”Rättsprocessen behöver anpassas för personer med NPF”

Special Nest har i en tidigare artikel berättat om att barn med NPF som utsätts för brott har sämre rättstrygghet än andra barn. På grund av sin funktionsnedsättning bedöms de som mindre trovärdiga av polis och domstol. De utsätts också oftare för misshandel och sexuella övergrepp än andra barn. Eftersom de ofta saknar både förmåga att försvara sig och att berätta vad som hänt, bedöms de som så kallade ”safe targets” av förövarna.

Men hur är det när situationen är den omvända: när straffmyndiga barn med NPF begår brott? Hur hanteras unga lagöverträdare med NPF av det svenska rättsväsendet? Hur bemöts till exempel en 17-årig pojke som står åtalad för misshandel, och som befinner sig på en 10-årings intellektuella nivå?

”Frågan är inte belyst alls”
Enligt forskaren Katrin Lainpelto vid Stockholms Barnrättscentrum är detta en outredd fråga inom svensk rätt.

– Hur unga lagöverträdare behandlas i förhållande till sin mentala ålder är en fråga som inte är belyst över huvud taget. Bristen på kunskap är stor, vilket kan få allvarliga följder för individen, säger hon.

Juridikstuderande Matilda Strandberg vid Stockholms universitet har ägnat sig åt ämnet i sitt examensarbete, som handlar om just rättsväsendets bemötande av 15- till 17-åriga lagöverträdare med NPF. Hon har bland annat intervjuat förhörsledare och offentliga försvarare runtom i landet samt studerat tingsrättsdomar för att se om domstolarna har tagit någon hänsyn till funktionsnedsättning i ansvars- och skuldfrågan.

– Uppsåtsfrågan är det viktiga här. Kan man verkligen säga att en person som har en betydligt lägre mental ålder än vad som står på papperet, och till exempel inte vet vad sexuellt umgänge är, har haft uppsåt att begå ett brott? säger Matilda Strandberg.

Riktlinjer saknas
Resultatet av Matilda Strandbergs studie antyder att det finns omfattande brister i rättsväsendets bemötande.

I polisförhör och domstolsförhandlingar tas sällan hänsyn till funktionsnedsättningen , och det råder delade meningar bland de intervjuade om huruvida den tilltalades NPF ska beaktas i ansvars- och skuldfrågan.

I sin studie av tingsrättsdomar kan Matilda Strandberg se att det råder delade meningen även bland de olika tingsrätterna. Det finns i dag inga som helst riktlinjer för hur domstolen ska ta hänsyn till en funktionsnedsättning, eller om domstolen alls ska göra det.

– Enligt svensk lag ska alla ha rätt till en rättvis rättegång, men samhället måste ställa högre krav på rättsväsendets bemötande av unga lagöverträdare med NPF, säger Matilda Strandberg.

Hon menar att personer med kunskap om NPF behövs i rättsprocessen. Traditionella trovärdighetskriterier som ögonkontakt, ett visst kroppsspråk och förmågan att uttrycka känslor kan ofta inte uppfyllas av barn med NPF. Detta måste såväl polis som domstol ha kunskap om för att kunna göra rätt bedömning av trovärdigheten.

– En sakkunnig borde kunna vara till stor nytta i förundersökningen och i domstolen, men i dag använder domstolarna sig inte av det, säger Matilda Strandberg.

Adhd vanligaste diagnosen
Många av de intervjuade förhörsledarna säger i Matilda Strandbergs studie att adhd är den vanligast förekommande diagnosen. En förhörsledare uppger att det är problematiskt när ungdomarna väljer att svara på det sätt de tror att poliserna vill att de ska svara, eller när de inte svarar alls. ”Det senare kan ge intrycket av att de inte är samarbetsvilliga eller är dryga, och båda alternativen kan leda till negativa konsekvenser för den unge”, skriver Matilda Strandberg.

Det som en av de offentliga försvararna upplever som mest problematiskt är att ungdomar med NPF ofta vill vara till lags och svara på det sätt som frågeställaren vill att de ska svara. Ledande frågor förekommer ofta, enligt några av de intervjuade.

Så här säger en offentlig försvarare:
”Önskvärt är att poliser skulle ha en större kunskap om vad det faktiskt innebär att ha olika diagnoser. Generellt sett tror jag vi alla behöver en bättre kunskap om vad det är de olika diagnoserna innebär.”

"Felaktig uppsåtsbedömning”
Enligt Autism- och Aspergerförbundet sker uppsåtsbedömningen på fel sätt i dag. De menar att det ofta händer att de personer med autism eller Aspergers syndrom som är på ett barns mognadsnivå döms för brott, trots att de inte kunnat kontrollera beteendet eller förstå följderna av sitt agerande.

– En stor del av problematiken ligger i uppsåtsbedömningen. Det krävs väldigt lite för att dömas, säger förbundsjurist Hanna Jarvad.
Hon nämner fall där personer med autism och utvecklingsstörning i kombination kan ha ett utåtagerande beteende som kan orsaka skada på både personer och saker.

– Att behöva genomgå en rättegång och dömas för brott när det är funktionsnedsättningen och utvecklingsstörningen som är orsaken, det är fel, säger hon.
Hanna Jarvad och förbundet menar att det är omgivningens ansvar att ge stöd och hela tiden arbeta förebyggande för att förhindra problemskapande beteenden och situationer.

Ofredande vanligt
Bland personer med Asperger som döms för brott är ofredande relativt vanligt, enligt Hanna Jarvad.

– En person med Asperger kanske ringer och ringer till någon han eller hon tycker om, utan att förstå att man inte gör så. I rätten tar man inte hänsyn till funktionsnedsättningen vid uppsåtsbedömningen, utan dömer för brott. Hänsyn tas däremot ofta i nästa led, när det gäller påföljden, säger Hanna Jarvad.

– Dessa personer hamnar sällan i fängelse, utan det blir ofta villkorlig dom. Men det kan också bli rättspsykiatrisk vård, vilket kan få katastrofala följder, fortsätter hon.

Hanna Jarvad efterlyser också mer kunskap på området, liksom en lagändring.

– En förändring på domstolsnivå när det gäller hur man gör uppsåtsbedömningen räcker nog, men en lagändring skulle vara tydligare. Vi har tagit upp frågan på funktionshinderrörelsens samråd med polisen och Domstolsverket och kommer att följa upp hur de arbetar med detta, säger hon.