Skådespeleri hjälper Pauline i vardagen

 Selektiv mutism handlar inte om blyghet, vilket hon själv och hennes föräldrar trodde ända fram tills hon fick sin diagnos. Paulines mamma tog kontakt med psykolog och läkare när Pauline var fem år men det var först när Pauline var 16 år som hon fick vetskap om att hon hade diagnosen selektiv mutism. Kunskapen om selektiv mutism har först på senare år ökat inom professionen i Sverige och globalt.

– Det var nog främst för att sjukvården riktade in sig på att leta psykosociala orsaker men de fick till slut ge med sig och satte då neuropsykiatrisk diagnos, säger Pauline Wågström som förklaring till att det tog tid innan hon fick rätt diagnos.

Flera diagnoser
Utöver selektiv mutism har Pauline även diagnoserna Aspergers syndrom och social fobi (Aspergerdiagnosen fick hon först när hon var 13 år).

Pauline har mycket svårt för att prata i grupp till andra människor, framförallt med människor som hon inte känner väl. Detta är också kännetecknande för social fobi. Då kan den ofrivilliga tystnaden uppstå i vissa sociala sammanhang och på vissa platser som till exempel i skolan, förskolan eller om personen ska prata inför en grupp. Den selektiva mutismen är för Pauline Wågström mer svårhanterlig eftersom hon kan tystna i många sammanhang som inte alltid går att förutse. Det kan låsa sig totalt för henne och hon kan bli alldeles stum. Pauline beskriver det som ”.. att jag har en glasspinne i halsen”.

Trots detta har Pauline lyckats hitta rätt i tillvaron. Hyllad författare av den självbiografiska boken ”Om ett missfoster: att leva med selektiv mutism, autism & social fobi” samt ett par roller inom film och teater. Hon började tidigt som bloggare och försöker utvecklas genom skrivandet.

– Jag älskar kreativa yrken då de låter mig uttrycka mig på olika sätt, både i skrift och att visa olika känslor och följa manus. På teatern som jag har gått på i ett antal år så har vi ganska fasta rutiner och tider, vi ses alltid samma dagar i veckan, men när det börjar närma sig föreställning har vi förstås repdagar. Vi får alltid ett schema på tiderna i förväg, så det är perfekt. Något som kan vara jobbigt ibland är när teatern blir inställd och jag får veta det samma dag. Då har jag varit så inställd på att jag ska dit och då har jag svårt att veta vad jag ska ta mig till, säger Pauline Wågström.

När det gäller filminspelningar ställs det andra krav på Pauline.

– Då är det exempelvis omöjligt att veta om man ens får komma på provfilmning när man ansökt till en roll och det framgår inte alltid i annonsen vilka dagar som provfilmningarna kommer att hållas. Det gäller att vara flexibel ut i fall att man blir kallad och då ska man samtidigt ha tid att åka på kort varsel samt ha tillräckligt med pengar för det.

Hon berättar att hon lärt sig att leva med känslan av att känna sig annorlunda och i flera avseenden har hon tagit revansch på alla som tvivlat. Idag har hon vänner som förstår henne. Annat var det under tonåren då hon blev utfryst, utvecklade ett självskadebeteende och ofta var ensam.

"Ensam och försvarslös"
Hon berättar att mobbningen började under högstadiet och trots att hon fick en assistent som hjälpte henne fick hon börja i en specialklass i åttan.

–När inte det funkade blev jag tilldelad olika grupprum där jag och min assistent kunde göra skolarbeten utan att någon annan närvarade. Eftersom jag aldrig gick till matsalen på lunchen kom hon även upp med frallor och dricka till mig så att jag kunde äta för mig själv, säger hon och fortsätter:

–Trots ett ”eget” grupprum kände jag mig ändå inte särskilt skyddad från omgivningens föraktfulla blickar och ibland hände det även att folk som inte skulle vara i grupprummet kom in av misstag. De gångerna ville jag bara försvinna, särskilt när min assistent inte var närvarande och jag satt där ensam och försvarslös. Jag har inte studerat något alls sedan jag slutade skolan och det beror dels på att jag har så många dåliga minnen från skolor och dess miljöer. Däremot ansökte jag till en skrivarkurs för ett tag sedan men blev inte antagen, så jag försöker ändå en del.

– Hur har du lyckats lösa den sociala biten och yrkesbiten?
– Jag kan fortfarande ha stora svårigheter i sociala situationer, men mycket av det har blivit bättre efter att jag började ta Sertralin. Jag har blivit mer framåt och samtidigt utmanar jag mig själv ibland och gör grejer som jag tycker är jobbiga, som att åka på provfilmningar, vilket jag skulle beskriva som en ”nära-döden-upplevelse”.

– För de andra deltagarna på teatern har jag oftast inga problem med att uttrycka mig. Jag kan ha svårt att medge för ledarna ibland om det är en uppgift jag känner mig obekväm med, men då brukar jag säga det efteråt till någon av deltagarna eller skriva till dem så pratar de med ledarna åt mig så att de kan ordna saken.

– Vilka andra strategier har du för att hantera vardagen?
– På internet kan jag göra mycket utan att behöva träffa folk eller prata, jag kan boka resor, biobiljetter, förnya medicinrecept, shoppa, skriva viktiga mejl istället för att ringa folk och en hel del annat.
 

– Vad har du gjort/fått hjälp med så att du mår bättre.
– Min mamma har stridit väldigt mycket för att jag ska få en mejlkontakt, alltså en psykolog som jag kan mejla till med tanke på mina svårigheter men det har jag inte blivit beviljad. Vi fick höra att de ”inte jobbar på det sättet”, vilket jag tycker är väldigt konstigt. Det finns säkert mängder med folk utan selektiv mutism som har upplevt hemska saker men som är för traumatiserade för att kunna prata om det med en främmande psykolog. Varför skulle det då inte gå att mejla istället? Tydligen är det så att de som inte klarar av att tala för sig inte är värda någon form av terapi.

– Det som har fått mig att må bättre är bland annat att jag äntligen får göra de saker jag gillar allra mest, som att skådespela och skriva. Jag mår även bättre av att blogga och skriva av mig mina problem, samt att diskutera med likasinnade på nätet. Att många som läst min bok ofta rådfrågar mig är också något som gör mig glad och då känner jag att jag har gjort något bra, att jag har hjälpt folk på vägen.