Helenas yrke är att vara professionell medmänniska

När socialtjänsten får in en person (brukare) i behov av stöd så matchas behoven mot kommunens olika kontaktpersoner och deras specifika kompetenser. Lämplig kontaktperson kontaktas och brukarens behov och svårigheter presenteras. Om kontaktpersoner känner att detta är ett lämpligt uppdrag kallas brukare och kontaktperson till ett möte med socialsekreteraren, under vilket alla får presentera sig och behoven diskuteras. Efter det följer en betänketid och om tycke har uppstått erbjuds några provträffar innan beslut fattas om att kontaktpersonen har valts för uppdraget. Sedan får kontaktpersonen en genomförandeplan som socialtjänsten har utarbetat med en målbild som kan ändras efterhand.

– Jag är begränsad av lagar och regler och måste hålla mig till dem, men har fria händer att verka inom ramarna för uppställda mål. Och vid uppföljningssamtalen med socialsekreteraren kan målbilder förändras och nya direktiv ges för vad brukare och jag ska jobba med och mot, säger Helena Englund till Special Nest.

Helena Englund berättar att grundförutsättningen för att lyckas med arbetet som professionell medmänniska är att det finns ett äkta engagemang hos henne som kontaktperson och en tillitsfull relation mellan henne och den som hon ska stötta.

– Det är helt avgörande att personkemin stämmer mellan oss, säger hon.

"Problem i vuxenlivet kan ofta härledas till barndomen"
Kontaktpersoner, som kan beskrivas som professionella medmänniskor, har länge funnits i samhällets tjänst. Det är människor från olika bakgrunder och med olika kompetenser som jobbar som professionella medmänniskor och som likt en vän eller familjemedlem – utifrån äkta omtanke och med specifika kvalifikationer – fungerar som stöd i vardagen. En kontaktperson ska inte förväxlas med en god man, som sköter ekonomin. Den som är kontaktperson träffar barn, ungdomar och vuxna som av olika anledningar behöver stöd.

Behovet kan bero på en social problematik, ensamhet och/eller en funktionsvariation. Det kan vara att få stöd i skolarbete, eller att ta del av nya aktiviteter och få en rikare fritid om personen saknar eget umgänge och har svårt att komma ut på egen hand.

– Genomgående är att problem i vuxenlivet ofta kan härledas tillbaka till barndomen och stavas brist på resurser och insatser redan i förskolan och i skolan för att fånga upp dem med extra sårbarheter, säger Helena Englund och fortsätter

– Stöd måste ges innan självbild, självförtroende och självkänsla har naggats i kanten och ökat risken för att hamna snett, drabbas av psykisk ohälsa eller förlora hoppet om att ha kontroll över sitt eget liv.

Vanligt med npf
Helena Englund har arbetat som kontaktperson i nio år. Hon har hand om människor i 12–55-årsåldern. Vissa möter hon under en kortare period, andra har hon jobbat för ända sedan hon började som kontaktperson.

De flesta som Helena Englund träffar har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, till exempel adhd eller autism, som försvårar för dem. Än tuffare blir det då anhöriga och vänner som kan rycka in och avlasta saknas, eller om de har samma typ av svårigheter som brukaren.

I hennes uppdrag ingår ett vitt spektrum av uppgifter, allt från vanligt socialt umgänge till att hjälpa människor som har till exempel missbruksproblem eller självskadebeteenden.

– Vad jag gör beror på uppdraget. Det kan vara att promenera, träna, gå på bio, fotboll, fika eller annan social samvaro. Det kan vara att göra roliga saker tillsammans för att få till en social tillvaro och ett socialt sammanhang. Eller att stötta i relationen mellan förälder och barn. Omfattningen är från en träff i veckan till ett par gånger i månaden och beror på hur behovet ser ut, säger hon och fortsätter:

– Mitt uppdrag är att sätta mig in i brukarens svårigheter och behov. Sedan handlar mitt arbete om att lära känna brukarens sätt att fungera – tänket och beteendet – för att komma fram till hur vi ska jobba tillsammans, säger hon.

Ett detektivarbete att klura ut behoven
Brukaren kan till exempel ha svårt att vakna, komma upp på morgonen och komma i tid, sköta jobbet eller skolan. Då kan Helena Englunds uppgift vara att stötta i att behålla fokus och hjälpa så att uppgifter blir färdigställda genom att till exempel prata och bolla vad som händer när fokus plötsligt ändras och brukaren byter spår: ”är det ett aktivt beslut eller ett infall som vid noggrannare eftertanke inte är ett bra val?”

