Nästa artikel

När Sigge fick adhd-diagnos blev livet lättare för honom och hans familj. ”Jag ser det mer som ett verktyg för mig än ett hinder för honom” säger hans mamma Linda.

Sigge och Linda är fingerade namn. Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

– I efterhand kan jag se att Sigge var annorlunda redan som väldigt liten. Exempelvis fanns det bara två barnmatsburkar som gick att ge honom, som han inte tyckte så illa om att han kräktes. Där och då tänkte jag nog bara att vi var för dåliga på att introducera nya saker, säger Linda, vars son fick en adhd-diagnos som sjuåring.

Det var när Sigge som fick syskon som hon och hennes dåvarande man förstod att någonting avvek. Syskonen betedde inte alls som Sigge, som hade fått allt svårare för det sociala spelet.

– Jag minns när han var 3 år och han blev arg på en kvinna på kyrkans barntimmar på ett sätt som var helt oacceptabelt för hans ålder. Hon tog bort några leksaker och han blev helt tokig. Jag skämdes för både honom och mig. Det kändes som att han var ouppfostrad och dryg. När jag ser tillbaka på det nu ser jag ju att det handlade om hans brist på impulskontroll, mina andra barn gör inte så. Men då tänkte vi ” vi kan knappt vara bland folk, vi måste göra något”.

 

Försökte sätta gränser
Linda och hennes man försökte ändra sitt föräldraskap och sätta gränser. De la skuld på sig själva när Sigge hamnade i konflikter och betedde sig illa.

– Vi tänkte att det måste hänga på oss. De tyckte nog utomstående också. Sammankomster var alltid jobbiga. När vi skulle döpa vår yngsta son kunde Sigge inte bete sig i kyrkan, han skrek och sprang runt på ett sätt som en 4-åring inte borde. Då var det någon som skulle ta tag i honom och bära ut honom varpå Sigge vände sig om och gav personen en rak höger. Det var så hemskt. Jag kände att alla hatar min son. Jag vet ju nu att det var en instinkt som han reagerade på eftersom han inte kan kontrollera sina impulser. Det är en sak om folk inte tycker vi uppfostrat honom rätt, men att de tyckte illa om honom… det kunde jag bara inte ta. Det var fruktansvärt jobbigt.

När Sigge började skolan fungerade ingenting. Han reagerade ofta med ilska och hamnade ideligen i konflikter med sina klasskamrater och lärare. Då började Linda och hennes man att driva frågan om en utredning. En månad senare fick han en adhd-diagnos.

– När vi fick diagnosen var det delade känslor. Hade det varit så att han inte hade någon diagnos hade jag nog känt att vi som föräldrar gjort något fel, för han var inte lycklig som han var. Han hade inga vänner, blev aldrig bjuden på kalas och jag kände att jag ville vara med honom hela tiden och curla för att folk inte skulle tycka illa om honom. När diagnosen var klar lånade jag böcker och gick på föreläsningar för att förstå honom. Det var ändå skönt, jag kände ”här finns en konkretisering av magkänslan att han inte fungerar, här finns verktygen, nu kör vi”. Men samtidigt är det den andra delen med känslorna om hur en diagnos ska påverka honom när han ska skaffa ett jobb eller en flickvän eller pojkvän.

 

Ett svårt beslut
Sigge började också äta Concerta och Strattera. Medicinering har varit det svåraste beslutet för Linda.

– Jag har ett ständigt dåligt samvete att jag som förälder medicinerar honom med något jag vet har en mängd biverkningar. Han kommer att ha medicinerat i så många år när han är gammal nog att ta ett eget beslut. Vi har provat att inte medicinera, men det går en halv dag innan vi ändå tar fram medicinen. Han mår inte bra när han inte får den. Han går ner fem år i ålder på fem minuter, det blir fladdrigt, högljutt, konflikterna haglar och han stänger av vad alla andra säger och går in i sig själv.

Innan diagnosen möttes föräldrarna av oförstående lärare som tyckte att Sigge skulle anpassa sig till gruppen bättre. Sedan de fick ett läkarutlåtande på hans svårigheter bemöts han på ett annat sätt.

– Sigge hatar vatten, både att duscha och bada och det har skapat problem med både gympa och simningen som är ett mål i läroplanen. Men nu har skolan börjat med enskilda träningar, det finns så mycket hjälp man kan få med diagnosen. Det finns en palett av stöd hos skolan och BUP, och även hos organisationer och föreningar. Det gäller att vara medveten om sina rättigheter.

 

Ökad förståelse
Lindas förståelse för Sigge har ökat genom hans adhd-diagnos. Han känner sig ofta orättvist behandlad på grund av småsaker som att han upplever sig ha fått spela en minut mindre än sina syskon på datorn.

