När psykologen som gjorde min neuropsykiatriska utredning sa att han trodde att jag hade Aspergers syndrom kände jag mig missförstådd. Som många okunniga var jag övertygad om att autister var fantasilösa och känslofattiga. Själv betraktade jag mig som en tämligen dämpad 1800-talsromantiker.
Ändå var jag inte förvånad. Visst kände jag till att jag var kroppsligt klumpig och mer än lite fumlig i det sociala. Men jag trodde att det uteslutande berodde på min sociala ångest, den som fick mig att stelna så fort jag befann mig bland människor jag inte kände.
Den sociala ångesten förklarade jag i sin tur med en vag men grundmurad vetskap om att jag var annorlunda. Eftersom jag sällan kände mig säker på vad omgivningen skulle finna avvikande, lovvärt eller förkastligt hos mig – så resonerade jag för mig själv – hade jag vant mig vid att hålla en låg profil i det sociala med såväl spontanitet som känslor. Men när jag började bläddra i böcker om autism, och lite senare bekanta mig med människor med liknande diagnos, väcktes en aning om att det här kanske inte var den fullständiga förklaringen.
Kanske bottnade min sociala stelbenthet, såväl som den där vaga men ändå genomgripande annorlundaheten, i grunden i autism? I och med att jag lärde mig mer om min diagnos upptäckte jag att mina känslouttryck inte ställer upp lika tjänstvilligt i det sociala spelet som de flestas gör. Och att det inte bara beror på social ångest.
Långsamt insåg jag att det sätt som jag känt mig missförstådd på hos psykologen nästan fullkomligt speglar hur autister missförstås av icke-autister på ett kollektivt plan. Våra känslor är inte endast rudimentära, som hävdats av äldre forskning och som schablonbilder i media fortfarande gör gällande. Snarare är det vår förmåga att uttrycka dem som är bristande – ibland.
Idag vet jag att autister inte är sämre än andra på att härbärgera och uttrycka autentiska känslor, men däremot på att kommunicera med känslomasker. Känner jag till exempel oro, ångest eller stress kan jag därför inte dölja det bakom en lättsam grimas eller ett vänligt leende hur mycket jag än skulle vilja det. Allt jag kan göra är att släcka ner mitt ansikte.
Samtidigt tror jag fortfarande att det ligger en hel del i hur jag resonerade innan jag fick diagnosen – det om att min osäkerhet lägger locket på nästan alla känslor. Förmodligen är det så för många autister, kanske för de flesta som är annorlunda och på samma gång känsliga, att det blir en vana att dämpa sig. Det är ett sätt att undvika att göra bort sig eller bli sårad.
På senare tid har jag tänkt att min känslomässiga självcensur bidragit till att jag utvecklat ett ovanligt starkt intresse för musik och litteratur: När jag läser eller lyssnar på musik kan jag öppna mig inåt och låta mig beröras utan att bry mig om mina känslors kommunikationsvärde.
Men nära relationer är inte mindre viktiga för mig. Bland människor som känner mig sedan år tillbaka finns en naturlig tillit som låter de autentiska känslorna ersätta det sociala maskspelet.
Av: Dennis Hansson
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Mammor till tonåringar med autism vittnar om ständig kamp i vardagen: "Om jag inte orkar då finns det ingenting"
- Snart kommer ”krafttag” för bättre studiero i skolan
- Hon slutade med adhd-medicin: ”Jag har fått bråka med psykiatrin”
- Läs- och skrivkrisen i skolan slår hårt mot elever med autism
- Stor succé för npf-guide från Stendahls bil: "Jättehedrande"
- Så här funkar WISC-testet
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor