Enligt siffror från Skolverket har andelen elever med åtgärdsprogram mer än halverats sedan reformen infördes, från drygt 12 till minre än 6 procent. Pisaresultaten spär på en oroande bild av att likvärdigheten minskar och klyftorna mellan hög- och lågpresterande elever, mellan skolor och mellan elever med olika socioekonomiska förutsättningar ökar.
– Den här utvecklingen är väldigt oroande. Likvärdighet är starkt kopplat till att ge alla barnen en chans, att alltså ge särskilt stöd till dem som behöver, säger Lisa Asp-Onsjö, docent i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Göteborgs universitet, till tidningen Specialpedagogik.
Just att stärka likvärdigheten var syftet med att införa åtgärdprogrammen på 1970-talet, men de förde också med sig krav om en omfattande dokumentation. De extra anpassningarna är tvärtom för löst reglerade, menar Lisa Asp-Onsjö som anser att skolan har gått från för mycket dokumentation till för lite.
Siffror som SCB nyligen publicerade visar också att åtgärdsprogrammen minskar och att andelen elever i årskurs 3-5 som får stödundervisning har halverats sedan 1990-talet.
– Att allt färre elever får stöd är oroande i sig, och att man inte sätter in stöd tidigt är dubbelt oroande, säger Lisa Asp-Onsjö till Specialpedagogik.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Mammor till tonåringar med autism vittnar om ständig kamp i vardagen: "Om jag inte orkar då finns det ingenting"
- Så här funkar WISC-testet
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Så fungerar adhd-medicin
- Lista: 10 npf-vänliga julklappstips
- Läs- och skrivkrisen i skolan slår hårt mot elever med autism
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor