Överläkare fördjupar kritik mot BUP:s metoder

Dokumentären “Vem kan hjälpa mitt barn?”, som sändes i Sveriges television den 12 november 2015, handlade om barn- och ungdomspsykiatrin. I programmet målades bilden av ett ideologiskt slagfält upp: flera läkare och föräldrar vittnade om en falang inom BUP som konsekvent vägrar att acceptera att neuropsykiatriska diagnoser som adhd och autismspektrumtillstånd ens existerar. Konsekvensen, enligt dokumentärfilmarna, blir att barn och ungdomar förnekas den vård de har rätt till.

Överläkaren Sven Román är en av de personer som medverkade i dokumentären. Där berättade han att han under sin karriär flera gånger stött på kollegor som inte tror på neuropsykiatri. Idag säger han att det är anmärkningsvärt att BUP-personal tillåts sätta sin personliga övertygelse framför de krav på vetenskaplighet som egentligen ska styra verksamheten.

– Det är ungefär som den här barnmorskan som vägrar jobba om hon måste utföra aborter. Jag tycker faktiskt att man måste följa den kunskap som finns, säger han.

Förlegad syn på psykisk sjukdom
Sven Román berättar att motsättningarna handlar om att vissa inom BUP står fast vid gamla förklaringar till psykisk ohälsa. Till exempel var det tidigare vanligt med tron att autism berodde på problem i familjerelationerna. Om man förbättrade relationerna skulle även autismen försvinna. Detta synsätt har förlorat sin vetenskapliga betydelse. Men fortfarande lever alltså synsättet kvar inom BUP. Själva motsättningen, den mellan biologi och relationer, borde enligt Sven Román inte ens vara en konflikt.

– Diagnosticeringsmanualen vi använder, DSM, ger sig inte ut för att förklara beteenden. Den beskriver bara symtom som förekommer i ett kluster. Perspektivet med familjen, och att det kan finnas psykosociala omständigheter som är knepiga, har vi alltid med i blickfånget. Så det är ingen motsättning på något sätt utan man kan ha båda synsätten parallellt, säger han.

Problemet som uppstår när BUP-personal inte använder sig av ett vetenskapligt synsätt på psykiatriska tillstånd är att patienterna far illa. De får inte tillgång till effektiva vårdinsatser som skulle kunna hjälpa dem. Sven Román har många gånger stött på barn och ungdomar som inte fått rätt vård eftersom deras behandlare haft en personlig övertygelse om att en viss diagnos inte existerar.

– Då får de inte rätt diagnos och inte rätt hjälp. Då kan det blir som för en flicka jag träffade nyligen, som suttit hemma i mer än fyra år. Det kan vara helt förödande.

– Så det kan bli så stora följder för enskilda patienter?
– Ja, det kan det.

Inte specifikt för Stockholm
Dokumentären handlade om BUP i Stockholmsregionen, men enligt Sven Román är det avslappnade förhållandet till vetenskap inom BUP ingenting som är specifikt för ett enda landsting. Han har kommit i kontakt med problemet i många sammanhang. Förutom att mötas av ett vetenskapsmotstånd på olika arbetsplatser har han även fått patienter remitterade till sig från landsting och kliniker där det familjeterapeutiska synsättet är starkt rotat. Dessa patienter har ofta undanhållits en neuropsykiatrisk utredning, trots att en sådan hade behövts.

Vad ska då göras för att alla patienter ska kunna vara säkra på att få den vård som har bäst vetenskapligt stöd? Efter att dokumentären sänts gick BUP inom Stockholms läns landsting ut med ett meddelande på sin hemsida för att räta upp den i deras tycke skeva bilden som programmet gett. Där hänvisade de bland annat till ett dokument där alla deras metoder finns listade. Det som inte framgår är hur de tänkt åtgärda det faktum att riktlinjerna inte alltid följs.

Sven Román menar att cheferna inom BUP, oavsett om det rör sig om kliniknivå eller högre upp i organisationen, har ett ansvar att se till att personalen använder sig av vetenskapliga metoder. Idag får dessa personer ofta hållas, tycker han.

– Ibland kan det finnas tongivande personer på vissa ställen som styvnackat vägrar ta till sig av vetenskapliga rön. Om man är chef så märker man vilka personer som torgför vilka åsikter. Säger de att de inte tror på det här måste man som chef prata med personen och säga “om du du är emot diagnoser kan du inte jobba här”, menar han.

BUP-chef avböjer intervju
Högsta chefen för BUP inom Stockholms läns landsting heter Paula Liljeberg. Hon vill inte ställa upp på en intervju om vilka åtgärder BUP har tänkt att vidta för att komma till rätta med de problem som framkom i Svt:s dokumentär. Via presstjänsten får Special Nest i stället ett svar i form av en beskrivning av hur arbetet på BUP är tänkt att gå till.

Svaret berör inte grundfrågan, alltså de problem som uppdagats i dokumentären. Special Nest påpekar att mejlet inte ger svar på frågan, och skickar ett par specifika frågor till Paula Liljebergs presstjänst, att besvara “i absoluta undantagsfall”. Återigen medföljer en tydlig uppmaning om att ställa upp på en intervju. Denna uppmaning lämnas okommenterad i nästa mejlsvar till Special Nest. Även i detta mejl undviker Paula Liljeberg att svara på frågor om de problem som påvisades i dokumentären. Alla dessa frågor besvaras som om problemen inte vore kända. Till exempel nöjer sig BUP med konstaterandet “Om man inte ‘tror’ på neuropsykiatriska diagnoser tror jag att man väljer en annan arbetsplats” trots att Svt-dokumentären visat motsatsen.