adhd och dcd vid sju års ålder. Valdemar Landgren tycker att dessa studier pekar på behovet av det bredare ESSENCE-perspektivet.

– Alla människor är unika och därför behöver det göras allsidiga utredningar av styrkor och svagheter inom flera områden – inte bara ta ställning "ja eller nej" till adhd och autism. Man behöver sedan dra nytta av den informationen. En individ kan utöver adhd ha symtom på autism, trotsproblematik och andra tillstånd, kanske inte på en nivå för en diagnos men ändå så att det har betydelse i vardagen.