– En kontaktperson ska fungera som ett bollplank och ta på sig en vuxenkompis-roll för att brukaren ska kunna knyta an till kontaktpersonen och vilja kommunicera om vad som händer, säger Helena Englund.

Helena Englund målar upp en bild där hon ser sig som en detektiv som måste kunna läsa av vad personen behöver, dra slutsatser och komma med konstruktiva förslag, men utan att ta över situationen. Det viktiga i hennes arbete är att få personen att tänka och handla på egen hand utifrån sina egna beslut.

– Det kan vara en ung vuxen med adhd där mitt uppdrag från socialtjänsten kan vara att stötta personen i att komma iväg i tid till exempelvis läkaren. Jag tar då reda på hur mycket hen klarar av själv och förstår av sig själv, till exempel hur stor insikt personen har om hur den fungerar. Jag jobbar då med att bygga självkänsla och självförtroende, säger hon.

Det kan också handla om en dysfunktionell familj där den ena eller båda föräldrarna har svårt att knyta an till barnen och ofta själv inte har fått med sig färdigheter från sin uppväxtfamilj.

– Ofta ligger npf i botten och medför att föräldern eller föräldrarna upplever svårigheter i barnuppfostran med till exempel hur och när man sätter gränser eller hur man skapar band till sina barn, säger hon.
 
 
Verktyg istället för stigma
Många av dem som Helena Englund möter är ensamma, har inte passat in i mallarna för hur man ska vara, har en diagnos och bär på ett stigma av att vara fel. Hennes roll kan då vara att hjälpa personen att förstå sin diagnos och att hitta verktyg som underlättar samvaron med andra och som får vardagen att fungera bättre.

– När man är annorlunda jämfört med normen möts man ofta, och speciellt de med adhd-symtom, av mycket tillsägelser och kritik under uppväxten som leder till en upplevelse av att vara, göra och säga fel, säger hon och fortsätter:

– Personen kan också få en sämre start i livet om denne inte ges rätt verktyg för att förstå sitt funktionssätt. Därför kan personen behöva bli medveten om vad till exempel impulsiviteten innebär och få möjlighet att prata om jobbiga situationer ur olika synvinklar för att kunna se hur en situation kan tolkas på olika sätt.

Helena Englund nystar i samband och trådar som leder framåt till lösningar på och bakåt till orsaker till den aktuella situationen. Vad är just den här människans svårigheter och styrkor? Hur kan hon stötta personen att komma vidare?

– En ung vuxen med adhd kanske inte vet vad hen vill. Då kan min roll vara att hjälpa hen att komma fram till det, som att komma in på önskad utbildning eller att behålla fokus under utbildningen, säger hon.

Arbetet med familjer kan se olika ut
En individ med exempelvis npf kan ha svårt med myndighetskontakter. Då blir kontaktpersonens roll att vara ett bollplank som hjälper brukaren att tänka och komma vidare i kontakten.

– Jag kan till exempel behöva följa med en förälder med social fobi till barnets utvecklingssamtal, föra anteckningar under samtalet och stötta föräldern i att viktig information har uppfattats och sedan prata igenom vad som har sagts, säger hon och tillägger:

– Eller om barnet har svårigheter i skolan kan föräldern behöva hjälp med att driva processen med skolan om vilka rättigheter som barnet har. Min roll blir då att stötta föräldern i föräldrarollen, så att hen kan hjälpa barnet.

Helena Englund berättar att arbetet med familjer kan se ut på olika sätt och tar upp ett ytterligare exempel som handlar om att jobba på relationerna i familjen.

– Ett barn och en förälder kan behöva hjälp med att knyta an. I vissa fall kan det handla om att föräldern tappar fokus och lätt blir ointresserad i umgänget med barnet som i sin tur känner sig avvisat, säger hon.

Helena Englund sätter sig då med föräldern och barnet och pratar om vad de vill kunna göra tillsammans. Hon lägger stor vikt vid att barnet ska kunna uttrycka sina önskemål med umgänget.

– Det kan handla om en sminkkväll med mamma, tacomiddag, spela spel tillsammans, klä ut sig, spela teater eller någon annan aktivitet som kan göras ihop, säger hon.