– Där hjälper diagnosen mig som förälder väldigt mycket. Hade någon av mina andra barn reagerat lika kraftigt på något så litet hade jag bara sagt ”lägg av, såhär är det!” Och känt att de kunde klaga bäst de ville. Men med honom vet jag att han behöver få vara ifred en stund, han måste få äga sin upplevelse och sin känsla, och hans reaktion är inte alltid i relation till verkligheten, på grund av en funktionsnedsättning. Jag blir mycket mindre irriterad. Diagnosen hjälper mig att hantera honom. Jag ser faktiskt diagnosen mer som ett verktyg för mig än som ett hinder för honom. Ingenting blev sämre av det. Han var ett speciellt barn innan och det kommer han alltid att vara, men nu finns det en förklaring till det och på vilket sätt.

Intensiva känslor är en del av att ha adhd. Linda beskriver Sigge som den gladaste i syskonskaran.

– Hans glädjeyttringar är enorma. Och han har inget behov av att passa i mallen. Det kan jag vara avundsjuk på. Fler borde vara som Sigge som struntar i vad andra tycker.

 

Positiv till utredning
I hemmet har de byggt upp en tydligare struktur, och rutiner för Sigge. Han använder sin mobiltelefon mycket. Där har han olika larm inlagda. Telefonen signalerar när han ska borsta tänderna, när han ska släcka lampan och sova och när han ska ta medicinen.

– Förut behövde vi tjata så mycket på honom, men med hjälpmedel klarar han det själv.

Att Sigge fick diagnosen är det bästa som hänt honom enligt Linda. I och med diagnosen har insatserna från BUP och anpassningarna från skolan hjälpt Sigge att klara skolan. Hon förstår inte varför vissa inte vill utreda sina barn.

– För mig är det som att strunta i att ta reda på om ett barn har diabetes. Om diagnosen är ett faktum är det väl bra att man vet om det? Ett barn som inte har några vänner och ingen social kompetens blir ju udda ändå. Det finns ingen anledning att avvakta heller, ju tidigare man får reda på varför ett barn avviker från normen desto bättre. Då hinner man få skolgången att fungera tidigt, och behöver inte halka efter från början med räkning och läsning som är så viktigt för att klara skolan.

 

Ny skola - ny chans
Sigge bytte skola när han fått diagnosen. Dels berodde det på att han fick plats på en friskola som de stått i kö till en längre tid, som har en skolform där det är väldigt mycket regler och tydlig struktur vilket funkar bra för honom eftersom han har motivationsbrist som han kämpar med och som blir svår om det blir för fritt, dels ville Linda att han skulle bli fri från stämpeln som bråkig.

– Jag gissar att alla barn på Sigges första skolan har berättat om min unge hemma vid köksbordet. Och jag vet precis hur de beskrivit honom. På samma sätt som jag beskrev den jobbiga ungen i klassen när jag gick i skolan. Han hade fått stämpeln som den som inte kan bete sig.

På nya skolan fick han en chans att börja om.

– Nu har han ett par kompisar från skolan som han umgås med, och en som han kallar sin bästa vän. Det finns inget som går upp mot den känslan.

Vad är ADHD?

ADHD är en förkortning av Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Det brukar översättas med uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning. Om man har ADHD har man svårt att koncentrera sig och man kan har stort behov att röra på sig eller så kan man ha svårt att komma igång med uppgifter. Man är också ofta impulsiv och gör saker utan att tänka efter före. En person med ADHD har ofta bristande tidsuppfattning och nedsatt förmåga till planering, strukturering och organisation. Tillvaron blir ofta rörig.

Man brukar säga att 3-5 % av alla skolbarn har ADHD, och i vuxen ålder beräknad 1-2% av alla människor ha ADHD. Det växer inte bort, men man kan lära sig kompensera för sin problematik och på så sätt inte lida av svårigheterna. Både flickor och pojkar, kvinnor och män kan ha ADHD, men det är i dagsläget vanligare hos pojkar.  Troligtvis är mörkertalet stort hos flickor vilket beror på att pojkar ofta är mer utagerande och på så sätt uppmärksammas problematiken tidigare.

 

Adhd beror på att vissa delar av hjärnan arbetar på ett annorlunda sätt än hos personer utan adhd, bland annat de hjärnfunktioner som styr uppmärksamhet, möjligheten att bestämma över impulser och reaktioner, och förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt.

Ärftlighet verkar vara den viktigaste faktorn till att man får adhd. Man ärver vissa gener som styr uppbyggnaden av hjärnans olika delar och påverkar hur signalsubstanserna fungerar. Därför är det vanligt att flera i en familj eller släkt har adhd.

Adhd ser olika ut hos olika personer. Hur mycket det påverkar ens vardag beror på vilket sammanhang man är i, vilka krav som ställs på en och omgivningens bemötande. De egenskaper som man kan uppleva som hinder i vissa sammanhang, kan vara tillgångar i andra.

Att man är impulsiv kan till exempel också innebära att man är idérik, fantasifull och kreativ. Man kan också vara egensinnig, orädd och vågar göra sådant som andra inte vågar, till exempel prova nya sätt att göra saker på. Många med adhd är energiska, drivande och har stor uthållighet när de själv får välja aktivitet.

Annons