Feldiagnostiserad demens kan vara adhd

Special Nest har tidigare skrivit om de stora kunskapsluckorna som rör äldre människor som saknar diagnos trots att de har adhd.

Nu berättar Taina Lehtonen, psykolog och en av få som specialiserat sig på adhd hos äldre, att det förmodligen inte är ovanligt att äldre personer med adhd vänder sig till vården för demensutredning, trots att de inte är dementa. Antingen på inrådan av någon anhörig eller för att de själva upplever att de inte klarar av att få ihop sin vardag.

– De klagar över att de har dåligt minne och söker sig till vården för demensutredning. Men i själva verket har de inte alls dåligt minne, utan det handlar om att deras exekutiva svårigheter och kärnbekymmer med adhd har skapat svårigheter för dem över tid.

Taina Lehtonen menar att vården inte är organiserat på något bra sätt.

– Man delar upp det i barnpsykiatri, vuxenpsykiatri och en närmast obefintlig äldrepsykiatri. Och det är olyckligt eftersom adhd i många fall kvarstår under hela livet.

Problematiken ökar med åldern
Hon menar att det därför finns en uppenbar risk att dessa personer inte identifierats tidigare, att de feldiagnostiseras och får en demensdiagnos, om man inte gör en ordentlig demensutredning.

Än så länge finns det ingen forskning på ämnet, inte heller på hur åldrandet påverkar en person med funktionsnedsättning i form av adhd.

Taina Lehtonen beskriver att den forskningen kring äldre med adhd som hon gjorde under 2012 och 2013 var ”jungfrulig mark” och är därför tydlig med att betona att det här är vad hon tror och inte något som kunnat vederläggas genom vetenskapliga studier.

– Rent logiskt kan det tänkas att deras adhd-problematik förvärras. För med åldrande får vi mer bekymmer att reglera emotioner och om du som person med adhd har dessa bekymmer, sedan tidigare i livet, behöver man inte vara Einstein för att rent logiskt konstatera att det nog inte blir lättare när man åldras, säger hon.

Våra exekutiva funktioner försämras generellt med åldern.

– Och det är ett av de stora bekymmer som personer med adhd har haft hela tiden. Även där borde vi förvänta oss att svårigheterna kan tillta med åldern.

Svårt med barndomskriteriet
Frågan om adhd-diagnos hos äldre väcks ibland när de ser att ett barnbarn med adhd-diagnos visar upp samma svårigheter som de själva.

Enligt kriterierna för diagnosen adhd måste funktionsnedsättningen kunna spåras till barndomen. Och då räcker det inte med att patienten själv erinrar sig den här typen av problem. Det är en svårighet som Taina Lehtonen stötte på när hon påbörjade sin forskning kring äldre med adhd.

– Det som krävs för diagnoskriterierna är att det ska ha funnits med dem sedan tidig ålder. Och där kommer det diagnostiskt knepiga i att man måste kunna backa bandet till barndomen. När du har barn så kan du vända dig till lärare och föräldrar som kan vittna om att barnet haft den här problematiken, vilket är svårt med äldre eftersom du bara har patientens egna historia att lita på och ibland något syskon som kan hjälpa till, eller gamla betyg.

– Hur gjorde du i dina studier av äldre med adhd där det saknades andra som kunde styrka adhd från barndomen?

– I studien frågade vi faktiskt vad de hade för betyg i ordning och uppförande. Jag tror inte att man fångar in alla bara genom att titta på det betyget, men de är absolut överrepresenterade vad gäller anmärkningar eller lägre betyg i ordning och uppförande.

Lyssna på de äldre
När det gäller att fånga upp de äldre personer som aldrig fick någon adhd-diagnos under barn- och ungdomen eller tidiga vuxenlivet, men som har funktionsnedsättningen, anser Taina Lehtonen att det inte finns tid att vänta på någon 100-procentig metod för att säkerställa diagnos. I stället menar hon att vi i större utsträckning måste börja lyssna på våra äldres egna berättelser om sina liv och ta dem på allvar.

– Sveriges befolkning består av cirka 20 procent personer som är 65 år eller äldre och de blir inte färre. Den här gruppen har precis som personer med demenssjukdomar, lika rätt att få sina svårigheter definierade och hjälp med det de behöver. Det är upp till primärvården och psykiatrin att ha detta i tanken och fråga sig ”är det här en person som kan ha adhd?”.