Mamma till ett yrväder

– Skulle jag gå in och plocka i det jag skriver så skulle det inte bli bra. När jag skriver kommer det från mitt undermedvetna, säger hon om sin bok ”Mamma till ett yrväder” som beräknas komma ut i handeln i mars 2016. En berättelse som handlar om att leva med ett barn med adhd.

– Johan var ett yrväder redan i magen, och när han var liten slog det mig att han var så självständig. Men nu vet jag, han var inte självständig han var helt enkelt fokuserad på en sak. Det var ett sorts intensivt ”nu” hela tiden.

Hon beskriver att det alltid hände saker kring Johan. Det var ständigt konflikter, och ur hans ögon kunde det lysa ett svart hat, enligt Ann Allan.

– Han var ofta argsint, vilket var anledningen till att vi sökte oss till BUP redan när Johan var sju eller åtta år. Vi hade tre möten på BUP men de gav ingenting. Jag var en ung mamma och vi idiotförklarades båda två. Enligt BUP var allt mitt fel. Jag var en dålig mamma och därför var Johan den han var. Det var mycket mer givande att samtala med grannar, vänner och släktingar för att få råd och prata om vår situation. Det är med både sorg och förvåning som jag tänker tillbaka på nittiotalets BUP.

"Gjorde mitt bästa"
Ann Allans avsikt med boken är att den ska hjälpa, ge stöd, kunskap och förståelse. Inte bara till andra som lever med barn eller vuxna med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning utan också till professionella.

– Det är så mycket jag inte förstått förrän nu. Jag skriver i min bok att man inte borde få skaffa barn förrän man är mor- eller farförälder. Det är då man vet hur det fungerar, erfarenhetsmässigt. Jag visste inget om livet, inget om att vara förälder. Jag gjorde mitt bästa. Det är vad vi föräldrar gör allihop.

Att vara mamma till Johan beskriver Ann Allan som en ständig oro. Hon har känt en vanmakt genom livet som förälder, och säger att det hade behövts en armé för att styra Johan. Hela tiden skedde något omkring honom, och det gör det fortfarande.

– Johan fick sin diagnos som 32-åring. Alla ytterligheter finns i hans spektra. Han är glad, charmig och positiv. Men också bestämd, rigid och burdus. Det är inte enkelt att hänga med i hans svängar. När han är glad är han jätteglad. När Johan är ledsen blir jag också ledsen och orolig. Han har så många drömmar men det blir ofta inget av dem.

Den största oron är att Johan ska ta livet av sig, eller börja missbruka. I perioder är han deprimerad och får ångest.

– Han säger att jag är det bästa han har och han har sagt att han ska leva vidare, inte minst för min och familjens skull. Ändå finns oron alltid där. Och vad händer när jag inte finns mer för att hålla koll och plocka upp honom när han faller? Hur ska det bli? Hur ska det gå?

Föräldraskap utan slut
Ann Allan har använt humor i boken, för att komma igenom det dysfunktionella. Hon menar att det är väldigt utlämnande att berätta om en mor- och sonrelation där hon inser att allt inte varit bra.

– Skilsmässan mellan mig och Johans pappa var inte bra. Vi tog varsitt barn. Jag och min dotter flyttade till Lidingö. Johan valde själv att vara kvar i Täby med sin pappa. Idag säger Johan att jag skulle ha tvingat med honom, men det hade inte gått. Det gör ont att tänka tillbaka. Hur man än gör blir det fel.

Hon har själv saknat en bok som handlar om föräldraskapet till barn med en funktionsnedsättning, ett föräldraskap som aldrig tar slut.

– Vi föräldrar känner våra barn. Vi lever med dem dygnet runt, även när de är vuxna finns de i vår omedelbara tanke. Vi ser vad de behöver och har enorma kunskaper om hur våra barn fungerar. Det är av yttersta vikt att vi blir hörda och lyssnade till. I alla sammanhang.

Diagnosen en solskenshistoria
Johan är positiv till att hans historia ska berättas genom boken, och han hoppas att det kan göra att fler förstår honom. Genom hela livet har han känt sig missförstådd.

– Att han fick diagnosen är en solskenshistoria. Vi har tidigare inte förstått varför Johan är som han är. Han har ju själv också känt att det är någonting. Att hans energier inte gick ihop med människor omkring honom. Och att han har svårt att komma igång med projekt. Men han har många drömmar och säger att han vill resa, fortsätta skriva poesi och han har också bokfunderingar. Han är intelligent, har otrolig potential och många idéer.