Måns Möller: ”Jag grinade vid målgången”

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Att korsa Ryssland kan skapa förväntningar byggda på landskapsvyerna som har blivit kända från transsibiriska tågvagnar, men nej. Under höstens ryska cykeläventyr var Måns Möller och Jukka Kuusela både regndränkta och upptagna med att inte dö. En gång i minuten passerades cyklistduon av vrålande lastbilsodjur som både släckte dagsljuset och slog lock för öronen.

– Det fanns igen vägren, vi höll krampaktigt i våra styren. Tre–fyra dagar in orkade vi inte längre psykiskt och tog en omväg för att slippa trafiken. Det var en utmaning för psyket och jag grinade vid målgången. Om jag inte vetat var pengarna går hade jag aldrig pallat det, säger Måns Möller.

Vid sin sida hade Måns ”en riktig cyklist”, som han säger. Jukka Kuusela har också barn med npf-diagnoser och ville hjälpa till med att dra in pengar. Något Måns var mycket lättad över under de 230 stjärtskavande milen till Novosibirsk.

– Att slippa ligga först gör stor skillnad, att Jukka tog den pucken är jag evigt tacksam för – han är en superkille. Men han lämnade frun och tre barn hemma, med alla resdagar var vi borta två veckor, jag fick sjukt dåligt samvete när jag hörde honom ringa hem om kvällarna. Den största insatsen under insamlingen gjordes av Jukkas fru och Viggos mamma, säger Måns Möller.

Målet under cykeläventyret var att samla in 100 000 kronor till stiftelsen Viggo Foundation. Vid målgången i början på september var resultatet över 250 000 insamlade kronor.

Över tio år med npf
År 2008 var Måns Möller mitt i en blomstrande karriär i underhållningsbranschen. Då fick han beskedet att sonen Viggo hade autism och utvecklingsstörning, vilket tog knäcken på Måns Möller:

– Allt var bara mörker och jag tappade inspirationen helt, både i jobbet och privat, konstaterade han i en intervju i Expressen.

När Viggo började skolan var Måns redo att ta upp karriärtråden igen, vilket bland annat resulterade i den hyllade föreställningen från 2015 om familjesituationen, Jävla pajas – det här skojar du inte bort.

Samma år grundades Viggo Foundation med ett enkelt mål: Viggo skulle få en kompis, bli bjuden på minst ett kalas och börja med en idrottsaktivitet. Fyra år senare har samtliga mål nåtts och Viggo är nu en glad, nybliven tonåring som fortfarande sover med medaljen han fick i loppet uppkallat efter honom själv. Viggoloppet arrangerades i slutet av september 2019 och ett hundratal barn och unga med npf sprang två kilometer i norra Stockholm.

– Visst, ungarna är glada över bullar och medalj, men det som slår en vid mållinjen är alla föräldrar, far- och morföräldrar som står och grinar vid mållinjen, och man fattar verkligen vad det betyder. Det blir inte bara ett löplopp, det blir mer en … manifestation. Både teve och radio var intresserade, flera bagerier slogs om att sponsra, för många ville vara frivilliga funktionärer! I vanliga fall får man ju ringa runt och dra hela lasset, säger Måns Möller.

Trött på generaliseringar
För ett år sedan sändes serien Superungar i SVT, där Måns Möller programledde och själv genomgick en adhd-utredning. Enligt Möller var det första gången han gjorde teve som verkligen betydde något för honom själv, och produktionen var lärorik.

– Jag träffade ”experterna i autismmaffian”, bland annat Anders Hansen och Bo Hejlskov Elvén. Då inser man hur lite man vet och hur folk drar alla med diagnos över samma kam. De är individer som kan vara allt från Einsteins till intellektuellt funktionsnedsatta, hela spektrat liksom. Så jag kan bli lite trött på ”JAG har en släkting som DET HÄR funkar bra med”, säger Möller.

För Viggos del har exempelvis målsättningar funkat bra. Tidigare tjurade han på väg till slalombacken, nu gråter han på vägen hem och tjatar om nästa träningstillfälle.

– När Viggo började löpa sprang han plötsligt milen på under timman, och det var inte min idé! Det är häftigt hur man kan kanalisera energin från barnen, om man får in dem på ett spår de tycker är kul, så kan de bli hur duktiga som helst, säger Måns Möller.

Men han fattar också att det är svårt att räcka till som npf-förälder och eldsjäl.

– Föräldrar har knappt näsan ovanför vattenytan. Så man får problem i båda ändarna; att få igång aktiviteten och få dit barnen. Bara för att man ordnar aktiviteten är det ingen garanti att barnen kommer heller. Tänk en trött familj, som ändå åker iväg och så kanske barnen misslyckas och allt blir fel och dåligt. Så man måste hålla ut lite. För när man fått dit barnen några gånger, så står det plötsligt 25 ungar och spelar golf varje vecka.

”Får inte ihop livspusslet”
Det står klart att Måns Möller är en upptagen man. En karriär i offentligheten, proppfull inkorg med mejl som aldrig får svar, grundare och ordförande i Viggo Foundation med årliga insamlingsprojekt och en fritid som elitmotionär. Ovanpå det, allt det där som medföljer tillvaron som pappa till ett barn med särskilda behov, som att slåss om den indragna färdtjänsten och avlösarservicen. Och nej, den tidsmässiga ekvationen funkar inte.

– Jag får inte ihop det berömda livspusslet. Det har gått rätt mycket på bekostnad av Viggo att sitta och pilla med Viggo Foundation. Jag är livrädd att anställa, för att inte swishade pengar ska gå till lön för någon. Behovet av stiftelsen var så otroligt mycket större än jag fattade när jag drog igång, säger Måns Möller.

Han vill understryka att stiftelsen inte är en enmansshow och hyllar Helene Wigren, Jörgen Dyssvold och Hans Desmond som gör ”jättemycket hästjobb”, som att vara på plats klockan sex på morgonen innan Viggoloppet. Volontärkrafterna räcker dock inte till för allt på önskelistan, såsom att arrangera lopp i resten av landets län.

Om en läsare av Special Nest vill hugga in?

– Man kan absolut dra igång ett npf-lag där man, starta förening, söka pengar via Viggo Foundation och dra igång. Det behöver inte vara så himla komplicerat; ni kan samlas, springa en stund och äta bulle ihop, och ha ett Viggolopp som slutmål. Det är himla mycket bättre än alternativet för barnen; inga aktiviteter och inga kompisar. Man behöver inte uppfinna hjulet!