Ibland kan det vara svårt att få till detta då föräldern exempelvis har koncentrationssvårigheter eller svårt att engagera sig i umgänget under en längre tid.

– Föräldern kanske inte orkar hålla på för länge och måste få gå undan och komma tillbaka, säger Helena Englund.

Då behöver hon jobba med föräldern och medvetandegöra denne om hur hen fungerar. Hon ser till att hjälpa föräldern att förstå sina egna behov och tillsammans med henne komma fram till en lösning, till exempel om hur föräldern ska kunna få komma iväg en stund och samla kraft i fred istället för att helt avstå umgänget.

Ibland räcker dock inte Helena Englunds stöd. Om hon ser att barnen mår väldigt dåligt av relationen är det hennes skyldighet att uppmärksamma föräldern om detta.

– Då blir min funktion att hjälpa föräldrarna att få rätt hjälp för sig och barnet. Jag är inte psykolog och ska inte ta på mig att lösa problem som jag inte har kompetens för utan se till att familjen får kontakt med rätt profession, till exempel BUP.

Samhälle anpassat efter individer
Helena Englund hör till dem som anser att det är samhället ska anpassas efter dess invånare, istället för tvärtom. Hon anser att barn i för hög grad problematiseras och får diagnoser även när det egentligen handlar om att de miljöer som de befinner sig i är stökiga, kravfyllda och otillräckligt anpassade för dem som behöver extra stöd. Hennes övertygelse är att mycket skolfrånvaro, ungdomskriminalitet och begynnande missbruk skulle kunna undvikas om mer resurser satsades på fler vuxna med rätt kompetens i förskola och skola som tidigt kunde hjälpa barn att få verktyg för hur just de själva fungerar.

– Vi måste jobba hårdare som samhälle på att avstigmatisera behovet av stöd och hjälp som något problematiskt och istället göra allt för att underlätta för människor att acceptera sig själva som de är. Människor är som kamphundar, inte onda av naturen utan formade av sina förutsättningar, säger hon och fortsätter:

– Samhället är alldeles för inriktat på att alla ska pressas in i samma mallar och fungera på samma sätt: ”alla runda är fel för att de inte är fyrkanter”. Till viss del är jag kritisk till att allt för många barn problematiseras och förklaras med diagnoser för att få den hjälp och det stöd som de har rätt till enligt skollagen.

Socialt patos kom med modersmjölken
Helena Englund är själv uppvuxen i ett hem öppet för fosterbarn. Några av de då unga tjejerna som i perioder bodde i familjen har hon än idag kontakt med. Via sin mamma som var socionom och arbetade på ett ungdomshem har hon med modersmjölken fått en inblick i villkoren för de allra sårbaraste. Redan som ung ville hon utbilda sig till socionom, men halkade via ett extrajobb in i handelsbranschen där hon blev kvar i några decennier som butikschef. För elva år sedan fick Helena Englund nog av det hon kallar ”de hårda värdena”.

– Jag sa upp mig och omskolade mig till personaladministratör. Men insåg snart att jag måste tillbaka till det jag tycker bäst om – att hjälpa andra människor, säger hon.

En vän gav henne ett nummer till kommunen och Helena Englund fick komma på intervju för att bli kontaktperson. På det sättet kom hon tillbaka till visionen om att arbeta med människor, så som hon en gång hade tänkt sig. Sedan dess har hon har gått en rad psykologikurser och läser ständigt på för att hänga med i det senaste kring bland annat neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Just nu läser hon en kurs i medicin vid sidan av sitt arbete.

”Ge barn mer stöd”
Helena Englund ser ett mönster hos brukarna; många har inte gått ut skolan, har inte fått rätt hjälp eller ingen hjälp alls och saknar redskap för att klara av vuxenlivet. De har inte haft föräldrar som har kunnat hjälpa dem och saknar rätt grundförutsättningar för att lyckas utan stöd hemifrån.

– Ekonomi är förklaringsmodellen som gör att människor faller sönder. Man kan ju se redan på förskolan att det finns barn som behöver extra stöd. Sätt in det! Då minskar följderna av att inte bli sedd i tid, och då slipper man mycket av kommande problem med självskadebeteende, ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa. Ge barn mer stöd. Jag efterfrågar att hitta styrkor hos individerna och ta bort den inkompetenta stämpeln som många får med sig hela livet, säger hon.

