Sommarläsning del 1: ”Varför var det ingen som förstod mig?”

Jag har alltid varit annorlunda, men det var först i åttonde klass som jag kände att jag led av det. Jag ville vara som mina kompisar. Kunna prata med folk, vara rolig och cool. Men hur jag än försökte så blev det bara fel. Försökte jag vara cool så skrattade folk, försökte jag vara rolig så var det någon som tog illa upp, och om jag försökte prata med någon så blev jag oftast missuppfattad och utskälld.

Vad gjorde jag för fel? Varför var det ingen som förstod mig?

Jag satt och snackade med mina kompisar på rasterna som vanligt, men samtalsämnet var inte längre datorer och tv-spel som det varit tidigare. Nu snackade alla om sex och brudar i stället. Alla utom jag. Jag kunde inget om sex och jag var inte intresserad av tjejer, jag ville hellre snacka om mitt nya dataspel, men det var det ingen annan som ville.

Även om ingen sa något så märkte jag att de tyckte att jag var konstig. Jag började känna mig mer och mer utanför, jag hade inte längre samma intressen som mina kompisar. Vi gled ifrån varandra mer och mer. Jag började i stället umgås mer med tjejerna i klassen. Det kändes lättare att umgås och prata med dem än med killarna. Vi satt på rasterna och snackade om allt möjligt. Jag tyckte det var skönt att inte bara behöva prata om brudar och sex och tjejerna verkade tycka det var skönt att få prata med en kille som inte bara hade sex på hjärnan.

Kär, lycklig och olycklig
En helg varje månad gick jag på konfirmationsundervisning i kyrkan. Vi var en grupp på 30 ungdomar som träffades på söndagar och pratade och gjorde olika dramaövningar och lekar.

Det kändes lite jobbigt i början, jag hade svårt att få kontakt med folk. Visserligen var tre av mina klasskompisar med i gruppen, men de hade redan hittat nya vänner. Jag funderade på att hoppa av, tyckte inte att det var något för mig.

En söndag gjorde vi en dramaövning och man skulle dela in sig två och två, vilket jag hatade eftersom folk alltid parade ihop sig med varandra och jag fick ta den som blev över, om det nu blev någon. Men den här gången var annorlunda. Just som alla började para ihop sig hörde jag en röst bakom mig: ”Vill du göra övningen med mig, Marcus?”. Jag vände mig om och såg att det var den snyggaste, coolaste killen i hela gruppen. Jag stod helt förstummad.

Av alla 30 ungdomar ville han göra övningen med mig. Varför då? Han kunde ju välja att vara med vem han ville, alla ville ju vara med honom. Men han valde mig.

Först efter att han frågat en andra gång fick jag fram ett svagt och nästan ohörbart: ”Ja, gärna!”.

Han log. Och hans leende gav mig en känsla som jag aldrig känt förut, en härlig känsla. För första gången i mitt liv kände jag mig verkligen lycklig.

Efter den söndagen gick jag på varenda konfirmationsträff bara för att få träffa honom igen, och känna den där härliga känslan av lycka och glädje. Han var min första kärlek, och det enda jag kunde tänka på resten av året var honom.

Jag kände mig både lycklig och olycklig. Lycklig för att jag var kär, men olycklig för att jag var för feg för att göra något åt det. Det var nu många tankar som snurrade runt i mitt huvud, vilket gjorde att jag fick svårare att koncentrera mig på skolan. Jag hade svårt att hänga med på lektionerna och det visade sig när betygen kom. Morsan blev skitförbannad, och när jag inte kunde svara på varför mina betyg var så dåliga blev hon bara ännu mer förbannad.

Till psykakuten
Jag grät mig till sömns i flera månader. Jag hatade mig själv och det kändes som allt jag gjorde blev fel.

Till slut blev det för mycket. Jag orkade inte mer. Jag ville dö! Så jag satte mig ner och skrev ett brev. Jag gömde det på mitt rum och det dröjde inte länge förrän jag glömt bort att jag ens skrivit det.

Några veckor senare, när jag kom hem från skolan en dag, stod mamma och pratade i telefon. Hon var alldeles tårögd så jag drog slutsatsen att det var någon som hade dött. Jag gick in på mitt rum och försökte komma på vem som hade dött, men jag behövde inte fundera länge förrän mamma kom in.

Pappa hade hittat brevet och ringt till mamma. De hade båda blivit vettskrämda, så morsan beslöt att ta med mig till psykakuten. Vi fick prata med läkare och psykologer hela dagen och det bestämdes att jag skulle börja gå till PBU/BUP. Jag skulle träffa en psykolog en gång i veckan, vilket jag gjorde.

De första gångerna satt jag bara helt tyst, men efter ett par möten började vi prata om lite allt möjligt och jag fick göra några tester och övningar.

Efter ytterligare några möten kom psykologen fram till att jag hade ett funktionshinder som kallades Aspergers syndrom, och att det var orsaken till att jag bland annat hade svårt att ta kontakt och umgås med andra människor. Han berättade allt det här för morsan och hon berättade det sedan för mig.

Jag blev både arg och ledsen över beskedet, men jag var samtidigt lättad och glad över att äntligen få veta varför jag var som jag var. Varför jag hade så svårt att prata med folk, och varför jag ofta blev missförstådd. Jag fortsatte att gå till psykologen i nästan två år. Han lärde mig mer om Asperger och gav mig tips och råd om hur jag skulle hantera svåra och jobbiga situationer i framtiden.

När jag nu tänker tillbaka på allt som har hänt är jag glad att min pappa hittade brevet, jag är glad att mamma tog med mig till psykologen, även fast det var något av det värsta jag visste. Och jag är glad att jag fick min diagnos, den har hjälpt både mig och andra att förstå mina svårigheter och hur jag tänker och fungerar. Jag har fortfarande inte helt accepterat att jag har Aspergers syndrom. Jag kan ibland känna både ilska och sorg över mitt handikapp, men jag har insett att ju snabbare jag accepterar mina svårigheter desto snabbare kan jag göra något åt dem.

Berättat av Marcus