"Uppväxtmiljön påverkar funktionsnedsättningen"

– Med rätt förutsättningar kan hjärnan påverkas i positiv riktning. Men är situationen den motsatta är sannolikheten stor att problematiken i stället förvärras, säger neuropsykolog Åke Pålshammar.

Det faktum att människans hjärna är plastisk och formbar innebär fantastiska möjligheter. För barn med NPF, till exempel, kan den bästa tänkbara uppväxtmiljön hjälpa hjärnan att utvecklas i positiv riktning så att barnets problematik i mångt och mycket ”byggs bort”.

En teori inom forskningen är att barn med kognitiv funktionsnedsättning har en hjärna som är lite mer omogen än andra.

– Med en trygg anknytning till föräldrarna, bra mat, god sömn och bra stimulans kan det hända en massa positiva saker med hjärnan, säger Åke Pålshammar, neuropsykolog och senioruniversitetslektor vid Uppsala universitet.

NPF-problematiken förvärras av stress
Men är förutsättningarna de motsatta, är sannolikheten stor att problematiken i stället förvärras.

– Barn med kognitiva funktionsnedsättningar har en hög sårbarhet. Utsätts de för stress under längre perioder får det negativa effekter på hippocampus i hjärnan, vilket ger defekter på minnet, säger Åke Pålshammar.

Han menar att detta inte är ovanligt. Barn med NPF-problematik, som kanske skriker mycket eller inte kan sitta stilla, utgör ofta en större påfrestning på föräldrarna.

– Om föräldrarna inte kan tillgodose barnets behov finns en risk att problematiken förvärras eftersom barnet upplever en hög stressnivå. Stresshormonet kortisol strömmar ofta i deras kroppar, och det påverkar hjärnan.

Trygg anknytning viktigast
Barnets anknytning till föräldrarna är central när man talar om uppväxtvillkorens påverkan på hjärnan.

Enligt anknytningsteorin, som fått stort genomslag över hela världen, kommer de mönster som skapas under barnets första levnadsår prägla både hur individen uppfattar sig själv och hur han eller hon relaterar till andra människor under hela sitt fortsatta liv.

Redan vid ett års ålder har ett barn lagrat (sina) erfarenheter i minnet och skapat inre, omedvetna arbetsmodeller för hur relationer med andra människor fungerar.

– En trygg anknytning är en av förutsättningarna för att växa upp och få ett bra liv; känslomässigt och på annat sätt. Det gäller att föräldern är tillgänglig, kärleksfull och lyhörd för barnets unika behov, säger Åke Pålshammar.

Oftare utsatta för övergrepp
Uppväxtmiljön kan både förbättra och försämra en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Enligt Åke Pålshammar skulle barn med NPF behöva en ”mjuk, underbar miljö med alla tänkbara utvecklingsmöjligheter som går att uppbåda”. Men så ser sällan verkligheten ut. I stället utsätts barn med funktionsnedsättning oftare för övergrepp än andra barn, både verbala och fysiska.

Enligt Socialstyrelsens rapport ”Barn som utsätts för fysiska övergrepp”  blir barn med funktionsnedsättning ”antagligen slagna i hemmen dubbelt så ofta som friska barn”.

– Det kan så klart ske en del bakom lykta dörrar, där föräldrar blir jätteförbannade på sina barn för att de är udda och annorlunda och mer krävande, säger Åke Pålshammar.

– Förutom att de redan har en NPF-problematik, utsätts de för detta också. Det ger dem ännu större svårigheter att utvecklas både kognitivt och känslomässigt, fortsätter han.

Stressnivåer påverkar hippocampus
Om ett barn under längre tid utsätts för stress, till följd av exempelvis övergrepp eller understimulans, påverkas hjärnan negativt. Hippocampus är en struktur i hjärnan som har med minnesbildning och minnesframtagning att göra, och när nivåerna av stresshormonet kortisol blir för höga krymper denna struktur.

– Den tappar kopplingar och celler dör. Hippocampus minskar helt enkelt i volym och du får en sämre förmåga att minnas och lära dig saker, säger Åke Pålshammar.

Han berättar att hippocampus har förmågan att nybilda hjärnceller hela livet. Men vid långvarig stress upphör dessa ”reparationsceller” att bildas.

Amygdala blir en ”vakthund”
En annan sak som händer i hjärnan vid långvarig stress är att den närliggande strukturen amygdala kan växa. Information som vi förknippar med känslor lagras lättare in i hjärnan och amygdala ”väcks” när vi blir glada, ledsna och inte minst rädda, och påverkar hippocampus så att minnena nästan ”bränns” in och blir till långtidsminnen.

– Vid kraftig stress kan amygdala bli större, och göra att man blir mer känslig för negativa saker. Amygdala blir nästan som en vakthund som skäller när det är lite farligt, förklarar Åke Pålshammar. Vid vuxen ålder kan det bidra till att man lättare får depression.