Tina sätter ord på mångas känslor

Hon är kemiingenjören som avbröt planerna på att doktorera. Därefter sadlade hon om till journalist och är numera även författare, föreläsare, bloggare samt en del av en stor och bokstavsberikad familj. Av en barnläkare har hon beskrivits som den ”den klokaste mamman på internet”.

– Men jag är ju bara Tina. Jag går inte runt och känner mig klok. Jag vet att jag är påläst, men även jag lyckas ta min unge till Panduro på fel dag, och det slutar med gråtande utbrott på golvet.

Tina har en förmåga att kunna sätta ord på den verklighet som så många föräldrar till barn med npf upplever. I allt. Från vardagens kaos och trassel med vårdkontakter till den uppslukande stora kärleken. Hennes tankar tröstar och stärker, det visar inte minst alla tacksamma reaktioner från läsare och lyssnare.

– Paradoxalt nog betraktade jag länge bloggen som min lilla privata hobby. Även om jag idag vet att jag har tusentals läsare fyller den fortfarande främst ett personligt behov hos mig.

Födde för tidigt
Bloggen som Tina pratar om är ”M som i underbar”. Här skriver hon, högt och lågt, om livet med dottern Mathilda som är diagnostiserad med autism blandat med generella npf-betraktelser.  Men egentligen föddes bloggandet ur en helt annan upplevelse, med en annan dotter. Mathildas lillasyster Hannah föddes i vecka 30.

–  Alldeles för tidigt efter graviditeten från helvetet. En lång tid efteråt kunde jag inte skriva alls. Jag som alltid varit en skrivande människa. Jättekonstigt, som om en tävlingssimmare plötsligt inte ens kan hålla sig flytande. Men sedan kom allt som en flodvåg.

Resultatet blev Prematurbloggen och efter en tids bloggande insåg Tina att den faktiskt var embryot till den där boken som hon själv förtvivlat tidigare hade sökt. Den som uppriktigt beskriver alla känslor som väcks när någon blir förälder till ett för tidigt fött barn. Hon skrev sin första bok ”Våga älska?”.

–  Det är tufft att ge ut en bok, och väldigt utlämnande. Plötsligt hade människor som jag inte känner någon sorts åsikt om mig. Trodde att de kände mig. Det var väldigt jobbigt.

Evidensnörden
Samtidigt fick Tina mycket tillbaka. Insikten - att hon skriver för så många som inte kan sätta ord på sina upplevelser - ledde till fler böcker och fler föreläsningar, men då om neuropsykiatriska funktionsvarianter. Hon hade sagt allt hon hade att uttrycka om prematura barn. Det brann inte i henne längre, och Tina måste brinna för det hon ägnar sig åt.

–  Inom autism och npf kommer jag aldrig att bli fullärd, och det är viktigt för mig att hela tiden lära mig nya saker.

Hon gör också sitt bästa för att lära andra. Tina kallar sig själv evidensnörd, och när fakta får ge vika för osakligt tyckande ser hon rött. Som när osanningar om ”den skenande Adhd-läkemedelsföreskrivningen” tilläts härja fritt i TV-rutan.

– Det här är svåra ämnen och det finns mycket att debattera, där vi behöver tänka flera varv. Men när det gäller sådant som vi redan vet… i dessa delar borde medierna och vårdprofessionen ägna lite mindre tid åt att tro, och lite mer tid åt att läsa forskning.

“Vill göra skillnad för ett barn i taget”
Själv ägnar Tina just nu sin arbetstid främst åt att föreläsa runt om i landet, med avstamp i den senaste boken ”Barn som bråkar” (skriven tillsammans med psykologen Bo Hejlskov Elvén). Den handlar om styrkan i lågaffektivt bemötande. Första upplagan fick snabbt nytryckas.

–  När jag vaknade dagen efter jag fått reda på det, det var en lördag, slog det mig plötsligt: Tänk om de 7 000 exemplar som boken har sålt kan hjälpa 7 000 barn att få en bättre helg? Det är häftigt! Det blir för tungt att tänka: idag ska jag gå ut och rädda världen. Men att göra skillnad för en familj, ett barn, i taget – det är så jag upplever att livet funkar. Det är det som driver mig. 

“Större prestation att få till en fantastisk middag”
Tina blir fortfarande lika förvånad varje gång hon blir igenkänd. Hon tror att hon sitter inkognito, med saggiga gympabyxor och otvättat hår – och så någon kommer fram och vill få sin bok signerad. Så har det varit ett par år nu och kanske är det bara att vänja sig. Startskottet går i dagarna för arbetet med nästkommande bok ”Att jonglera vardagen”. Och det är inte utan att man undrar hur hon jonglerar själv. Jag undrar hur denna kvinna, som själv är diagnostiserad med adhd och som är mamma i en bokstavsbrokig familj med sammanlagt 7 barn, kan hålla alla sina bollar i luften? Tina skrattar.

–  Det kan jag inte. Det kan ingen människa. Jag sysslar visserligen med många olika grejer, men jag gör det i intensiva perioder. Medan andra läser det jag redan skrivit står jag förmodligen i köket och bränner vid pannkakor. Dessutom arbetar jag med saker som är lätta för mig. Skriva och föreläsa. Läsa forskningsrapporter. Känna starkt och förmedla starkt. För mig vore det en större prestation att någon gång få till en fantastisk middag.