"Många aspergare är inåtriktade"

Utanför fönstret skiner solen.
Barn leker i parken på andra sidan gatan.
En bebis gråter.
Det är helg och alla vill göra
så mycket som möjligt när de är lediga.
I kväll är det fest nere i centrum.
Men jag tänker inte gå dit.
Jag har gått i skolan hela veckan.
Nu vill jag vara ensam och göra ingenting.
Jag har stängt in mig på mitt rum
och dragit ner rullgardinen.
Jag ligger på rygg i min säng
med stora hörlurar över öronen
och lyssnar på musik.
Jag läser en fantasybok.
Egentligen gillar jag
science fiction-böcker bättre.
Men jag kunde inte hitta någon på biblioteket.

Det är skönt att ligga här
och drömma sig bort.
Ungefär varannan lördag gör jag så.
Då behöver jag vara ensam.
Jag är femton år gammal,
men det har varit så sen jag var barn.
Ibland måste jag stänga av världen.
– Det är ju som ett fängelse,
brukar kompisarna säga.
Hur kan du vilja låsa in dig helt ensam?
Jag känner mig skyldig för att jag vill vara ensam.
Jag känner mig annorlunda.
Men jag kan inte göra på något annat sätt.
Ibland bygger jag lego.
Det vill jag inte att någon ser.
En femtonåring ska väl inte bygga med lego?
När jag var liten var mina föräldrar oroliga.
De tyckte att det var konstigt
att jag ville dra mig undan.
Men nu har de förstått
att det är det jag behöver.
Jag har ju kompisar.
Jag går i skolan och har intressen.
Ändå är de alltid lite oroliga.

För mig finns det två sorters ensamhet.
En bra ensamhet och en dålig.
Den bra ensamheten är när jag väljer
att vara för mig själv.
När jag läser en bok eller lyssnar på musik.
Jag brukar fantisera om
att jag är ensam i hela världen.
Det kan kännas väldigt skönt.
Jag behöver inte försöka lista ut
vad folk egentligen vill,
behöver inte försöka verka normal.
Men det finns dålig ensamhet också.
Ibland i skolan får jag inte vara med.
Jag blir retad för att jag är konstig.
Då känner jag mig ensam på det dåliga sättet.

Att tillhöra gänget
Ett av de starkaste behoven hos människor
är att få tillhöra en grupp.
För de flesta är det viktigt med sällskap.
De måste prata med vänner varje dag för att må bra.
De måste ha någon att vara kär i.
Helst vill de ha barn
och ett hus med trevliga grannar.
De fyller sina liv med middagar, fester, teaterbesök
och allt möjligt för att få vara med andra.
Till och med på semestern
vill människor trängas med andra.
Hela världen är full av tomma sandstränder.
Ändå betalar människor dyrt för att få åka
till samma strand som tusentals andra.
Eller så åker de till trånga, bullriga storstäder.
När de ska gå ut och äta går de helst till ett ställe
där det redan är mycket folk.
Om en restaurang har många gäster
måste den ha bra mat, tänker de.
Men det är inte sant. En restaurang
har många gäster för att den har många gäster.
Maten är kanske inte dålig. Jag har ätit god mat
på nästan tomma restauranger.
Det är på samma sätt
med en massa saker i livet.
Rädslan för att vara ensam
kan få folk att göra de konstigaste saker.
Ett av de starkaste behoven hos människor
är att få tillhöra en grupp.

Ingen är ensam
Förut tyckte jag att människor
som alltid måste ha sällskap var löjliga.
Men jag har förstått
att det är viktigt med vänner.
Människor blir till
genom att vara med andra människor.
En nyfödd bebis kan ingenting.
Den kan inte prata.
Den kan inte läsa eller skriva.
För att överleva behöver den andra människor.
Det är så hela livet.
Ingen människa kan leva utan andra människor.
Allt jag kan har jag lärt mig av andra.
Först av mina föräldrar.
Sen av mina lärare och kompisar.
Av teve, film och teater.
Till och med när jag läser en bok
lär jag mig av andra.
Den är ju skriven av en annan människa.

Jag måste vara ensam
I vårt samhälle mäter människor lycka
i hur populära de är.
Att ha många kompisar på Facebook
är ett mått på hur lyckad du är.
Att ha några få vänner kan kännas misslyckat.
Ibland pratar man om skillnaden
mellan utåtriktade och inåtriktade människor.
Utåtriktade människor får kraft
av att umgås med andra.
Om de inte går på fester och gör saker
med andra blir de trötta och ledsna.
Inåtriktade människor får energi
av att vara för sig själva.
Många aspergare är inåtriktade.
Jag tycker att det är kul med fester.
Jag går gärna på konsert eller teater.
Det är bara det
att jag inte får kraft av sådana saker.
Den största förändringen
efter min Asperger-diagnos
är att jag är ensam oftare.
Jag har förstått att jag behöver det.
Några år efter att jag fick min diagnos
skildes jag och min fru.
Jag sa ofta nej när hon ville göra saker,
jag höll mig för mig själv.
Jag hade inte så mycket energi för henne.
Jag blev ledsen när min fru ville skiljas.
Det var väldigt jobbigt.
Det tog lång tid för mig att komma över det.
Nu väljer jag att leva ensam.
Så länge som mina barn bor hemma
orkar jag inte vara ihop med någon.

Jag har några få nära vänner.
Mitt popband är viktigt för mig,
vi gör musik ihop.
Men annars tar jag det lugnt.
Ibland är jag en ensamvarg, till och med.
Det är inte jobbigt.
Jag trivs bra med mig själv.
Jag tillåter mig själv att vara den jag är.
Jag tycker att människor som jagar vänner
är lite fåniga.
Samtidigt känner jag mig fortfarande
utanför och ensam ibland.
Det får jag leva med.
Det skulle vara för jobbigt att hålla igång jämt.