Jessica Hjert Flod: Snart 40 år och kan inte åka tunnelbana själv!

Resor stressar ofta mig då jag vid dessa tillfällen så gott som alltid upplever en brist på kontroll. När jag skulle ta tunnelbanan frågar jag mannen i kuren vilket tåg jag skulle åka med för att komma till Kista. Hela magen knöt sig redan innan han gav mig sitt svar. Du ska till Akalla, svarar han kort. Jaha, men vart ska jag gå? frågar jag. Du tar två rulltrappor ner, sedan går du till höger och sedan tar du en rulltrappa upp, får jag till svar. Jag ville brista ut i gråt. Står kvar som ett frågetecken och stirrar rakt framför mig. Jag ville be honom skriva ner det, upprepa det för jag vet redan innan jag försökt att jag kommer att misslyckas. 

Han gav mig alldeles för mycket information på samma gång.

Finns det någon färg, något nummer, frågar jag. Han tittar på mig, svarar inte men får mig att förstå att jag ska gå vidare. Jag försöker upprepa namnet på tunnelbanetåget högt för mig själv. Akalla, Akalla, Akalla men vet samtidigt att jag då varken minns om han sa höger eller vänster, upp eller ner.

Snart 40 år och kan inte åka tunnelbana själv!

Står gråtande på perrongen och får fråga ytterligare tre personer innan jag hittar rätt. Jag förbannar mitt korta arbetsminne. Jag förbannar mig själv. 

Väl på tunnelbanan blir jag stressad över att jag inte vet vart jag ska gå av. Kollar på kartan och försöker att memorera namnet på hållplatsen innan för att vara förberedd och kunna resa mig upp i tid, men glömmer då namnet på hållplatsen där jag ska av. Beslutar för att ställa mig upp vid dörren så att jag inte missar att resa mig upp när det väl är dags. Väl ute ur tåget ska jag även försöka ta mig till hotellet, stresspåslaget börjar gå ner fast att jag har en bit kvar. 

Jag vill egentligen bara sätta mig ner, andas, men bestämmer mig för att inte vila förrän jag hittat fram. Jag förstår logiskt sett inte varför jag stressar upp mig. Det värsta som kan hända är att jag går fel och jag försöker lugna mig själv med att det hade blivit en sightseeing men mina nerver vill inte lyssna.

Innanför hotelldörren sparkar jag av mig skorna och slänger mig i sängen. Blundar, andas och försöker komma ner i varv när det plötsligt slår mig att jag bara om en dag ska göra samma resa hem igen!