Utmaningar som kontaktperson
Vid frågan om var hon drar sin gräns mellan det privata och professionella säger hon att det varierar från person till person men att hon aldrig till exempel går på fest med en brukare.

– Min största utmaning är att kunna läsa av vad det är för individ som jag har framför mig, vilka behoven är och att få hen att knyta an till mig. Det gäller hela tiden att hålla en balans mellan engagemang och professionellt stöd, säger hon och fortsätter:

– Jag överväger alltid vad jag kan berätta och ge av mig själv för att bygga en relation utan att gå över gränsen för det professionella.

Helena Englund är även noga med att alltid informera brukarna om att hon inte kommer att vara tyst om hon ser att någon far illa och att det i så fall är hennes skyldighet att anmäla.

– Jag får inte hamna i en lojalitet. Så jag är alltid tydlig med mina skyldigheter, men att jag också kommer att prata med personen först och köra med raka rör så att inget missuppfattas eller uppfattas som svek ifall att jag känner mig tvungen att anmäla en person, säger hon.

Svårigheter
Hennes arbete kräver tålamod och en förmåga att ständigt kunna tänka om – att stötta men inte ta över.

– Det ger mig en stor behållning och glädje att se att jag kan göra skillnad och hjälpa människor framåt. Jag måste bromsa mig ibland så att personen själv vill, och så att inte jag är loket som drar vagnen framåt, säger hon.

Det är vanligt att brukarens motivation varierar. Då gäller det för Helena Englund att ta nya tag och hitta acceptans för att arbetet inte bara går framåt.

– Bakslagen kommer. Det handlar om att acceptera det utan att bli frustrerad, vilket är utvecklande för mig, säger hon.

Störst frustration känner hon när det som hon tror är rätt inte funkar och när personen som hon ska hjälpa inte kommer vidare. Som exempel nämner hon de gånger brukaren har fått verktyg men i alla fall inte klara av att till exempel knyta an till sitt barn.

– Då får jag fortsätta vidare med det jobbiga och skapa olika rutiner när beteenden inte kommer naturligt, som att till exempel införa att familjen ska äta tacos varje fredag. På så sätt kan jag hjälpa familjen att skapa en rutin för samvaro.

Stor behållning av att vara till hjälp
Helena Englund berättar att hon som kontaktperson får en enorm insyn i hur det är att vara människa.

– Det är det är det bästa med mitt jobb – när man knäcker nöten för vad en person behöver för att hen ska ta sig framåt, säger hon.

Helena Englund menar att kontaktpersoner behövs, men hon menar också att många problembeteenden skulle kunna undvikas om samhället var mer inkluderande och fångade upp och stöttade barnen i ett tidigare skede.

– Som det är nu så är det lätt hänt att elever som har det svårt i skolan och hemma ger upp, börjar skolka, röka, snatta. De börjar röka hasch för att lugna hjärnan vilket kräver pengar och gör att personen lätt börjar med kriminella handlingar för att få pengar. Och så rullar kedjereaktionerna igång. Men om vuxna ser detta och rycker in på en gång så slipper en kedja av negativa händelser dra igång, säger hon.

Familjer ”ärver” socialtjänsten
Problematiken ärvs många gånger i generationer, berättar Helena Englund. Hon ser ständigt hur mönster upprepar sig: till exempel då en mamma med stöd från socialtjänsten får barn med egen problematik, och samtidigt saknar stöd i den privata miljön.

– Om jag kunde nå ut till allmänheten med ett enda budskap skulle det vara i form av en uppmaning om att hela samhället måste bry sig om hur andra har det. Vi måste tillsammans avdramatisera behovet av hjälp. Få bort stigmat. Och veta var man kan få hjälp någonstans, säger hon och fortsätter:

– Vi måste som medmänniskor våga bry oss om varandra genom att reagera när vi ser att någon far illa eller beter sig illa. Vi är för snabba på att döma utan att veta orsakerna. Det finns alltid en tragisk bakgrund att tänka på som medmänniska. Det är ingen klyscha att ingen föds ond, det handlar om att individen inte har fått det som just hen har behövt för att komma till sin rätt. Orättvisorna från barndomens brist på förutsättningar avspeglar hur det går.