Fler än 1500 personer dör varje år i självmord, och cirka 60 av dem är under 19 år. Överlag har självmorden minskat de senaste 30 åren, men i de yngre åldrarna (15–24 år) ser man tyvärr inte detta, utan tvärtom en liten ökning. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Personer som har bristande exekutiva funktioner, svårigheter att se samband och konsekvenser samt har nedsatt förmåga att reglera känslor är extra sårbara.
– Självmord är komplexa i sig. Man har en sårbarhet i botten. Det är en mängd olika saker som pågår i livet och så är det en utlösande faktor. Det säger Ludmilla Rosengren, läkare, KBT-terapeut och ordförande i Suicid Zero.
Ludmilla Rosengren förlorade en dotter i självmord, våren 2008. Hon var 14 år när hon dog. Efter det upptäckte Ludmilla Rosengren tydligt vilka stora brister det finns både vad gäller att ta hand om personer som har självmordstankar, vården efteråt för anhöriga och vilket stort tabu det finns kring de här frågorna. Folk är rädda.
– Jag hade aldrig tänkt att något av mina barn skulle ta livet av sig, jag hade också fördomar om att det inte kunde ske i en familj som vår. Och framförallt inte med Linnéa för hon var en sådan livsglad och positiv person som hade lätt för sig, mycket vänner och var positiv och nyfiken på livet.
Ungefär fyra månader innan Linnéas bortgång började familjen märka att hon drog sig undan, hade ångest och ville inte berätta vad det var. Hon blev inlagd för depression och självmordstankar efter ett självmordsförsök. Hon gjorde flera försök, innan hon en dryg vecka innan sin födelsedag tog sitt liv. Hon ville inte fylla 15 år.
– Livet stannade när polisen kom in i vår hall. Det finns ett före och ett efter. Det var fruktansvärt jobbigt, framför allt de första tre åren, men på något sätt har det ändå gått att fortsätta leva, berättar Ludmilla Rosengren.
Vi måste börja prata
Ludmilla Rosengren arbetar nu med Suicide Zero, en nationell ideell förening som försöker få beslutsfattare att vidta åtgärder mot självmord. Hon menar att vi måste bli bättre på att prata och lägga oss i varandras liv.
– Man måste kunna fråga! Av erfarenhet och vetenskap så vet man att det hjälper folk med mörka tankar att få frågan.
De allra flesta som tar livet av sig är deprimerade. Ofta drar man drar sig undan, isolerar sig och blir avvisande. Man kanske skäms för att man mår dåligt. Depression är en behandlingsbar sjukdom. Ludmilla Rosengren menar att det är viktigt att vi inte ska tillåta våra nära att dra sig undan.
– Man kan hindra en person från att ta sitt liv. Det är inte längtan efter döden som är orsaken, utan att man snarare har bristande problemlösningsförmåga. Men ska veta att de allra flesta som försöker ta sina liv dör inte i självmord, 9 av 10 överlever. Man kan alltså förhindra det. Och de som överlever är ofta tacksamma efter och ser på det som att det var en mörk fas.
Ludmilla Rosengren beskriver skeendet av en trafikolycka. Föraren är trött, har inte ätit och har haft en konflikt på jobbet precis innan hen satte sig i bilen. Det är dålig sikt och halt väglag. Så händer något plötsligt. Ett möte på fel sida av vägen. En olycka inträffar.
– Precis likadant är det med självmord. Är man trött, ofokuserad, stressad, inte kan tänka ordentligt och kraven ökar på ett eller annat sätt så kommer man ur balans. Om det dessutom i grunden finns en sårbarhet i form av en NPF-diagnos eller liknande och så gör pojkvännen oväntat slut. Då kan det ske, det blir en tillsynes övermäktig situation.
Förstår vi att förloppet är relativt långt och att det är en mängd olika saker i kombination med varandra som gör att någon tar livet av sig kan vi också göra något åt det, menar Ludmilla Rosengren.
Lyft locket
Att barn och ungdomar dras med mörka tankar, depressioner och en önskan att avsluta livet kan vara svårt att både förstå och acceptera.
