KRÖNIKA: Jag borde ha gjort tydligare motstånd mot uppfostringsmaffian

Nu, kära läsare, ska vi göra ett litet experiment: Tänk absolut inte på färgen röd!

Hur gick det? Tänkte ni möjligen på… färgen röd?! Troligen. Vet ni varför? För att det inte gick att stoppa impulserna till hjärnan. Ni kanske ville, ni kanske försökte. Men ni kunde inte. Och då är de flesta av er vuxna människor med hyfsat utvecklade frontallober. Ni vet, den där frontalloben som behövs för impulskontroll. Den som troligen är lite dåligt fungerande vid diagnosen adhd.

Jag har stulit experimentet från en föreläsning med psykolog Bo Hejlskov Elvén. Åh, vad jag önskar att jag hade haft Bo Hejlskov Elvén vid min sida under alla de år som jag stridit för mitt barns väl och ve. Jag har egentligen alltid vetat. En mamma vet. Jag är så arg på mig själv för att jag inte stod på mig mer. När fritidsfröken höll fast mitt arga barn. När mina närmaste anklagade mig för att skämma bort. När grannen kritiserade den dåliga gränssättningen. Jag visste ju att de hade fel. Jag visste att jag inte curlade. Jag visste att genom att andas djupt och inte gå i konflikt så hjälpte jag mitt barn just där och då. Jag visste. Men jag borde ha gjort tydligare motstånd mot uppfostringsmaffian.

Ett ljus i mörkret var att jag faktiskt, i smyg, gick min egen väg. Jag struntade oftast i alla förståsigpåare som tyckte att jag skulle sätta gränser, tillrättavisa, straffa. Alla som visste precis allt om barnuppfostran eftersom de hade ett eget barn som aldrig hade kastat kritor. Alla som minsann själv hade fått lite stryk som barn. Alla som vet att barn behöver lära sig veta hut.

Mitt barn växte upp på 1990-talet. Hade det varit idag så hade jag kunnat citera Bo Hejlskov Elvén, och all den växande evidens som finns när det gäller lågaffektivt bemötande. Jag önskar jag kunde spola tiden tillbaka. Jag ser det framför mig. När jag lugnt ser min man/vän/mamma/granne djupt i ögonen och säger:

”Nu är det faktiskt så att all modern neuropsykiatri och affektteori pekar på att de barn som kan uppföra sig också gör det. Om barnet inte beter sig så som du tycker att det ska, så beror det på att du har för höga förväntningar på något som barnet inte kan leva upp till. Det kan vara flexibilitet, följsamhet, uthållighet eller kanske impulskontroll. Och på tal om impulskontroll, nu ska vi göra ett litet experiment…”.

Än idag möter jag människor som på fullt allvar tycker att man ska slå tillbaka om ett barn slåss. ”För att de ska lära sig”. Den mäktiges slag mot den maktlöse. Det är läskigt på riktigt. På den där föreläsningen berättade Bo Hejlskov Elvén att vi kan få en kick av sådant. En dopaminökning i dorsala striatum, en del av hjärnans belöningssystem, hos den som bestraffar. Men förutom att barnaga har varit förbjudet i Sverige i nästan 40 år, så har det ingen som helst pedagogisk effekt på barnet.

Jag hade med modern forskning i ryggen kunnat berätta mycket mer för alla självutnämnda experter i min omgivning. Som till exempel att tillrättavisningar inte har någon vidare effekt på barn under 15 år. Och att gränssättning är dålig och otydlig metod, i hög grad beroende av när de vuxnas tålamod tar slut, alltså en minst sagt flytande skala. Vi kan tycka vad vi vill om allt detta, men det är fakta och något vi måste förhålla oss till.

Jag önskar att mitt barn hade sluppit höra hur mycket hen förstörde livet för andra, gjorde fel, att hen skulle skärpa sig eller att hen var överkänslig. Då hade vägen kanske blivit lite mindre krokig i känsliga ungdomsår. Barn lär sig inget av att misslyckas. Barn lär sig av att lyckas. Mitt barn visade sig ha en alltför sent diagnostiserad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Tro mig – dessa barn känner tillräckligt mycket skuld och självförakt utan att vi behöver lägga sten på börda.

Jag lutar mig tryggt mot Bo Hejlskov Elvén, och föreslår att vi, istället för att gapa och skrika på våra barn, lägger krutet på att jobba med vårt eget beteende. Tränar på lågaffektivt bemötande, och ger barnen kärlek och struktur. De behöver få möjligheten att kontrollera sina liv, känna delaktighet och uppleva sig sedda. Vi måste låta deras frontallober och affektregleringssystem få mogna i någorlunda lugn och ro. Det handlar inte om att släppa krav, det handlar om att ge rimliga ramar.

Det är vår plikt att göra detta för de ”bråkiga” barnen skull, för att de ska kunna stärkas och möta världen som hela människor i vuxen ålder. Som en bonus vågar jag lova att de också kommer att bete sig bättre i omgivningens ögon på vägen dit.

De barn som kan uppföra sig gör det.