"Vad gör man när elever är utagerande?"

Hej!

Det är en mycket viktig fråga som du ställer och jag håller med om att media ofta framhäver vad man inte får göra men inga förslag på alternativa strategier. Självklart måste alternativ presenteras! Det första jag råder dig att göra är att ta kontakt med skolledningen för att kräva ett beslut om fortbildning för all personal i hur man hanterar problemskapande beteenden. Varför blir det kaos för vissa elever som i sin frustration agerar ut? Andra elever kan låsa sig, inte komma tillbaka till skolan eller skada sig själva.

Först och främst är det viktigt att förstå varför problembeteenden uppstår. För att förstå detta behöver man ha kunskap om affektionsteorin och att nyckeln till att slippa hamna i kaos handlar om bemötande och förebyggande strategier. Det handlar också om att sakligt utvärdera vad som gick fel i strategierna och reflektera över hur man kan göra annorlunda nästa gång. För att få kunskap om affektionsteorin kan man konsultera en psykolog för föreläsning, läsa litteratur om ämnet eller se bra och alldeles gratis föreläsningar på Youtube redan nu i väntan på fortbildning.

En elev som vid enskilda tillfällen agerar ut behöver snabbt kartläggas. Kravnivå, bemötande, förebyggande strategier, tydliggörande pedagogik och någon vuxen att vända sig till som hen har god relation till måste finnas. Ofta räcker det för att eleven ska klara klassrumssituationen igen. Ta med eleven i planeringen av förebyggande strategier, men kom också överens om vad eleven ska göra om hen känner att det är på gång att rinna över samt hur eleven vill ha hjälp i kaosläget. Ibland räcker det att eleven vet att det finns en plan för att kaos helt ska utebli. Men blir det ändå stökigt så kan en strategi vara att låta eleven vara kvar i klassrummet medan andra elever får gå ut.

Det här behöver vara bestämt i förväg och hanteras utan att värdera elevens kaos. Det är ofta mycket genant och pinsamt för eleven att vara i sin frustration och det behöver vi inte förstärka på något sätt. Även vad som ska hända då eleven har lugnat sig, då det kommer ångest och ledsamhet för att ha ”spårat ur” och det är pinsamt att ha utmärkt sig, behöver det finnas en plan för. Kanske kan hen behöva få vara själv en stund med en vuxen som tröstar och kommer med förslag på hur man ska göra nästa gång så att det blir en bra situation i stället. Viktigt är också att komma överens om hur man pratar med de andra eleverna om det som hände. Vi vuxna måste förklara och sätta ord på det som har hänt åt andra elever som har varit med om en obehaglig händelse. De kan också behöva veta hur de ska bemöta ”Lotta” då hon kommer in i klassrummet igen. Framförallt behöver de andra eleverna veta att situationen nu är under kontroll och att läraren åter leder gruppen i klassrummet.

Det finns ibland barn i skolan som agerar ut om och om igen, och skapar trauma för andra barn eftersom de blir rädda. Det måste vi också vara lyhörda för i skolan och ha en plan för. Elever som återupprepat agerar ut, välter stolar och slåss behöver man ta sig en riktig funderare kring och kartlägga mycket noggrant. Vad utsätter vi det här barnet för just nu? Har barnet någon möjlighet att lyckas i det sammanhang vi erbjuder? Behöver vi tänka om och tänka nytt?

Elever kan behöva vara i ett mindre sammanhang under perioder för att reducera stress, skapa relation till en vuxen, bli trygg i skolmiljön, få eventuell medicinering att fungera och träna upp färdigheter som gör att man klarar av att vara i en större grupp i skolmiljö. Det behovet måste vi kunna se och agera mycket snabbare på i skolan. Det finns också elever som kan behöva en liten undervisningsgrupp under en längre period, eller permanent, för att man inte klarar av stora sammanhang. Det får inte blir prestige och hugget i sten att man mot all logik anser att det handlar om en fysisk inkluderingsfråga på bekostnad av elevens välmående eller på bekostnad av andra elevers trygghet. 

Vad som är viktigt är att det aldrig får vara en första lösning att exkludera en elev. Kartläggning, tydliggörande pedagogik genom extra anpassningar av alla de slag ska direkt finnas kring ett barn som behöver det. Strategier och rutiner på skolnivå och huvudmannanivå behövs för att kartlägga de elever där de insatserna inte räcker.  Skolan måste vara mycket snabbare så att eleverna slipper misslyckas så fatalt. De ska snarast få engagerade tillrättalagda förutsättningar för att klara sin skolgång, anser jag.

Slutligen vill jag verkligen trycka på vikten av fortbildning och handledning. Jag anser att skolan måste ta problemet fasthållning av elever på största allvar och ta hjälp för att komma ifrån denna livsfarliga strategi att hantera utagerande barn på. Elever på högstadie- och gymnasienivå som inte är skoltrygga och som inte kan fungera i en grupp med andra, eller som inte har strategier för att hantera sin ilska, kan få livslånga trauman och problem med livsanpassningar. Det kan inte skolan vara med och bidra till. Det finns många bra artiklar på Special Nest om sakkunniga i dessa frågor att vända sig till och gratis fortbildning via till exempel Specialpedagogiska skolmyndighetens webbsida. Det är bara att sätta igång sin egen lärprocess och sedan våga stå upp mot denna strategi av fasthållning, lära nytt och göra funktionella insatser!

Lycka till!