Ludmilla Rosengren menar att det farligaste tabut idag är att man skulle kunna trigga någon att ta sitt liv genom att fråga om personen tänker på självmord.
– Det är inte sant. Tvärtom så är de flesta som befinner sig i det mörkret lättade över att någon vågar ta i frågan. Vi måste våga lyfta på locket till hela tabut. Redan med det lilla barnet. ”Varför vill man inte leva? Visst är det konstigt. Men ibland är det så när man får en tankesjukdom, som en depression är, och då ser allting mörkt ut. Du vet, ungefär som när du är så trött på kvällen att du inte orkar göra någonting. Så är det för en del människor hela tiden. Varje dag.”
Hon menar att barn klarar att förstå detta redan när de är små. Och att man ska bekräfta känslan av att det känns tungt och tufft att leva ibland.
– Det viktigaste är sedan att vi tillägger ”Om du någonsin känner så måste du berätta det. Det är så korta stunder man känner så, och då måste man få hjälp.” Ofta går man ensam med dessa tankar och vågar inte säga något. Men om man får höra hur processen ser ut och att många går i samma tankar och att det går att förebygga då vet vi att det minskar risken och stigmat.
Ulla Karin Nygren, suicidforskare och psykiatriker inom Norra Stockholms psykiatri håller med om det Ludmilla Rosengren säger.
– Livsviljan är konstant och viljan att dö är tillfällig. Det är något vi måste förstå och förmedla.
Känslor är informationsbärare
För att kunna förhindra att barn och unga mår så dåligt att de inte finner någon utväg måste vi fånga upp dem i förskola och skola, menar Ludmilla Rosengren.
– Personalen och expertisen måste våga handla och vara ett föredöme. Hur ska annars föräldrar våga se och agera? Vi kan förebygga mycket bara genom att börja prata om känslor.
Känslor är informationsbärare, det är därför vi har känslor. Vi ska lära oss agera på ett visst sätt. Ångest, oro och rädsla lär oss att något är farligt och aktiverar adrenalin och tunnelseende.
– Det är effektivt om något är farligt, men problemet är ju om ångesten kommer när det inte är något farligt. Det är viktigt att lära sig att utmana ångest. Ett barn som mår dåligt kan behöva kravanpassning om än tillfälligt. Men man ska inte utveckla ett undvikande flyktbeteende för det vidmakthåller hela problematiken.
För att kunna hantera en triggande situation behöver man veta hur kroppen reagerar när ångesten slår till.
– Ångest kommer ofta snabbt. Sedan går den ner igen. Ofta rör det sig bara om sekunder. Ibland någon minut. Det är väldigt obehagligt när den kommer och känslan är att det bara kommer att fortsätta och fortsätta. Därför gör man något för att dämpa. Man kanske skär sig, skriker, kastar saker. Eller så försätter man sig inte i situationen alls. Man undviker den.
De ångestdämpande åtgärderna fungerar bara kortsiktigt och tar bort obehaget för stunden.
– Men nästa gång så gör jag det gärna lite tidigare, för varför stå ut? Ofta är det så med personer som har en NPF-diagnos att det kan vara svårt att sätta ord på känslorna och att det är svårt med det långsiktiga tänket. Förmågor saknas. Då är det där vi behöver arbeta som mest, säger Ludmilla Rosengren.
Kaos som man inte behärskar orsakas av primitiva delar av hjärnan och de kan brytas genom förhållandevis enkla handlingar, menar Ludmilla Rosengren.
– Ingen känsla är beständig, de kommer och går och man måste inte agera på sina känslor hela tiden. Den vetskapen är viktig och återigen, det är något vi vuxna måste se till att förmedla till barn och unga.
Suicide Zero
Suicid zero är en ideell organisation som arbetar nationellt för att radikalt minska självmorden. På organisationens hemsida kan man engagera sig genom att bli medlem, volontär eller donera pengar.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Mammor till tonåringar med autism vittnar om ständig kamp i vardagen: "Om jag inte orkar då finns det ingenting"
- Läs- och skrivkrisen i skolan slår hårt mot elever med autism
- Så här funkar WISC-testet
- Lista: 10 npf-vänliga julklappstips
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Hon löste gåtan "Sveriges farligaste kvinna"