Skolbibliotekarie med autism: ”Just precis det här som jag kan”

När idag snart 40-åriga Åsa Stenholm i 20-årsåldern flyttade till Borås för att läsa till bibliotekarie blev det tydligt att hon har lätt att lära, men svårare att planera, strukturera och prioritera. Hon fick avbryta utbildningen efter halva tiden, men förra våren plockade hon ut sin kandidatexamen. Idag arbetar hon på ett skolbibliotek i Jönköping, ett jobb som började som praktik och övergick i anställning.

Åsa Stenholm kan sitt bibliotek utantill. Det är sällan hon behöver söka i datorn när elever frågar efter en bok.

– Säger de titeln vet jag vem som skrivit boken, vilken hylla den står på och hur många exemplar vi har. Jag kollar bara i datorn ifall boken inte står på hyllan. Och om en bok står fel upptäcker jag det direkt, säger hon till Special Nest.

Ångestfyllda tonår
Åsa Stenholm var i 25-årsåldern när hon fick sin autismdiagnos (då Aspergers syndrom), efter många år av psykisk ohälsa.

– Fram tills jag var runt tio så var jag nog, i alla fall på ytan, ungefär som alla andra barn, berättar hon.

Hon hade en trygg uppväxt i radhus och hade kompisar både i skolan och på fritiden. Men

Åsa Stenholm trivdes bäst själv, med att pussla, spela eller läsa. I skolan tyckte hon att det mesta var enkelt, men praktiska ämnen hade hon svårt för och hon tyckte inte om raster.

I tonåren blev allt tuffare. Hon klarade skolan, men hade mycket ångest och började förstå att hon inte fungerade som de flesta.

– Alla andra verkade ha fötts med en instruktionsbok som sa till dem hur de skulle navigera vardagen.

Hon hade ångest inför sociala situationer och la mycket energi på att försöka förutsäga saker som kunde tänkas hända. Ofta övade hon in svar på tänkbara frågor.

– Jag lärde mig tidigt att imitera mina tjejkompisar, jag pratade och klädde mig som dem och tyckte likadant. I efterhand har jag förstått att jag lärde mig att maskera, och den förmågan gjorde att ingen såg min autism förrän jag var vuxen, säger hon.

Ungdomsroman med autism och adhd i fokus
Åsa Stenholm har alltid tyckt om att skriva.

– Jag kan ha svårt att uttrycka mig verbalt och därför har skrivandet alltid varit en ventil, mitt sätt att kommunicera det jag inte säger högt, säger hon.

För några år sedan utkom hon med ungdomsromanen Mina brott, utbrott och sammanbrott (Rabén & Sjögren, 2023). Boken handlar om högstadieeleverna och bästisarna Sebastian, som har autism, och Axel, som har adhd.

Huvudkaraktären Sebastian behöver inte maskera och anpassa sig till den neurotypiska omgivningen. Han kan säga och göra det som de flesta tänker och vill, berättar Åsa Stenholm.

– Han har lärt sig att livet blir enklare om man anpassar sig lite till omgivningen, följer grundläggande sociala regler och lyssnar när hans bästa kompis signalerar till honom att han behöver dra sig tillbaka. Men i de flesta situationer maskerar han inte alls, vilket är härligt och roligt att skriva om. Även om det såklart leder till många intriger.

En central intrig i berättelsen, som involverar bästa kompisens adhd-medicin, skrev hon efter att ha läst en artikel om ungdomar som tog sådan medicin för att prestera bättre på matteprov.

– Det lät inte som något som Sebastian skulle kunna göra, för han skulle läsa bipacksedeln först. Men det lät absolut som något hans impulsiva bästa kompis skulle kunna hitta på, och som Sebastian skulle behöva hjälpa sin vän att reda ut.

Sebastian-karaktären dök först upp i en annan berättelse hon skrev.

– Men jag upptäckte att det var roligare och enklare att skriva ur hans perspektiv än ur de andra karaktärernas. Han var ju autistisk, och tänkte ungefär likadant som jag.

Inspireras av de yngres läsglädje
Åsa Stenholm tycker mycket om jobbet som skolbibliotekarie, men eftersom det bland annat innebär hög ljudvolym tar det mycket energi och hon kan inte jobba heltid.

– Det är en stundtals stökig och krävande arbetsmiljö för mig, men jag trivs. Det här jobbet kan jag utantill, men jag kan inte tänka mig att arbeta någon annanstans, med något annat än just precis det här som jag kan.

Det Åsa Stenholm tycker mest om är läsglädjen, som hon tycker sig se allra mest hos de yngsta eleverna.

 – De vars ansikten lyser upp, som om de kommit in i en ny värld, när de går in i biblioteket. Barnen som blir överlyckliga när de frågar efter en bok och jag direkt går och hämtar den från en hylla, säger hon.

Det gäller även de lite äldre barnen, bokslukarna, som hela tiden är på jakt efter nya bokserier.

– När en ny del av deras favoritserie har släppts kommer de ibland förbi biblioteket flera gånger i veckan för att fråga om den kommit än. Den dagen jag köpt in boken blir lyckan total.