Adhd – fantastiskt, fruktansvärt och alldeles underbart

– Jag växte upp och kände mig missförstådd. Jag visste inte om jag var den fina, gulliga, smarta ungen som min familj sa att jag var, eller om jag var det bråkiga, stökiga killen som inte kunde koncentrera sig, som jag var i skolan. Jag kände mig identitetslös.

Georgios Karpathakis, grundare av organisationen och digitala plattformen Underbara ADHD fick sin adhd-diagnos först som 24-åring. Uppväxten präglades av rörig skolgång, bråk, alkohol, droger och kontakt med olika instanser.

– Jag träffade skolpsykologen för första gången när jag var 7. Sedan hade jag kontakt med psykolog, kurator, biträdande rektor, rektor, socialtjänst, polis, beroendemottagning, bup och så vidare från att jag var 7 till 24. Under hela livet. Jag tror de placerade mig i det bråkiga, stökiga clownfacket och så nöjde de sig med det.

Georgios genomgick en utredning vid 17 års ålder.

– De sa att jag hade de flesta symtom för adhd, men inte hade tillräckligt svårt med inlärningen, så jag kunde inte få någon diagnos. Jag hade jättestora inlärningssvårigheter, jag vet inte vad som gick fel där, säger han.

Deprimerad efter diagnosen
Det var först 2011, när han för sjätte gången, påverkad av alkohol, försökt ta sitt liv han fick komma till Prima vuxenpsykiatri och genomgå en utredning.

– De sa att jag har solklar adhd, och jag kände själv att ”det här är jag”.

Omkring nio månader efter att utredningen hade resulterat i en adhd-diagnos blev Georgios sjukskriven för depression.

– Det var så mycket att ta in och förstå med diagnosen. Det var både lättnad och otroligt jobbigt att få förklaringar och en förståelse för varför jag är som jag är och alltid varit annorlunda i andras ögon, säger han.

När han såg riksförbundet Attentions film ”Jag har adhd” tändes en idé.

– Jag fattade att det finns andra som jag, som känt sig missförstådda och dumma i huvudet och gjort fel, men att det kan bli bra om man får hjälp och stöd att jobba på det man är bra på.

Han gick hem den kvällen och startade en blogg. Han ringde också en talarförmedling och sa att han ville börja föreläsa.

– Jag bestämde mig för att försöka få andra att se att de inte är ensamma, att livet inte tar slut med en diagnos.

Bloggen var början på organisationen Underbara ADHD.

Ska inte ifrågasättas
Georgios Karpathakis jobbar nu heltid med att föreläsa, utbilda och turnera med en teaterföreställning om adhd.

– Jag hoppas vi kan nå dit att det inte är något konstigt att ha adhd, att det inte ifrågasätts utan bara är ett sätt att funka. Men också att alla med adhd får det stödet och den hjälpen de behöver för att lyckas i skolan, precis som att alla barn med synnedsättning ska få glasögon.

Enligt DSM 5, diagnosmanualen, är ett av kriterierna för adhd att det finns ”klara belägg för att symptomen påverkar, eller försämrar kvaliteten i funktion socialt, eller i arbete eller studier”

– Om alla får rätt stöd och tidigt, kan det till och med vara så att de inte behöver få en diagnos. Personen kan lära sig strategier för att hantera och minimera svårigheterna, och på så sätt må bra och lyckas istället för tvärtom, säger Georgios.

Samhället tjänar på kunskap
Att han själv levde ett helt liv utan att diagnosen upptäcktes är han kluven till.

– Jag vet inte vem jag varit om jag fått hjälp direkt. Jag hade nog inte försökt ta livet av mig sex gånger, jag hade nog inte förstört lika många relationer. Det hade nog varit ett mer smärtfritt liv och jag hade skadat andra och mig själv i mindre utsträckning. Men jag är ändå glad över mitt liv och mina erfarenheter. En sak är säker, jag hade varit billigare för samhället om jag hade fått rätt hjälp tidigt.

Han menar att tidiga insatser inte bara är viktigt för individen utan även för samhället.

– Det finns studier på hur samhället kan spara massor med pengar på att göra rätt från början, ändå gör vi inte det. Man borde ta till vara den extrema energi och vilja som finns. Kolla bara på Petter, Blondinbella, Michael Phelps… det finns många framgångsrika människor med adhd, det borde man vilja ha mer av.

Kunskap och förståelse är de två viktigaste delarna i vägen till ett bättre samhälle för alla, menar Georgios Karpathakis.

– Jag slås fortfarande av hur lite folk vet om adhd, och jag möter fördomar hela tiden. Har man kunskap om diagnosen och förståelse för hur tufft det kan vara, men också hur bra det kan bli, kan man förebygga fördomar. Allt som kommer med fördomar är en kostnad för samhället. Medvetenheten må ha ökat om adhd, men kunskapen är fortfarande låg.

Möjligheter och tillgångar
Fantastiskt, fruktansvärt, jättebra och jättedåligt. Så beskriver Georgios Karpathakis sin adhd.

– Jag älskar mitt hyperfokus. Om jag tycker något är väldigt intressant eller roligt kan jag gå ”all in” i det. Det är också en tillgång att ha väldigt mycket energi, även om det kan vara jobbigt ibland.

Kreativitet, nyfikenhet och ständigt nya idéer är andra saker han lyfter fram som möjligheter.

– Jag älskar att ta mig an nya saker, även om det är jobbigt att lätt bli rastlös och uttråkad. Och impulsiviteten är positiv i vissa fall. Visst, jag har nio spontantatueringar, men att starta Underbara ADHD var också en impuls, och nu är jag här, säger han.

För att fungera i vardagen trots hyperaktivitet och svårigheter i uppmärksamhet och fokus har Georgios Karpathakis olika strategier.

– När jag fick diagnosen var medicinen en stor hjälp för att kunna ta till mig strategier. Men idag är det inte mitt främsta hjälpmedel. Jag måste ha en överjävlig struktur, säger han.

I hemmet har han en bestämd plats för plånbok, snus, nycklar och telefon. Kalendern i telefonen är synkad med datorn och där skrivs allt som ska hända upp. Där finns också ett digitalt anteckningsblock där han skriver upp idéer han får för att slippa hålla allt i huvudet. På skrivbordet ligger en lista med det som ska göras som han kan stryka efter hand.

– Jag har alltid hörlurar på mig när jag går ut. Jag störs av alla ljud. Alla intryck blir så påtagliga eftersom jag saknar filtret. En enkel sak som när jag åker till jobbet byter jag tunnelbana och tar en omväg för att slippa gå bland massor med folk. Kontoret ligger på Drottninggatan i Stockholm som alltid är full med folk och jag vet att jag blir stressad, irriterad och känner att jag vill slå ner någon när det går 40 turister mitt i vägen. Det är sådana saker jag lärt mig, genom att göra fel. Enkla saker som jag måste göra för att funka.

Det är bland annat strategier, metoder och justeringar för att underlätta vardagen som Georgios föreläser om. Och planerna framåt är att ta fram ytterligare konkreta utbildningar och handledningsmaterial för framförallt skolan.

– Skolan har under de senaste åren blivit bättre för barn med adhd, men det är fortfarande långt ifrån optimalt. Man kan aldrig få för mycket kunskap i hur det här funkar. Kunskapen är a och o för förändring.